– Du kan inte vägra din egen mor! sade mamma bestämt. Jag ska bara vara hos er en vecka medan vi renoverar lägenheten. Är du så rädd för att förlora lite kvadratmeter?
Det var tredje morgonen hon ringde. Varje samtal blev allt mer påträngande.
Mamma, vi sitter redan som sill i en burk försökte jag höras igen. Erik sover på soffan för att Alva och Johan behöver ett eget rum. Vart ska jag lägga dig? På balkongen?
Jag hade inget val. Två tonåringar, en make som jobbat som programmerare utan uppdrag de senaste sex månaderna, och en tvåarumshyresrätt i ett sovområde på Botkyrka. Dessutom fanns min egen mor i Västerås och min lillebror Sture, som alltid varit mammas favorit
Åh, så gör du! Du hittar alltid plats för din mor, du är ju sådan hemmafru! bytte mamma till en smickrande ton, och mina handflator började kittla.
Den rösten hade jag hört sedan barnsben. Så här brukade hon säga:
Alva, du är så vuxen, du får sitta med Sture medan jag smiter till kaféet, eller hur?
Jag var tio, Sture två. Istället för att göra läxor eller leka med dockor satt jag faktiskt med den lilla.
Mamma, jag kan inte prata just nu ljög jag. Jag har mjölk som rinner iväg.
Jag lade på luren och hällde upp en kopp kaffe. Jag visste att mamman inte skulle ge upp så lätt.
***
Och hon hade rätt. En timme senare ringde hon igen, den här gången med ett annat argument.
Alva, solstrålen, förstår du att Sture ska gifta sig? Johan är en fin kille från en hederlig familj, hans föräldrar driver sin egen tandläkarklinik! Föreställ dig det. De måste ju bo själva, du vet. Jag kan inte stå i vägen för dem!
Så är grejen! tänkte jag. Det är ingen renovering som spelar roll
Så de ska bo hos dig?
Ja.
Du kan störa mig, men dem får du inte? kom det ur mig innan jag hann bita tillbaka.
Alva! flämtade mamma. Vad säger du? Jag är din mor! Jag har uppfostrat dig, legat vaken hela natten för dig!
Jo, hon hade uppfostrat mig. Särskilt när jag fyllde femton och hon skickade mig och Sture till mormor på landet, medan hon själv hade en ny “kandidat” i livet. Mormor nickade bara:
Åh, flickor, ni har otur med er mor
***
Mamma jag försökte hålla mig lugn varför kan inte Sture och Johan bara hyra en egen lägenhet? Eller så kan hans föräldrar De har ju en tandläkarklinik.
Varför skulle de hyra när de kan få ett fint trerumslägenhet? svarade mamma. De måste ju spara till bil, skaffa barn! Du är egoistisk, det har jag alltid vetat!
Det gick inte längre. Jag hade hållit ut så länge jag kunnat, men nu kunde jag inte tiga.
Jag är egoistisk? skrek jag. Verkligen? Mamma, menar du allvar? När jag var sexton jobbade jag på ett café för att hjälpa dig! När jag köpte en dator till Sture i stället för min ballettklänning! När jag gav er alla våra bröllopsbesparingar till en “akutsjukvård” som i själva verket var en resa utomlands?
Alva, sluta med ditt hysteri! röt mamma. Du överdriver alltid och spelar dig själv som ett offer!
Jag spelar mig inte som ett offer, jag blir bara inte ett längre svarade jag med kall röst.
Det blev tyst på andra sidan. Mamma funderade.
Vad i hela friden tror du på? sa hon till slut. Alva, vakna upp!
Mamma, jag kommer inte att låta dig bo hos mig suckade jag. Inte för en vecka, inte för en dag. Bo med Sture eller hyr någon annanstans. Eller be svärföräldrarna om hjälp. Jag har min egen familj, mina egna problem, och jag tänker inte längre lösa andras på min bekostnad.
Du Du kommer att ångra det väste mamma. När jag är borta kommer du gråta vid min grav och be om förlåtelse! Men det är för sent då! Lyssna på mig!
När jag var liten hade hennes ord skurit djupt. Jag grät, kände skuld och föll ännu en gång i hennes fälla. Men jag var inte längre ett barn. Jag hängde upp luren och sa farväl utan tårar.
***
En vecka gick. Mamma ringde inte längre, och jag började tro att allt var över. Hur naiv jag hade varit!
På lördagsmorgonen hördes telefonen. När jag såg numret som tillhörde Sture förstod jag genast att stormen var på väg. Och jag hade fel.
Alva! skrek en röst. Vad har du gjort?! Johan har gått! Han har lämnat mig! Allt för din skull!
Sture, håll dig lugn! ropade jag. Vad har hänt?
Mamma har gjort det! skrek Sture. Hon sade att du vägrade ta emot mig, att ingen ville ha mig, så nu ska jag bo med er! Johan bodde med mig i tre dagar och sprang sedan! Han sa att han inte klarade av att leva med mig, att jag var för påträngande! Allt är din skuld!
Vänta mitt huvud snurrade. Mamma ville ge er sin lägenhet, eller hur?
Ja! Vi tänkte bo i vår lägenhet tills vi sparade till egen bostad. Men då skulle mamman flyttas till dig. Och nu
Nu när du vägrade hjälpa, säger hon att vi måste ta hand om henne när hon blir gammal! Och Johan han sa att det är antingen han eller hon!
Och du valde mamman?
Vad skulle jag gjort? Det är ju min mor! Men nu har han gått, och allt är för din skull! Om du bara hade tagit emot honom hade inget hänt!
Vilken film detta blir fnyste jag för mig själv.
Sture sade jag. Det är inte jag som förstörde ert förhållande. Inte ens mamman. Det var ditt eget val. Du kunde ha hyrt en lägenhet åt henne, du kunde ha flyttat ut som så många utan eget hem gör. Du kunde ha pratat med Johan och hittat en kompromiss. Men du valde den enkla vägen att skylla på mig.
Du är kallhjärtad! skrek Sture. Du har alltid varit så! Istiden och beräknande!
Nej, Sture. Jag har bara lärt mig att skydda mig själv. Det är normalt. Tråkigt att du ännu inte förstår det.
Jag la på luren och slog av telefonen.
Maken klev in i vardagsrummet med en kopp nybryggt kaffe.
Är det igen någon i familjen som ringer? frågade han.
Japp. Det var Sture. Någon familjedrama.
Han höll tyst.
Vet du, sade jag, jag tror jag äntligen förstår en viktig sak.
Vilken?
Att jag inte är skyldig att vara bekväm för någon. Varken för mamma, inte för syster, inte för någon annan. Jag har rätt till mitt eget liv.
Jag kramade min man hårt.
Välkommen till själviskarnas klubb, älskling. Här sitter vi bra.
Telefonen ringde igen. Självklart var det mamma.
Så där har du det, sade hon med en tragisk röst. Har du sett vad du gjort? Tack vare dig flyttar Sture till ett rum! Hon lämnar mig ensam! Alla har övergett mig! Själviska, otacksamma!
