– Förstår du vad du håller på med? hördes mammas röst, den började fräsa, – Du har kommit med godis. En gång per halvår. Så snäll pappa! Vart är du på väg med den gåvan? Är det allt du kan? Du dyker upp, lämnar lite sötsaker och går vidare utan att ta ansvar? Vet du någonsin hur vi har det? Har du någonsin frågat? Tagit med pengar? Aldrig! Du står bara här ibland så att hon inte ska glömma pappa. En sån snäll pappa ger ett barn som sitter ensam i timmar godis för att jag inte kan sluta jobba!
Det har aldrig hänt att mamma grälar med honom när Märta är i närheten. Och nu försöker Anja göra allt för att dottern inte ska höra, men väggarna
***
Tolv kvadratmeter. I hörnet står ett skrivbord med en röra av pennor, en snedklippt pappersfigur och en hög öppna läroböcker.
Det är i det här lilla rummet som Märta delar med sina leksaker och tillbringar de flesta av sina egna kvällar. Hon är sju år men har redan vant sig vid att vara ensam, särskilt på kvällen. Skolan är full av kompisar, men hemma är det bara tystnad.
Märta kämpar med matteboken. Siffrorna virvlar framför hennes ögon, hon är trött och förstår inte alls hur man löser dem, men hon måste bli klar hon kan inte lämna in ett tomt papper och ingen finns som kan hjälpa. Hon vet inte när mamma kommer hem eller om hon ens har tid.
Allt gör hon själv skolan, hemmet, två kvarter bort där de gamla gungorna svajar i vinden, maten värmer gårdagens soppa på spisen. Och nu, matte.
– Så, fem plus tre åtta. Skriver åtta, mumlar hon för sig själv.
Som om mamman stod bakom henne:
– Du är stor nu, Märta. Klara dig själv.
Och Märta klarar sig. För Anja är på jobbet hela dagen, från morgon till sen kväll. En mamma som sliter, som älskar men som sällan får bara vara mamma.
Plötsligt hörs röster i trapphuset. Ett tjafs, tror hon. Märta fryser, pennan hänger i luften. Någon kommer till dörren. Mamma och någon annan.
Med sin vanliga försiktighet smyger Märta fram till sin dörr, öppnar den lite och tittar in i korridoren som är halv mörk.
De kommer in.
Synen är både bekant och främmande. Anja står i dörren med sin morgonfrisyr, men till hans högra står pappan Viktor.
Viktor, som inte bott med dem på ett par år. En man vars blänkande bil ibland dyker upp i gården och får Anja att känna både oro och ett uns av förväntan. Märta har vant sig vid att han är borta.
I hans hand, på den grå betongtrappan, lyser ett rött paket.
Mamma hänger upp jackan på kroken. Pappan smäller igen dörren.
– Märta! – Anja ropar hans namn mjukt, men sedan, med en stram ton, till den tidigare maken, – Vi har en gäst.
Märta går ut, fortfarande stirrandes på det röda paketet. Viktor ler brett åt sin dotter och säger:
– Hej, prinsessa! han räcker fram paketet Här har jag hittat något speciellt åt dig, sparat och köpt godis bara för dig
Märta tar försiktigt emot paketet. Det är tungt, plasten är genomskinlig och man ser glittrande chokladkartonger. Godis! I huset är det en sällsynt gåva, något som bara händer när mormor kommer på besök eller på ett barnkalas.
Hon glömmer allt annat och börjar öppna en bit. Det är hennes favoritsnodd Björn.
– Tack, pappa! säger hon mellan tuggorna och fortsätter rota i paketet.
Anja ser på dem med en blick hon redan lärt Märta att tyda. Inte godkännande, inte glädje, men något mer komplicerat.
– Viktor, låt oss gå till vardagsrummet säger Anja.
Hon drar med sig pappan, utan att bry sig om Märta som fortsatt tuggar och svalkar sig med godiset.
Märta känner att hon inte längre är i centrum, men hon hör allt.
– Förstår du vad du gör? ropade mammas röst igen, nu fräsande, – Du har bara kommit med godis. En gång per halvår. Så omtänksam! Är det allt du kan? Du dyker upp, lämnar lite sötsaker och går vidare utan att ta ansvar? Vet du någonsin hur vi lever? Har du någonsin frågat? Tagit med pengar? Aldrig! Du står bara här ibland så att hon inte ska glömma pappa. En sån snäll pappa ger ett barn som sitter ensam i timmar godis för att jag inte kan sluta jobba!
Det har aldrig hänt att mamma bråkar med honom när Märta är i närheten. Och nu försöker Anja göra allt för att dottern inte ska höra, men väggarna
– Anja, men börjar Viktor, men hans ord blir otydliga, så Märta hör inget, även om hon trycker örat mot väggen.
– Inte men, Anja! avbryter hon, – Jag betalar fortfarande av ditt lån! Ditt förrädiska företag! Kommer du ihåg vem lånet stod i? På mig! Och du hänger runt någonstans, fri som en fågel. Vill du inte betala dina skulder?
Ett sus hörs.
– Jag betalar så mycket jag kan menar Viktor, svagt Pengar dyker inte upp ur tomma intet. Jag hjälper så gott jag kan. Jag kunde ha regnat er med guld.
– Hjälper du? skriker Anja, – Du ger barnet godis, och det är din hjälp? Okej, låtsas att du är pank. Sälj bilen. Betala lånet.
– Hur kan jag sälja bilen om jag inte kan överleva utan den? svarar han. – Jag tjänar bara på den. Vad gör jag utan den?
– Om du inte kan hjälpa med pengar, kom och sitt med barnet.
– Jag skulle göra det om jag hade tid, men jag har inget. Så är livet.
Märta står lutad mot väggen, får gåshud. Hon är bara sju men förstår redan. Hon förstår att pappa har gått, att skulder är skrämmande, att hennes fars stoltessa nu är en börda. Allt på grund av honom.
Godiset känns plötsligt inte så gott längre. Orättvist! Men var finns en rättvis värld?
***
Många år senare.
Det rosa paketet och den bittra smaken.
Samma scen, men Märta är inte längre ett barn. Hon är i trettioårsåldern, har en egen dotter, Maja, som springer runt i lägenheten med en kompis och leker egna lekar.
En gång till knackas på dörren. Och igen Viktor.
Den här gången utan bråk på trappan. Anja har sedan länge betalat alla Viktors lån. Hon har själv försörjt Märta hela livet. Viktor fick sin andel av pengarna när deras gamla lägenhet såldes, men han dyker bara upp vartannat halvår, vilket inte längre rör Märta på något sätt.
– Hej, prinsessa! Viktor ler som förr, men nu håller han i ett ljusrött paket, En liten gåva till din dotter.
Märta tvingas le.
– Hej, pappa. Kom in.
Hon håller en neutral ton, men i hjärtat är det kyligt.
Maja hör rösten och kiknar ur lekrummet. Hon ser den gamla farfar hon knappt minns och blir försiktig, men ögonen fastnar på paketet.
– Vem är det? frågar hon Märta.
– Det är farfar, Maja. Minns du? Förra året köpte han dig en Barbie svarar Märta Farfar Viktor.
Viktor räcker paketet till Maja.
– Hej, Maja! Kolla vad farfar har med sig!
Maja öppnar och ser inga godisar utan färgglada plastfigurer, så kallade lättköpta leksaker bara skräp, ärligt talat.
– Du förändras aldrig, pappa, säger Märta, – Så här är du.
– Varför skulle jag förändras? svarar han med ett flin, och tror det är ett kompliment.
Märta vet att han aldrig har hjälpt henne på riktigt. Ingen pengar till läxor när hon skulle söka till universitetet, ingen stöd när hon som student jobbade nattetid för att köpa en ny jacka. Hans hjälp har alltid bara varit symboliska presenter.
– Jag är här, vet du säger Viktor och sätter sig i en gammal fåtölj som borde ersättas Jag har en son.
Märta ryser. En son. Gustav. En son från ett annat förhållande, född 2002. Hon har aldrig sett honom, bara foton.
– Grattis, säger hon kort, – Vill du att jag lånar pengar till hans bröllop?
Viktor blir tyst.
– Jag vill bjuda in dig
– Jag kommer inte.
– Kom igen, Märta insisterar han Det är familj. Gustav kallar på dig. Så kom för en timme, bara för att distrahera dig.
Hon vill skrika, slå honom med en skärbräda, men håller tillbaka Varför? Hon har aldrig sagt till sin far vad han betyder för henne. Gustav har alltid allt, den älskade sonen. Och hon?
– Okej, säger hon, – Jag kommer.
***
Bröllopet. Stort, dyrt något Märta aldrig haft råd till med sin man. Hon sitter vid ett avlägset bord bland bekanta och femkusinar. Hon ser Gustav, hans brud Marina en skör kvinna i ett dyrt vitt klänning. Hon ser Viktor som hela kvällen försöker imponera på de unga.
När det blir dags för tal, reser sig Viktor. I handen har han inte längre ett paket utan ett papper.
– Kära Gustav och Marina! ropar han, Idag vill jag gratulera er med födelsedagen. Ja, födelsedagen för ert nya liv. Ta hand om varandra, glöm inte era föräldrar, bygg er lycka. Och för att er lycka ska vara utan stormar har jag en gåva
Han räcker Gustav nycklar. Nycklar till en lägenhet.
Märta känner hur mörkret sänker sig över henne. En ilska så djup att den spränger alla år av tyst förbittring.
Nycklar till en lägenhet. Till sonen. Medan hon själv måste jobba dubbelt för att betala bolånet på sin lilla, trånga lägenhet som hon själv byggt upp med mamma som betalat hans skulder i åratal. Gustav har alltid haft allt bilen han körde på resorterna sedan han var liten, leksaker han fick utan att fråga.
– Så är rättvisa, viskar hon för sig själv.
Hon lämnar rummet med en blick full av hat mot sin far och hans nya familj. I huvudet ekar en kall tanke: Det här är er sista lyckliga dag!
***
Inte ens en månad senare.
Ryktet sprider sig bland släktingarna, de vet alltid allt. Gustav blir rånad i en bakgård, slagen så att han knakar i ansiktet och ligger på marken utan att kunna gå eller tala.
Viktor måste anlita en vårdare. Marina är gravid och får inte lyfta tunga saker, men hon förlorar barnet i femte månaden. Viktor sitter med ett glas, den enda trösten han har.
En dag kommer han till Märta, stapplande på ben som knappt håller.
Han vill bara lätta sitt hjärta.
Märta lyssnar, nickar, men inuti bara en kall triumf. Njut av ditt lyckliga liv, pappa.
Hon bryr sig inte om hur hans liv utvecklas. Hon betalar tillbaka en skuld om man kan kalla det så.
Tiden går.
Märta besöker gravstenen till sin farfars mor den kvinna som alltid varit snällare mot henne än hans far. På graven ser hon en ny grop bredvid. Där ligger Gustav.
– Han har fått lida, konstaterar hon.
Ingen känsla rör henne. Varken sorg eller ilska. Bara tomhet. Hon vet nu att den okända brodern inte längre finns.
En dag dyker pappan upp igen, den här gången med ett krav.
– Märta, han ser ut som en 50årig man som börjat bli en farfar, Har du tusen kronor? Jag ska betala tillbaka snart.
– När?
– Så fort jag kan
– Du kan behålla dem.
Märta går med på det utan frågor. Det känns nästan skönt att se honom så låg.
Efter det ser hon ingen mer av honom. Släktingarna berättar att Viktor sålde båda sina lägenheter, investerade i en sekt, hittade en ny mening. Hans fru, Gustavs mamma, reste hem för att sörja. Samtidigt har Märta haft tur. Tillsammans med sin man har hon betalat av bolånet, köpt en andra lägenhet att hyra ut. Hon lever. Och ibland, när hon tänker på det förflutna, på sin far och hans familj, dyker en tanke upp: Är det verkligen hennes vilja som skapat allt detta kaos?
