Hej du, lyssna bara. Ja, Alva, sluta tigga på dina föräldrar, sa Erik högt så att alla hörde du är stor nu, har huvud på axlarna, tjäna själv. Ingen ska hänga på våra axlar när vi blir gamla.
“På våra axlar” Jag kände hur det började bli för mycket.
***
Så, var är mjölken? gick Alva runt i kylskåpet och sträckte sig efter den vita kartongen med de röda bokstäverna ja, den finns. Nu ska jag göra pannkakor
Innan hon hann ta den smällde dörren i kylan hårt i närheten, nästan kramade hennes hand. Hon ryckte undan i sista sekund. Mjölken fick hon inte, och hon stirrade förvånat på den som just knuffade henne.
Mamma, vad händer? frågade hon förvånat Jag ville bara ha mjölken för att göra pannkakor Alla skulle ju äta dem sen.
Karin, som stod bredvid med en trasa, skakade på huvudet.
Vi har ingen lust på pannkakor.
Okej, jag får väl Jag är hungrig. Det börjar bli kväll.
Mamma skjöt bort Alva från kylskåpet och låtsades torka golvet.
Du kan äta hemma, Alva, pustade hon medan hon svepte trasan över det nypolerade golvet du kom hit för att umgås, inte för att äta.
Umgås
Det är ju inte du som ska stå och gå på våra matbord, så är det
Mamma slickade golvet under kylskåpet där handen nådde, medan Alva låtsades att mjölet hon hade plockat upp inte störde henne. Att gå på någon annans mat var som en klump i halsen, men hemma hos föräldrarna kände hon sig ändå som en främling.
När Alva var 22, precis när hon hade tagit examen, bodde hon i ett studentrum för att hennes praktikjobb knappt räckte till hyra. Hon skulle snart börja på ett bättre betalt jobb med lite erfarenhet, men mammas avvisning gjorde att hon kände sig ännu mer som en oönskad gäst.
I föräldrahemmet, där hon trodde att hon alltid var välkommen, pekade de henne bara mot kökets dörr inte ingångsdörren, utan kylskåpsdörren som man inte fick öppna.
Mamma, men jag mumlade hon som ett försök att förklara.
Ingen hörde henne.
Alva, mat kommer inte ur tomma luften. Du jobbar, det vet du själv.
Jag bara
Lite mjölk, lite skinka, lite kvarg så blir det, sa de.
Jag ville laga för alla
Vi är inte hungriga.
Innan hon hann säga mer dök Erik upp. Erik, hennes storebror, hade precis med sig sina två barn till föräldrarna. Barnen, som inget hade med vårt samtal att göra, tittade nyfiket på leksakshyllorna.
Ja, Alva, sluta tigga på dina föräldrar, upprepade Erik, så att alla hörde du är stor nu, har huvud på axlarna, tjäna själv. Ingen ska hänga på våra axlar när vi blir gamla.
Alva kastade en blick på brorsan och barnen som redan hade öppnat en påse med kex på köksbordet. De tog varsin godis från den där godiskrukan som aldrig verkade bli tom. Och hon, Alva, som lagade mat åt alla, fick inte ens mjölken till sina pannkakor?
Varför får jag inte? frågade hon Erik tar, barnen tar
Karin ryckte på axlarna och fnyste.
Det är ju barn, Alva förklarade hon Vill du att barnen betalar för maten? Ta pengar av dina barnbarn?
Mamma log snett.
Erik skrattade.
Du kommer på nåt, Alva Barnen är ett annat slag, men du borde lära dig lite självständighet.
Han var inte blyg för att ta barnens kex och äta dem med glädje.
Och du?
Jag? Jag är mer självständig än er alla, ser du, jag lyfter två barn samtidigt. Vad har du? Inget barn, ingen katt. Varifrån får du sedan mat om du inte kan försörja dig själv?
Man kan väl tro att jag kommer hit för att äta!
Då är det bäst att du inte börjar.
Vuxen Det är inte ett förolämpande ord, men i den här tonen slår det som en knytnäve i ansiktet. Om du är vuxen, betyder det att du är någon för oss?
Vuxen
Då är det dags att du själva börjar försörja dina föräldrar, eller åtminstone skaffa egna barn, i stället för att bara stå och bära mjölk, muttrade Erik.
Jaha. Inte som du, svarade hon sarkastiskt.
Äntligen! Du börjar förstå! Det är en riktig sensation.
Jag tar ditt exempel.
Erik knådade kexpåsen så snabbt att man nästan kunde se ljuset böja sig runt den.
Alva insåg att hon inte längre var hemma i det huset, utan bara en gästande som måste vara så diskret som möjligt.
Okej, sa hon jag går nog.
Alva, ingen blir förolämpad av sanningen, sa Erik när han såg henne gå, föräldrarna är hårda, men de lär dig självständighet. Det är sent, men bättre sent än aldrig.
Hon sa inget mer, bara gick utan någon avskedshälsning. Erik pratade om vuxenlivet, ansvar och att inte rota i andras kylskåp, men Alva hörde bara vinden.
Några veckor dök hon inte upp hos föräldrarna. Orsaken var helt legitim. Hon slängde jobbet som inte gav någon löneökning och gick över till ett nytt, med bra kollegor och en lön på 30000 kronor i månaden, så att hon äntligen kunde hyra en egen lägenhet utan rumskamrater.
Den första lönen väntade hon ivrigt på. Det fanns ingen tid för besök hos föräldrarna, och nu kostade det pengar att gå in i deras hus, och hon hade inga slantar kvar.
En eftermiddag efter jobbet kom en ny kollega, Vicky, som var lite äldre och hade varit hennes handledare.
Alva, sätt dig inte fast här, vänj dig vid jobbet, du har mycket att göra, sa hon, Du måste vara trött. Ska vi ta en fika? Jag vet ett mysigt café i närheten, runt hörnet.
Jag har ännu lite att göra
Gör klart sen, sa Vicky och lyfte Alva från stolen, lite luft kan också hjälpa hjärnan.
Alva, lite trött men nöjd i livet, gick med på det.
På caféet insisterade Vicky på att bjuda.
Åh Vicky, tack men jag betalar själv, sa Alva, Nej, nej, jag bjuder.
Strunt i det! svarade Vicky och blinkade, Jag har ingen brådska, du har kanske knappt några slantar än. Det är okej. En kopp kaffe skadar inte mig.
De enkla orden, så naturliga, utan någon anklagelse, rörde något i Alvas hjärta. Det kändes härligt att bli sedd som en vän, någon som någon ville ta hand om, och inte som en börda.
Tack, sa hon.
Jobbet gick åt rätt håll, pengarna växte, och så, äntligen, kunde Alva unna sig en egen lägenhet. Tidigare hade hon bott i studenthem, i ett rum, nu hade hon ett eget hem med fyra väggar.
När allt var på plats bestämde hon sig för att besöka föräldrarna. Hon kunde inte komma med tomma händer, särskilt efter allt de gjort mot henne. Hon packade en stor påse med frukt, grönsaker, bakverk, ost och skinka allt de brukar köpa själva, så att inget skulle bli kvar.
Hej mamma! ropade hon glatt när hon steg in, Var är pappa?
Han tog ut soporna och fastnade, svarade mamma, Bra att du kom. Vi trodde du glömt oss
Alva ställde påsen på bordet.
Vad är det? frågade mamma.
Det är till er. Jag ville bidra till lunchen, sa Alva och räckte fram osten, Ska vi smälla?
Det går bra, svarade mamma.
Snart kom pappa tillbaka med en sopsäck. Allt blev som vanligt. Han hälsade på grannen, pratade en stund, glömde varför han gick ut och gick sedan tillbaka för att hämta sopsäcken igen.
Efter ett par smörgåsar kände Alva att hon ville ha något att dricka.
Jag är sugen på te, sa hon och gick mot köket.
Te? frågade pappa och ryckte på ögonbrynen, Har du med dig te?
Nej
Då får du dricka vatten. Du tog väl inte med dig te?
Det kändes som en gräns för orättvisa.
Pappa, jag tog med massor av annat! svarade Alva och pekade på påsen.
Ät bara det där, svarade pappa, och drick vårt te.
Samma gammal historia, fast med te den här gången.
Alva förlorade lusten att dricka te, att äta de varor hon tagit med, som om de inte var för henne. Hon ville inte prata mer med dem, som om de ville lära henne självständighet på fel sätt. För Erik fortsatte att gå in i deras kylskåp och ingen någonsin sade åt honom att han “inte skulle tigga på sina föräldrar”. Han kunde ta vad han ville, och ingen tänkte på det.
Vet ni vad, sa Alva och kände att hon hade inget kvar att göra där, jag går hem och dricker te där, för jag har redan suttit länge här. Jag går.
Hon väntade inte på någon invändning. Hon ville inte längre besöka dem.
En tid gick. Det var fortfarande jobbigt med teet! Hon såg dem inte längre, och de ringde inte henne. Men Erik ringde en lördag när han bodde nära henne.
Hej svarade Alva.
Hej, Alva! svarade Erik, Du har väl hyrt en lägenhet nära Akademiska sjön, eller hur?
Ja, visste du det?
Perfekt! Jag tar med barnen till simhallen vid sjön, de är så trötta, men vi måste ändå ta hem dem. Kan vi svänga förbi dig? Det är nära.
Alva var inte superglad för brorens barn, men hon ville inte avvisa dem när de redan var på väg.
Kom in, sa hon.
Inom femton minuter stapplade Erik och hans två andfådda barn in i hennes lägenhet. Erik kommenterade
Oj, Alva, du har ju lite gammal inredning här, han gick in i köket, inget lyxigt, spisen är gammal men det funkar. Det är skönt att ha ett tak över huvudet!
Utan att bli bjuden gick han rakt till kylskåpet.
Så, vad har vi till lunch? mumlade han och bläddrade bland maten.
Ingen hade bjudit in till lunch! Hans vana att ta utan att fråga följde med in i hennes eget hem. Här kunde hon säga nåt, men hon stängde snabbt dörren.
Aj, så nära handen! Alva, är du arg på mig? Om du inte vill att jag tar, ta själv. Vem ska då mätta oss?
Ingen svarade.
Sluta ta från andras kylskåp, Alva, sa hon och stängde dörren igen när han försökte öppna den, du är stor nu, försörj dig själv. Lär dig vara självständig.
Erik försökte komma på något, men han hade inget riktigt att säga. Det var bara en brist på respekt.
Vad är det du menar? frågade han förvirrad.
Det är så. Gå hem, jag har fullt upp utan dig.
Hon räckte två små yoghurtflaskor till barnen, men lät dem inte säga något mer och skickade brorsan och ungarna ut genom dörren.
Hela dagen väntade hon på ett samtal från mamma. Erik sprang lika snabbt för att leverera budskapet. Till slut fick hon ett sms:
Jag hade aldrig trott att du skulle bli så kall och girig, Alva. Vi har uppfostrat dig på ett annat sätt. Förrän du lär dig bete dig bättre är du inte välkommen i vårt hem.
