Han skrev inte
I går morgon vaknade Astrid och satte telefonen på maximal volym. Bara för säkerhets skull. Trots att hon innerst inne visste att han aldrig skulle svara. Känslan var som föraning av regn tjock, obeveklig, som om luften tjocknade inför en storm. Men ändå tryckte hon på play. Hoppet var som ett gammalt ärr: det värker men släpper aldrig taget. Astrid slöt håret i en slarvig knut, med den där lätta precisionen som får det att se naturligt och vackert ut. Hon drog på sig den mörkgröna kappan den hon en gång fått höra att hon liknade en höstskog. Sedan dess hade hon knappt använt den, men idag tog hon den ur garderoben. Hon sminkade läpparna röda, nästan för starkt för en morgonpromenad till apoteket och bageriet.
Apoteket i Gamla stan var fullt av ljud. Någon hostade hackigt i ett hörn, någon diskuterade läkemedelspriser, någon stod tyst och trampade på stället. Doften av örter blandades med den bittra lukten av desinfektion. Astrid plockade upp vitaminerna de han rekommenderat för tre år sedan, när de fortfarande drack kaffe tillsammans varje morgon. Hon höll förpackningen i händerna och läste den lilla texten. Bäst före nästa höst. Som om tiden räknade ner sina sista månader i den lilla kartongen.
Bageriet var som alltid: en kille med en tatuering på handleden bakom disken, doften av nybakat bröd och kanel, och en knarrig högtalare som spelade mjuk musik. Astrid köpte en hallonscroissant den han en gång kallat morgonens smak med ett leende, medan han torkade smulorna från hakan. Hon tog två stycken. En till teet hemma, som förr när livet var enklare. Den andra bara för att den fanns. Ett litet fragment av det förgångna att gömma i fickan.
När hon kom hem stannade hon upp. Lägenheten var tyst tung som damm som lagt sig på gamla böcker. Luften var stilla, som om den fruktade att röra sig. Telefonen låg på fönsterbrädet, skärmen nedåt, som om den skämdes för hennes blick. Inga meddelanden. Inga samtal. Det var som om världen gått förbi utan att märka henne. Som om hon själv blivit en skugga som smälte in i morgonens grå ljus.
Astrid satte på kaffekokaren, tog av kappan långsamt, som om hon fruktade att störa tystnaden. Hon ställde sina kängor vid dörren, räckte upp kragen på galgen. Den gamla radion sattes på, och en röst rapporterade om trafikstockningar, sedan om ett snöfall, sedan om en ny utställning på Moderna museet. Allt ekade dämpat, som om det kom från vattenytan. Hon tog en klunk te brännande het, men svalde utan att rycka på näsan. Hon gick fram till fönstret och pressade pannan mot den kalla glasrutan.
Ute föll snön fin, stickande, den lade sig på paraplyer, halsdukar, asfalten och försvann sedan igen. En ung pappa i mörk parkjusterade sonens mössa varsamt, med den omtanke som bara åratal kan ge. Äldre män gick sida vid sida, som om händerna hade vävts ihop under årtionden. Någon skyndade på sig, halkade på den isiga trottoaren, någon skrattade med näsan i telefonen, någon stannade framför ett skyltfönster pyntat med julgranslampor. Livet rann förbi bullrigt, levande, likgiltigt. Som ett tåg som gått när hon stod på perrongen och vågade inte hoppa på.
Han skrev inte.
Men Astrid tog kvastskaftet och sopade golvet, även om dammet knappt fanns. Hon ringde till moster lyssnade på berättelser om sommarstugan, grannen, ett nytt recept på kanelbullar. Hon vattnade den gamla kaktusen, kontrollerade noga att den inte hade gulnat. Hon bokade en tid hos vårdcentralen en liten grej hon skjutit upp i månader. Hon kollade kvittona allt var betalt, men hon satte en bock i dagboken. Hon tvättade filten, tillsatte lite extra doftmedel så att hemmet doftade varmt och levande.
På kvällen tände hon ljus i varje rum. Inte för att hon var rädd för mörkret, utan för att huset då kändes levande fönstren glödde och reflekterade i den blöta asfalten, som om de viskade: någon är här. Här finns liv.
Astrid såg sitt eget ansikte i glaset och tänkte: Han skrev inte. Men jag finns. Ingen ursäkt, ingen utmaning, bara en stilla sanning. Som ett ljus du tänder för dig själv, för att minnas: du är fortfarande här.
