Tystnad. Den var så tjock att jag först inte riktigt fattade vad som väckte mig. Inte alarmet, inte köksbruset, inte vattnet som droppade i badrummet. Inget. Bara kylskåpets jämna surrande från väggen och stadens dämpade muller utanför fönstret.
Jag låg kvar och lyssnade. Igår var hela lägenheten full av liv: golvbrädan knarrade under Alvas snabba steg, papper prasslade när hon läste i den gamla boken i fåtöljen, och kattens klor skrapade mot soffan. Nu är både katten och hon borta, soffan står tom och känns konstig.
Det första som slog mig var att ta upp mobilen och skriva till någon: Ses på baren ikväll, snabbt! och bara slänga ut all min smärta, bitterhet och ilska på vännerna med en whisky i handen. Men jag hindrade mig själv från att tänka så. En annan, mer primitiv impuls ville fylla det stora tomrummet bredvid mig med någon, vem som helst, bara för nattens skull. En enkel väg till självskaffning, lockande och bekant.
Istället reste jag mig, gick in i köket och satte på vattenkokaren. Medan den började koka, lade jag märke till en hylla i hallen där Alvas stickade sjal fortfarande låg. Hacka i huvudet, kom jag att tänka på en artikel jag läst för en vecka sedan, mitt i min desperation.
Okej, grabben, dags att dra ut hackan, mumlade jag för mig själv.
Jag började smått. Packade ihop alla hennes grejer som hon glömt: sjalen, den bortglömda boken, den torkade bläcket, hennes mugg med katter. Allt fick en kartong, inget kastades eller förstördes, bara packades omsorgsfullt och förvarades i källaren. Så en dag kan jag ge tillbaka dem utan drama. Sedan tvättade jag sängkläderna, lät dem torka i vinden så hennes doft av parfym kunde försvinna. Tog bort alla våra gemensamma foton från telefonen och tömde skräpkorgen. Varje handling kändes som att ta bort ett gammalt, smutsigt förband från ett sår. Smärtsamt, men nödvändigt.
Sedan kom tiden. Plötsligt kändes den som en tung sten på axlarna. Tiden som förr gick åt till gemensamma middagar, biobesök, meningslösa men söta samtal. Nu var den bara min egen, och jag behövde fylla den med nåt. Inte med sprit eller självömkan, utan med mig själv.
Jag köpte ett medlemskap på gymmet. Första passen var rena helvetet. Jag tryckte mig själv till gränsen, svettade som om tårarna föll på den gummiga golvytan. Men varje vecka blev kroppen starkare och sinnet lugnare.
Jag anmälde mig också till en italienskakurs något vi båda drömt om men alltid skjutit upp. Nu gick jag ensam, och de krångliga grammatiska konstruktionerna dränkte de envisa tankarna på Alva. Jag tog en tur till Halmstad, den lilla kuststaden hon aldrig ville åka till. På kvällen satt jag på piren, såg solnedgången och kände för första gången på månader en lätt, ljus melankoli och en glimt av frihet.
Det har också funnits tunga dagar. På natten kan minnen vakna: hur hon skrattade med huvudet bakåt eller hur vi bråkade om meningslösa grejer. Jag jagade dem inte bort, utan lät dem komma, kände smärtan som artikeln föreslog, låt den rulla över mig som en våg. Ibland körde jag utanför stan, klättrade upp på en ödslig kulle och skrek ur mig allt som bubblade. Jag skrek tills rösten sprack, och sedan kom den där efterlängtade, djupa tystnaden igen.
En dag hittade jag vår bröllopsfoto bland gamla papper. Jag väntade mig en våg av sorg eller ilska, men såg bara två lyckliga människor som inte visste vad som väntade. Jag tänkte: Ja, det var där. Det var fint. Och så är det över.
Ingen ilska, inget begär att vända tillbaka. Bara en mjuk nostalgikänsla och insikten att den kapitlet är avslutat.
På kvällen träffade jag kompisarna. Vi skrattade, delade nyheter, gjorde planer. Jag märkte att jag hela kvällen inte tänkte på Alva. Jag var bara här, i nuet, hela jag. Med ett sår i själen, men nu lite läkt.
Jag kikade på min spegelbild i caféets fönster: rak rygg, lugnt uttryck, klar blick. Så här har jag inte sett mig själv på länge. Kanske någonsin förut.
Hackan är borta. Såret har läkt. Jag är redo att gå vidare, utan gamla bördor, med lätta steg. Livet jag alltid drömt om håller just börjat.
Plötsligt slog en obehaglig stank mot näsan. Jag hann inte förstå vad som hände. Rummet blev dimmigt, som om det gled ur en dimma. Jag låg på soffan, klädd i inget, omgiven av små bitar och fläckar av okänt ursprung.
Jag försökte resa mig, men världen gungade. Huvudet slog emot. Jag tittade runt och en iskall våg av skräck sköljde över mig.
Det var inte det ljusa, fridfulla hemmet från mina drömmar. Det var en slängkvarter. Tomma öl- och vodkaflaskor låg som fallna soldater på golvet. En askkopp fylld med cigarettfimpar stod på bordet. Smutsiga kläder hängde överallt, och TV:n spelade en nattshow utan bild.
Jag lyckades ta mig till badrummet, greppade mig om dörrkarmen. Ljuset i rummet var bländande, som om det slet i mina ögon. Då såg jag honom. I spegeln mötte jag en obekant, ostämd man med en krusig, uppsvälld ansiktsmask. Röda, trötta ögon, fulla av skam och tomhet. Det var jag. Erik.
All den klarhet, all den styrka och helhet jag känt idag i drömmen försvann och lämnade bara en bitter, illamående baksmälla och en ännu mer kuslig själsbaksmälla.
Det hela var en dröm. Alla de där stegen packa saker, gymmet, italienska, solnedgången på piren var bara ett knep av mitt huvud för att fly från den outhärdliga verkligheten. En flykt som verkade pågå i evigheter, men som i själva verket bara var en natt.
Jag rörde vid mitt ansikte i spegeln. Huden var fet, skägget stickade. Det var min verklighet. Inte den framgångsrika, vältränade mannen, utan den slitet förklädda figuren som försökte dränka sin smärta i billig sprit och självbedrägeri.
Tystnaden i lägenheten slog åter igen. Men nu var den inte tystnaden av en ny början, utan en dödlig, avgrundsdjup tystnad. Det värsta ljudet var klockans tickande, skoningslöst räknande den tid jag slösade bort.
Drömmen var ingen läkning. Den var en spegel som visade mig mitt egentliga ansikte. Så fruktansvärt att jag ville bara stänga ögonen och fly. Men det fanns ingenstans att fly till.
Jag reste mig, såg mig i spegeln och blev helt chockad av den smutsiga killen i den sliten tröjan, av kaoset runt omkring. En obehaglig smak i munnen och en bränd tomhet i hjärtat. Drömmen var så levande, så verklig men uppvaknandet så brutalt.
Jag plockade upp den första tomma flaskan från golvet och kastade den med kraft i soptunnan. Den krossades med ett brak. Sedan den andra. Sedan den tredje. Jag grät inte, skrek inte. Jag stod där med ett stenansikte och började krig mot det kaos jag själv skapat.
Jag samlade allt skräp, tog ut påsar med flaskor och krossade glas. Slöt fönstret på vid gavel, lät den kalla, friska luften strömma in. Jag bryggde ett starkt kaffe, och händerna darrade.
Jag gick tillbaka till spegeln. Blicken var fortfarande trött, men någonstans djupt i de dimmiga ögonen fanns ett svagt ljus, likt en glimt i en smutsig pöl. Inte hopp, utan en iskall ilska mot mig själv.
Jag tog mobilen, bläddrade i kontakter och hittade numret till min gamla klasskamrat, som för en månad sedan erbjöd sig att hjälpa som psykolog. Jag hade bara sparat numret men aldrig ringt. Nu slöt jag upp och slog.
Anders? min röst knarrade som en gammal vräkgång. Jag behöver din hjälp.
Jag la på luren och tog ett djupt andetag. Vägen i drömmen var en illusion, men den pekade mot nåt. Jag förstod att för att bli den starka, rena personen i drömmen måste jag gå igenom det här helvetet, i verkligheten.
Och mitt första steg var inte gymmet eller italienskan. Det första steget var i duschen. Skrubba bort gårdagens spillror. Skrubba bort den där ostämdes ansikte. Och börja om. Allt från början. Imorgon.
