Kära dagbok,
Jag kan inte låta bli att tänka på hela kravet kring Hjördis. Varför måste jag ha en fru som just den? Hon födde vår son, blev mjukare, nu glider hon runt som en ballong. Tror du hon någonsin går ner i vikt? Jag får bara vänta det blir bara värre.
Samtidigt har jag börjat uppskatta hennes fylliga figur. Hon var tunn som en pinne förut, men nu har hon kurvor. Det får mig att le, men min bästa vän Anders knackade mig på axeln och sa:
Ta det lugnt, Fredrik. Vem bryr sig om vad du gillar? Du kommer på nyårsfirandet på kontoret med henne och du kommer skämmas inför grabbarna. Du är lång, bred och stilig. En kvinnas bästa år är kort, men vi män är alltid singlar, oavsett ålder!
Jag skakade på huvudet. Tankarna smög sig på att kanske har jag suttit fast i det här äktenskapet för länge. Jag var en riktig ladies man förr, tills Hjördis förändrade mig lugn, vacker, snäll, omtänksam. Hon lagar mat så gott att man inte vill sluta äta. Själv har jag lagt på mig tio kilo sedan vi gifte oss, och vi har precis fått vår lilla bebis.
Anders ryckte på axeln och skrattade:
Man måste byta fru ofta, som gamla däck! Jag skilde mig och hänger nu med Lina. Ung, stark. Om något går fel, byter jag bara ut henne mot någon annan!
Efter hans ord har jag börjat fundera mer på vad han säger. Kanske har jag velat stanna för länge i detta förhållande?
Jag försökte säga till Hjördis att hon hade gått upp
Men hon, med vår sovande bebis i famnen, höjde ögonbrynen och svarade:
Vad spelar det för roll? Jag har lagt på mig fem kilo är det ett katastrof? Jag sköter barnet, är sömnbrist, jobbar hemifrån. Jag har hela hushållet på mig: barnvakt, jobb, räkningar, el, matinköp, matlagning! Och du vill gnälla över fem kilo?!
Orden träffade mig som en brusten vattenledning i hennes själ. Jag såg hur hon ville gråta av den sårade känslan av att jag inte värderar hennes ansträngningar. Om hon gick, skulle jag stå ensam med alla problem.
Varför gnäller du på kilona? Jag har fött en människa, och du föreslår att vikt är allt!
Hjördis snörvade och gick till barnkammaren med bebisen. Jag satt kvar i stolen och tänkte att om jag hade en annan fru, kanske hon inte hade skrikit.
Varje dag sjunker jag djupare i Anders idéer. Det känns som om han har rätt. Jag skulle inte överge vårt barn jag hjälper till men en reservplan skadar aldrig.
Anders pekade på vår kollega i andra avdelningen:
Se på Lina vid vattenkylaren! Hon stirrar på dig som om hon kunde äta upp dig! Hon är singel, jag kollat. Vacker, sportig. Hon ser ut som ett konstverk! Jämfört med henne ser Hjördis helt tråkig ut.
Lina stod där, en ung, söt kvinna som kastade blickar mot sin kollega då och då. Jag hade aldrig sett den eld Anders talade om. Men Anders har mer erfarenhet han måste veta bättre.
Du kommer hem och en kvinna som Lina väntar på dig! Föreställ dig högklackade skor, underkläder, allt för att göra en man lycklig! Och du? Du sitter i morgonrocken med spottfläckar från barnet! Du blir äldre snart blir det svårare att hitta en flicka.
Anders klappade mig på axeln och gick tillbaka till sin avdelning, slängde en skämtig kommentar till Lina. Jag kände en viss avund mot hans förmåga att alltid hitta något gemensamt med kvinnor, ta deras nummer och skryta nästa dag om en lyckad kväll.
Jag besökte min mor, Karin, och berättade hur Hjördis inte längre passar mig. Men Karin, som alltid ställt upp för mig, svarade inte som förut:
Din lilla jävel, din fru gav dig ett barn, hon arbetar, sköter huset, hon är vacker och du slänger blicken åt sidan?! Ni män är alla lika, Fredrik. Ni ser bara till andra fält som vargar. Då blir ni gamla och ensamma, tjuter mot månen!
Hennes ord flög förbi mig. Jag fortsatte att stirra på Lina på jobbet, hoppas att Anders hade rätt. Tiden går jag får aldrig en så ung kvinna igen, så enkelt ser jag det. En dag kom jag hem så uppjagad att jag bara kunde tänka på Anders ord.
Jag satt mittemot Hjördis, som vaggar barnet efter ännu en sömnlös natt. Mörka ringar under hennes ögon, huden inte längre lika spänstig. Jag förstod att jag älskar henne, men rädslan för att gå miste om mina manliga möjligheter skrek i mitt huvud.
Hjördis, jag tror vi borde gå skilda vägar. Du har förändrats efter födseln. Jag har insett mycket, och kanske är det dags.
Orden kändes tomma. Jag snubblade över mina egna formuleringar, kände mig som en idiot som lånat pengar av en telefonförsäljare och nu blundar när någon frågar.
Till en början svarade hon inte. Hon tittade bara in i mina ögon, bara trötthet där, ingen ilska. Hon la barnet i spjälsängen, packade två väskor, tog med sig barnet och gick mot korridoren. Hon hade inte sagt något förrän nu, men nu var det tydligt vad hon tänkte.
Jag ville ropa, stoppa henne, falla ner på knä och be om förlåtelse. Men föreställningen att humra inför Anders genom att återupprepa allt gjorde att jag släppte det.
Vet du vad, Fredrik Kanske behöver du bo för dig själv ett tag utan mig, utan vår son. När du hade olyckan och låg på sängen i ett år, vårdade jag dig, jobbade, tömde dina blåslampor, fick dig att göra övningar, hittade de bästa läkarna, tog lån och betalade tillbaka dem. Jag sa inget om skilsmässa eller att vårt förhållande inte var rätt. Och du kastade mig ut med ett barn i famnen för fem förtretliga kilo.
Hjördis vände sig om och gick, utan att vänta på att jag skulle förstå. Jag stod i dörren, hörde hennes steg avta och kände inget annat än den krossande insikten att jag gjort ett oåterkalleligt misstag.
Nästa dag gick jag till jobbet utan någon energi. Allt föll ur mina händer. Anders hoppade omkring, gratulerade mig, greppade min hand som pojkar gör på skolgården.
Så där, gå och ragga på Lina. Vilken pärla annars tar jag henne från dig.
Anders skrattade, men jag var inte rolig. Jag såg upp, och Senja, vår gemensamma kollega, verkade förstå.
Här är vad jag säger till Senja. Jag var en idiot som litade på dig. Jag hade en fru som varje man skulle avundas! En son, en bra familj! Jag behöver inte dina unga tjejer!
Du låter som en hönsråtta, inte en man!
Och en man i din bok är någon som överger sin fru och sitt eget barn? Eller någon som inte kan hålla sig och hoppar från tjej till tjej? Eller är man för dig en som inte kan vara trogen och springer iväg som en hund när en kjol rasslar?
Anders tog illa upp av mina ord, och våra bästa vänner fick ett eldigt gräl. Jag bestämde mig för att om inget förändras så är vi inte längre vänner. Med en bästis som den har man inga fiender.
Den dagen gick jag med en stor bukett blommor till Hjördis. Jag föll på knä, bad om förlåtelse, erkände att jag föll för Anders långa berättelser. Jag skylde bara på mig själv och bad om nåd. Hjördis förlät mig; vi flyttade tillbaka till vår lägenhet och började leva i samklang igen. Det kändes som om jag älskade henne mer än någonsin. Jag såg inte längre på henne som en del av ett paket.
För mig blev Hjördis det vackraste, allra bästa. Till helvete med kilon, med trötta ögon. Jag började aktivt hjälpa till med barnet, vakna på natten, lägga honom, tvätta och laga mat när det behövdes. Samtidigt började Hjördis blomstra hon gick med i ett gym.
Steg för steg återgick vår relation till den gamla vägen. Jag lovade mig själv att aldrig göra om det här. För mig blev hela situationen en viktig läxa: Använd alltid ditt eget huvud.
