Kära dagbok,
När jag var sexton år gammal gick jag med Alva, vår lilla syster, till Hötorget i Stockholm. En gammal kvinna med sliten kappa tog hennes hand, stirrade in i den vindlande linjen på hennes handflata och uttalade med en röst som knarrade i vinden:
Du kommer aldrig att gifta dig.
Alva skrattade bara åt det, men åren gick och när jag stod framför henne med en glittrande förlovningsring av 3000 kronor, kom den där meningen tillbaka i mitt huvud. Hon log och svarade:
Om jag inte får bli fru, får jag åtminstone bli brud.
Vi gifte oss i en liten kyrka i Gamla stan. Tiden för barn dröjde länge. Läkaren i Södersjukhuset sa bestämt:
Ni lider av ofrivillig barnlöshet. Inga alternativ.
Alva suckade och svarade:
Då får jag åtminstone vara din hustru.
Men miraklet slog till hon blev gravid. När hon kom på sjukhuset fick hon en varning:
Det är riskabelt, du kanske inte klarar av det.
Alva log bara lugnt:
Då blir jag åtminstone en gravid kvinna.
Vi fick en stark och frisk son, som vi kallade Erik. Åren gled förbi som en skön sommarbris. Tillsammans med Alva har jag upplevt både glädje och förlust, skratt och tårar, toppar och dalar. Fyra decennier flög förbi som en enda dag.
Sedan fick vi ett nytt besked från onkologen:
Ni har bara sex månader kvar att leva.
Alva såg mig rakt i ögonen och svarade:
Då ska jag hoppa fallskärm. Det har jag alltid drömt om.
Och så gjorde vi det en gång, två gånger, och ännu en gång till. Några månader senare, när vi tog nya prover, fanns sjukdomen inte längre.
Jag har insett att så länge man verkligen lever, så håller ödet bara på att rycka på axeln och skriva om en ny saga.
Livet har lärt mig att man aldrig får låta en förutsägelse bestämma sin framtid; man måste själv ta styrkan i händerna och satsa på drömmen, även när allt ser mörkt ut.
