Tove Andersson steg in i trapphuset där hennes son Lars bodde, sprudlande av förväntan och ett litet leende som kunde få hela kvarteret att jubla. Hon hade nämligen med sig en gåva till sin kära lilla barnbarn, den lilla Alva, och den var ingen vanlig leksak en gammal docka som skulle få nytt liv. En halv meter hög låda, omsluten av ett korslagat rosa sidenband med en pampig rosett, vilade i hennes händer.
Tove hade inte sparat på något varken tid, energi eller slantar. Hon satte igång ett helt specialprojekt. Hon tog tåget till Malmö för att träffa en hantverkare som specialiserat sig på restaurering av antika dockor. Själv sydde hon ett blått klänningstå på och en liten bomullstopp, och som tillbehör la hon till ett ylletygmantel, varma snöskor, en halsduk med en mössa, tunna spetskragar med matchande väst och ett prickigt sommarklänning. Allt detta gjorde hon helt själv. Det var samma docka som hon själv, som en blygsam åttaårig flicka i en fattig familj på 1960talet, hade fått i födelsedagspresent den enda vackra leksaken i hela huset. Hur mycket glädje och minnen den lilla dockan Nina hade gett då, tänkte Tove nu när hon skulle ge den ett nytt liv. Moderna dockor, med sina plastiga ansikten, kunde hon inte jämföra med detta.
Oj, wow! sa svägerskan Birgitta, medan hon stirrade på den återställda skönheten. Var har du hittat detta raritet?
Det här är min enda docka! svarade Tove utan att märka Birgittas förvåning. Jag körde till systern i en liten by på Västergötland för att hämta den; den har legat i föräldrahemmet hela tiden. Alla vi fick bara pojkar, så ingen kunde hjälpa mig föra den hem. Den har legat i lådan med en brusten fot i flera år Jag grät så mycket när foten gick sönder! Men nu är den som ny, tack vare en magisk restauratör!
Alva hoppade upp och ner, otålig att få röra dockan.
Gillar du den?, frågade Tove.
Vacker Åh, vilket klänning! Jag vill ha en sån också!
Ska jag sy en åt dig så att ni blir nästan lika?
Mamma, vem i hela världen bär sånt som tydligt är från 70talet?, skämtade sonen Sven.
Tyst, pappa! Jag vill ha den! tjöt femåriga Märta, som satt i soffan och tittade på dockan med stora ögon.
Den blir din, lilla pärla, den blir den! lovade mormor. Förresten heter den Nina.
Nä nej, det låter tråkigt! Jag kallar henne Chelsea! protesterade Märta.
Men barn, det är ett namn för en hund!, suckade Birgitta.
Nej, som i tecknad film! svarade Märta och trippade med foten, smekte dockans ansikte. De blåa ögonen blinkade livligt. Wow! Har ni sett det?
Svägerskan, som var mer uppriktig än Birgitta, sa:
Åh, jag hade en liknande när jag var liten! Den var bara mjuk och fylld med bomull. Så härligt! Märta, får jag hålla den en stund?
Märta överlämnade motvilligt dockan till svärfadern, som i ett ögonblick såg på den med fjärilsryggen.
Vilken skönhet! Titta på den friska kinderna och de klara ögonen! Vilken öppen och rörande blick! Åh, och hur fint sydda kläderna är jag hade exakt en sådan blå klänning när jag var liten!
Jag sydde efter sovjetiska mönster, förklarade Tove blygt.
Va? Du själva? Alla kläderna? Vilken otrolig precision! Hallå där, Tove, du är ju en riktig mästarinna! utbrast svärfadern och snurrade på sina mustascher som en gammal skämtfigur.
Tove rodde med händerna och rodnade så att hennes kinder blev lika röda som en midsommarsolnedgång.
Svägerskan blixtrade till av beundran och sa:
Låt oss se vad den här dockan kan! Så, Nina, alltså Chelsea, Gud, förlåt
Hon tryckte på dockans mage, och den svarade med en barnslig, elektronisk röst: Mamma!
De unga föräldrarna, Lars och hans fru Karin, bytte en ironisk blick och ett kort leende. Tove kände tårar tränga fram minnen från barndomen. Svärfadern visslade otydligt, medan svägerskan log som ett barn på en godisbutik.
Märta hoppade upp och ropade: Ge mig den, pappa!
Vänta en sekund! svarade svägerskan, satte dockan på golvet och började sjunga: Tapp, tapp, tappar barnet Gå runt! Den går!
Mamma, flämtade svärsonen Sven, jag tror inte att detta är så häpnadsväckande för dagens barn
Du vet inte vad vi var beredda att göra för en docka! Jag skulle ha gett mitt liv för en sådan, eller åtminstone 6 kronor i en bulle skakade Tove på huvudet och räckte dockan till Alva. Bästa presenten idag är din!
Tove gick mot bordet, men kikade snabbt på Alva, som grävde under klänningen för att hitta den där lilla knappen. Mamma! Mamma! tjöt hon oavbrutet.
Märta, snälla, låt den knappen vara, vi har redan restaurerat den, förklarade Tove till Birgitta, som började fundera på hur gamla människor alltid plockar fram saker ur lådor och sedan gnisslar på dem.
Märta, hörde du vad mormor sa? frågade hon sin dotter.
Aaa.
De vuxna fortsatte sina samtal, och första skålarna med glögg och snaps rullade in. Alva sprang fram och tillbaka mellan bordet och sina nya leksaker, och tittade på tecknat på TV. Dockan låg nu naken på golvet. En katt, Misse, hoppade på den och började slicka de fina, vita håren.
Tove satt vid fönstret och såg inte vad som hände med Nina. Plötsligt ropade hon:
Var är vår äldsta barnbarn, Andreas?
Han är ute med kompisar, svarade Lars. Ungdomen har sina egna nöjen.
Har du gratulerat födelsedagsbarnet? frågade Tove.
Såklart. Jag lyfte henne i öronen fem gånger, en gång för varje år, och gav henne kritlappar och färgpennor.
Det får man väl inte göra! protesterade svägerskan.
Men han skämtade bara, svarade Birgitta och mindes hur hennes store syster brukade dra i hennes flätor utan att hon brydde sig.
Svärfadern sänkte sitt glas och suckade. Han menade att de bråkade, men ändå såg han på dem med ett leende, som om han såg tillbaka på sin egen barndom.
Tove bestämde sig för att lätta på stämningen:
Jag har faktiskt en papegoja nu! Föreställ er, jag gick upp på balkongen i morse och där satt han på skåpsdörren och sa: Hej, snygging!
Alla fnissade förutom Birgitta, som såg lite förargad ut. Svärfadern pekade på grannen, en äldre dam vid namn Maja, som hade lånat honom sin gamla bur för en papegoja. De döpte honom till Petter.
Plötsligt ryckte Tove ihop ansiktet som om något hemskt hänt:
Åh, vad gör du, lilla pärla! ropade hon och slog i bordet. Sluta med färgpennorna nu!
Alva höjde sina stora ögon och höll dockan med ena handen, medan hon i den andra höll en röd krita som hon ritade extra rodnad på dockans kinder.
Aj, aj, aj! tog pappa Sven kritan från henne, menade: Varför förstör du dockan? Mormor kommer väl att gråta!
Åh, Alva, Alva sade svägerskan, och tittade på Tove med en blick som om hon var på begravning.
Alva började gråta, kastade dockan och sprang till modern. Sven plockade upp dockan och såg ledsen ut.
Kan vi tvätta den? frågade han.
Testa i badrummet, men vattna inte håret, föreslog svärmor Birgitta och lade sin hand på svägerskans axel i medkänsla.
En bortglömd barn, ser inte värdet, alla är så här nuförtiden. Men oroa er inte, Tove, det är bara en leksak
Inte bara en leksak svarade Tove lågt. Jag går en stund och hjälper Sven.
Sven kom tillbaka först, och sedan Tove med dockan i famnen, som om den vore ett levande litet barn. Hon satte den mjukt på soffan, tog på den blå klänningen och rättade till färgspåren. Hon borstar försiktigt dockans hår och ler mot Alva.
Kom hit, Märta. Jag har en historia att berätta. Gå, var inte rädd, mormor blir inte arg.
Alva närmade sig försiktigt och satte sig på Toves knä, medan den blåögda dockan satt på den andra.
När jag var lite äldre än du, hade jag nästan inga leksaker eller nya kläder. Jag fick låna av mina tre äldre systrar, och vi hade en storebror som hette Kalle, som jobbade på gården innan han togs in i militären. Vi levde fattigt mamma drog oss ensamma. Pappan dog när jag knappt var ett år gammal. På födelsedagar fick mamma en bulle för 6 kronor, så det var vår största gåva. Jag fick alltid ta den sista biten, men jag var aldrig bitter. Jag hjälpte till på gården från fem år och mjölkade kor.
När Kalle var i värnplikt, kom en säljad leksak i vår lilla affär i byn. Det var en vacker docka, ingen köpte den för den var för dyr. Vi döpte den till Nina.
Tove pausade och pekade med blicken på dockan. Alva förstod genast och väntade ivrigt.
Vad hände sen?
Kalle kom hem dagen innan min födelsedag, jag var åtta år. Mamma bakade björnbärspaj och jordgubbspaj, bjöd in alla vänner. Plötsligt stormade en hel flock tjejer in i gården och skrek: Tove, Tove, din bror köpte Nina till dig! Du är så lycklig! Jag trodde inte mina öron. En docka? Min dröm! De skämtade med mig, men Kalle kom med något gömt bakom ryggen, kysste mig på kinderna och sa: Grattis på födelsedagen! Här är en present, kära syster! Och han räckte mig den inslagna lådan. Jag knöt ögonbindel och trodde jag såg en ängel. Kalle sa: När jag såg den, visste jag att den var för dig. Den ser exakt ut som vår lilla Tova. Den dockan gav mig så mycket lycka! Jag sydde kläder åt den, matade den, lärde den läsa, sov med den En dag bröt en kille av den lilla foten, men jag behöll den till jag var fjorton. Varje natt låg den bredvid mig och skyddade min sömn, sjöng sånger, vi skämtade om allt. Till slut la jag den i lådan, men Nina lever kvar i mitt hjärta.
Herregud suckade svägerskan medan hon grät i sin mans famn.
Tove såg förvånad på alla. Minnet hade tagit henne så långt bort att hon glömde allt förutom dockan och sitt barnbarn. Alla var rörda, även Birgitta torkade tårarna med en servett.
Nu är dockan din, kära Alva sade Tove. Den är renoverad, som ny. Gör vad du vill med den, jag blir inte sur. Den är din.
Alva kröp ihop med dockan och kramade den hårt, gungade sig lite och lutade den mot Toves tröja:
Mormor, jag ska aldrig göra illa Nina igen, hon blir min allra bästa vän, jag lovar. Hon förtjänar det.
Nina? Du kallade henne ju Chelsea, undrade Tove.
Nej, hon är Nina. Nina svarade Alva ömt och kysste dockan på toppen och sa: Du är så vacker, min pärla!
Familjen log åt varandra.
Så låt oss ta en skål igen! ropade svärfadern med ett fyllt glas. För Alva och Nina! För våra små pärlor!
