Den yngsta sonen. En berättelse.
Klara hade ingen aning om hur hon och Viktor hade lyckats föda en så smart liten kille. De hade bara gått nionde klass och klarat det tack vare snälla lärare. Alla har sina talanger, som man säger, men när det gällde Klara växte varje frö och varje planta till en frodig blomning på en vecka, och Viktor hade händer av guld.
De hade fyra barn den äldsta dottern Signe, sedan den andra dottern Tyra, och sist två bröder som föddes på samma dag Sebastian och Patrik. Patrik var den där orangefärgade pärlan som föddes med en slint. Han var knappt tre år när han talade bättre än medelmåttiga Tyra, och när han började skolan fick lärarna bara kvida han läste, skrev och räknade så snabbt att de direkt hoppade upp honom till högre klass.
Kanske var det orättvist mot de andra barnen, men Patrik fick ett särskilt försprång i Klara. Han befriades från hushållssysslor, och allt han bad om köpte hon böcker, mikroskop, vad som helst. Även när de tunga 1990talen kom, då landet gick i kras och Klara förlorade både make och den äldsta hjälpredan Maja på ett år, så lät hon inte sonen vara utan stöd; hon skickade honom till en stadsskolan i Uppsala.
Vad tänker du på, Klara? brukade grannarna säga när de såg Sebastian bära vatten från kranen, Tyra slita i trädgården och Patrik sitta i skuggan på en bänk och läsa tror du att han en dag betalar tillbaka med ett glas vatten när han blir gammal? Han får nog bara dra iväg någon dag.
Så får ni se! svarade Klara. Jag gör som jag vill.
Barnen klagade också.
Varför får jag hugga ved när han löser ekvationer? suckade Sebastian.
Sätt dig ner och räkna om du vill, flinade Klara.
Sebastian tog en lärobok, stirrade i fem minuter, slöt den och sa:
Det är bara snack, jag går hellre och hugger ved!
Det som sårade Tyra mest var att hon öppet gjorde motstånd mot broders privilegier. Hon smet ofta i hans anteckningsbok, slängde den i spisen eller la ett ruttet ägg i hans sko.
Du ger honom alltid den bästa biten, skrek hon. Och när han åker bort blir du ensam, sa grannarna.
När Patrik reste för studier blev huset tystare, men också lite sorgligare. Klara fastnade vid den yngste sonen. Först skrev han långa brev om skolvärlden som var helt främmande för Klara. Så gick tiden, breven blev färre och besöken mer sällsynta grannarna hade rätt, tydligen.
Det gjorde Klara ledsen, men hon visade inget. Sonen blev klar, en riktig människa.
Tyra gifte sig i en by i närheten. Svärguden, Anders, gillade inte Klara särskilt han var en drömmare som hela tiden kom på nya sätt att bli rik och alltid gick i konkurs. Nu hade han kommit på idén att öppna ett bageri, men fick inget lån.
Sebastian bodde kvar med Klara och hade ännu ingen bråkmig brud. Han drömde om en bil.
Mamma, får jag köpa en bil? Inte en skrutt, utan en riktig importerad! Föreställ dig mig i en sådan!
Klara suckade:
Vilken bil, Sebastian? Du är som vår gamle vän Arne, drömmer men bör arbeta.
Sebastian tog då ett jobb som traktorförare på sin farfars gård, fixade saker så bra att han ofta hittade genvägar. Klara klagade inte, han var en bra son.
Och Patrik? Ingen aning. Det var över ett år sedan han skickade ett brev om att han gått för att tjäna pengar någonstans, men ingen visste vart.
En dag stannade en bländande, nybil framför huset. Klara trodde att någon var vilse och behövde vägen, men så hörde hon en hög signal som fick hennes hjärta att slå lite snabbare. Hon öppnade grindarna och gick ut på vägen.
Framför bilen stod Patrik. Hon kände honom på en gång, trots att hon senast sågs för två år sedan. Han påminde om den avlidne Viktor lång, axellik, med gyllene lockar. Vackert, som om han kom från en saga. Grannarna kikade fram ur fönstren och såg att Patrik inte hade glömt sin mamma.
Klara rusade fram, omfamnade honom. Så äntligen, min kära blodsvän, det var värt allt!
Sebastian mötte brodern med en rynka i pannan.
Vilken fin bil du har, sade han med en aning avund.
Den är inte min, svarade Patrik glatt.
Vems är den då? frågade Sebastian, lite lugnad.
Din, räckte han över nycklarna. Ta den, jag har redan gjort ett gåvobrev, så går vi till notaren.
Sebastian tittade förvirrat på sin mamma, som log.
Tack, bror, sa han blygsamt. Men den är ju dyr!
Den är inte dyrare än pengar, svarade Patrik. Var är Tyra?
Tyra har gift sig, förklarade Klara snabbt. I en by i närheten. Hennes man är duktig och får snart en löneökning.
Gift, säger du? Då får vi hälsa på. Kör oss dit, Sebastian, i den nya bilen.
Tyra och hennes man Anders möttes av Sebastian, som var lite rund i magen av all mat. Anders började direkt att skryta om sitt kommande bageri och hur de skulle bli framgångsrika.
Tyst, du, ropade Tyra. Du fick inget lån, så inget bageri. Lyssna inte på honom, Patrik, han är bara en drömmare.
Patrik log och svarade:
Med bageriet löser vi allt, inga problem. Säg hur mycket du behöver, så överför jag.
Anders stirrade förvånat på Patrik, som han tidigare hört kallas för en tacksam men ouppskattad bror.
Patrik tog fram en liten röd ask ur fickan och räckte den till Tyra.
Till dig, Tyra.
Hon öppnade varsamt lådan och fann gnistrande guldörhängen med smaragdgröna stenar som exakt matchade hennes ögon. Hon stirrade i spegeln, provade dem och sa:
Tack, Patrik, du slog alla. Jag bad Anders om örhängen, men han köpte mig bara en köttkvarn!
Klara satt tyst och nöjd. Hon tänkte att hennes son nog skulle ge henne något kanske ett smycke eller ett armband. Bättre ännu vore en tvättmaskin.
Men sonen hade inget att ge förrän Tyra nämnde att mamma skulle skrivas ut efter förlossningen, då sa Patrik:
Bara en kort stund, Tyra. Jag tar med mamma om hon vill.
Klara stirrade förvirrad. Med sig? Vart? Hur?
Jag vet inte Men vad händer med huset?
Vad menar du med huset? Sebastian ska bo där, med en ny fru. Jag saknar dig, mamma. Vill du följa med? Om du inte gillar det, kan du gå tillbaka.
Klara visste inte vad hon skulle tänka. Hela hennes liv med Viktor och deras gård låg bakom sig men där var hennes älskade son och ett helt nytt, okänt liv. Vad skulle Viktor ha sagt?
Klara såg sin make som om han stod i dörren snuddig hatt, knogar på bröstet.
Vad ska du tänka på, Klara? Du har uppfostrat honom för ett bättre liv. Det är dags att du ser på ditt eget. Annars undrar du om allt var förgäves.
Klara log och svarade:
Varför inte åka med?
