Hallå, Ebba? Ebba, kom hit omedelbart, något har hänt min pappas röst i luren låter rädd och vädjan, och jag rycker på axlarna, snurrar lite i stolen och frågar vad det egentligen är.
Grannarna har haft ett fullständigt raseri. En av dem skrek att han skulle döda mig, den andra svarade att hon skulle slå honom, och så i bakgrunden hörs slag och rop. De bryter sig in genom dörren, Ebba! De kommer att döda mig, jag
När du blir dödad, så ringer du. Vill du ha lektion i hur man klarar sig? Ställ en stol i dörren, kanske de inte lyckas ta sig in med bara ett väggkrok.
Du är ju
Hur du än har fötts, pappa, så är du född. Men om du inte passar mig, kan du själv gå till den kära sonen och låta honom försörja dig, låt honom uppfylla dina önskningar svarade jag med en hånfull ton.
Vi lade på luren innan hon hann säga mer. Men jag är säker på att hon hade kunnat hitta på något ännu värre.
Ebba växte upp i en familj som enligt alla normer var relativt välbeställd och utan några anmärkningar. Trots att familjen var ofullständig mamman dog när Ebba var väldigt liten tog pappa på sig hela ansvaret.
Familjen verkade helt vanlig. Men den hade några hemligheter gömda i skåpet. Älskling vad kallar man kvinnliga hemligheter?
Bland de väl dolda skrymslena fanns Ebbas mormor och pappas mor, Ingrid Johansson.
Ingrid Johansson, som fick sitt namn efter farfarens syster, var en märklig person.
Enligt Ebba var hon en gammal, självgod kvinna, men så säger inte riktigt snälla flickor, så hon kallade henne bara egendomlig.
Det som gjorde henne egendomlig var att hon, trots att hon hade nått pensionsålder och utan någon officiell diagnos, betedde sig som om hon hade nått sista fasen av demens.
Hon reste sig inte ur sängen, sköt sina behov på sig själv, och vid otur kunde hon sprida avföringen på närmaste vägg. Hon blev väldigt förargad när släktingar la kakel på den väggen så att den gick att tvätta, och la en plastmatta under lakanet.
När det gällde mat, älskade hon bara kött, fisk och förstås godis. Inte era prickiga morötter och barrträd som pensionärerna brukade dricka te med på hennes barndom, utan äkta belgisk choklad som kostade en förmögenhet.
Och pappas pengar fanns. Han var en duktig svarvslagare, så han hade alltid inkomst, även i de svåra tiderna. Men all den slantar gick till den kära mamman för att tillfredsställa hennes varje begär.
De bodde i en fyrarumslägenhet i ett gammalt hyreshus på Södermalm. Ett rum tillhörde mormorn, ett annat pappan och Ebba, och de två sista rummen hyrs ut till migrantarbetare från Bosnien samt en annan svensk familj.
Problemen kom också från grannar som hade en förkärlek för sprit och stoj. Efter en kväll gick de antingen till grannarna för att bråka eller för att umgås. Ingen gick in i mormors rum en gång hade de nästan blivit offer för en riktad artillerisk attack, och efter det svor de att inte trampa över tröskeln där.
Men lilla Ebba blev ofta trakasserad. Hon hade inga egna barn (tack och lov), så när de hade druckit blev deras fru så sugen på att krama någon annans barn.
När Ebba började växa upp och säga nej till tant Nadas sällskap kunde de både slå och nypa henne. Pappan, som Ebba klagade för, bara vifta bort det. Gå inte ut i korridoren, sätt en stol i dörren så de inte kan ta dig, och sov lugnt eller titta på TV tills jag kommer hem från jobbet, sa han.
När Ebba följde rådet och gjorde affärer i den gamla krukväxterns kruka den där krukan som hade etiketten älskade pappa föll den på hennes huvud. Det var inte så illa ändå. Mormor var ändå någon som man kunde gå förbi utan problem: grannarna drack inte varje dag, och när de gick ut var de normalt trevliga, och maten fanns alltid i huset.
Självklart kände Ebba sig förbittrad över att pappa köpte de finaste delikatesserna till mormor, medan hon själv fick klä sig i begagnade kläder och äta makaroner med de billigaste korvarna.
Men så levde alla runt omkring dem, så hon hade inga allvarliga klagomål, åtminstone som barn.
När hon var tretton år gammal bestämde pappa att det var dags för ett eget liv. Han tog med sig Karin in i huset, en ung kvinna som omedelbart började lägga sina egna regler.
Karin krävde att bara hon och pappa skulle bo i huvudrummet. Det var ju omöjligt att ha ett privat liv när ett barn sover i samma rum! Dessutom var det pinsamt att Ebba delade sovrum med sin pappa. Så hon fick flyttas till mormors rum.
Mormor tog emot henne med glädje, men hon hade inte förväntat sig att Ebba, som hade blivit hård av många skolbråk, skulle hota henne med att kasta vätska på henne. Ebba sa med lugn röst:
Försök bara, så får du känna min kudde i sömnen, och jag blir inte ansvarig för något för min ålder.
Mormor skrek inte åt henne, och Ebba missade inte chansen att klaga på pappa för att han fortfarande gav mormor gåvor.
Karin protesterade dock inte. Pappas inkomst hade ökat, och Karin hade tillräckligt med pengar till både kläder, smink och cafébesök med sina vänner.
Vilken klass gick du i? Det är dags att sluta gå i skolan. Jobba för att försörja din mor.
Ebba svarade att hon ville ha en bra utbildning och ett rätt yrke, men pappan svarade att hon skulle lämna huset om hon inte var nöjd.
När Ebba fyllde sexton år förfalskade hon pappas underskrift på ansökan till en yrkeshögskola. Hon studerade flitigt så att ingen skulle misstänka att hennes föräldrar hade gjort sig inblandade.
Hon ljög för alla att pappan jobbade hårt för att betala för mormors sjukvård. Hon tvättade golv på natt i en stormarknad för att få extrapeng till sina studier.
Från sin första lön köpte hon äntligen den där belgiska chokladen som hon aldrig fått förr.
Efter skolan byggde hon sin karriär. Till hennes förvåning visade sig hennes slumpmässiga val av ekonomi och analys vara hennes kallelse. På tjugo år hade hon byggt ett gott rykte och samlat en anständig förmögenhet.
Hon gifte sig, fick en son och en dotter precis som de äldre generationerna skulle säga.
Under hela tiden tänkte hon inte på pappan. En dag, för ett och ett halvt år sedan, mötte hon honom igen. Han var gammal, trött och verkade ha nått livets botten.
Under de år som gått hade pappan begravt mormor, skiljt sig från Karin, förlorat sitt hem som han dumt hade överfört till sonen från ett tidigare äktenskap och fått höra av sonen att han inte längre behövde någon far.
Han kom nu till Ebba, bad om hjälp och om stöd.
Ebba hjälpte, men bara så att hon inte längre var skyldig honom något, varken gott eller ont. Hon hittade en lägenhet utan problem. När hon visade den för sonen sade hon att brodern sällan var i balans, inte ville sälja sin andel och inte ville köpa hennes del, så hon sålde den för ett rimligt pris så att förskottet räckte.
Det passar mig, jag tar den sade Ebba glatt.
Är du säker? En anständig kvinna som du, hur går det med honom
Jag köper inte åt mig själv, lugnade hon försäljaren, och en vecka senare flyttade hon pappa med hans få ägodelar till den underbara nya bostaden.
Gör dig hemmastad, nu är det ditt hem, sa hon.
Allt hon kände var ett mörkt, hämndfullt nöje när hon hörde pappas klagomål och såg hur han rasade över skillnaden i hur hon behandlade honom jämfört med mormor.
Denna kvinna kallade sin mamma och ringde henne vid första larmet (det hände sällan till skillnad från den mardrömslika mormor från barndomen, som aldrig utnyttjade tid eller pengar). Hon köpte dyra presenter till sin födelsedag och skickade till honom en veckas semester utomlands tillsammans med sin man.
Jag har uppfostrat dig, Ebba. Jag har gjort mitt bästa.
Så är det, jag försörjer dig nu, pappa, så gott jag kan. Och precis som du gjorde med mig, svarade Ebba när han återigen gav henne en förolämpning. Här, pappa, får du dina gråa makaroner som du matade mig med medan din fru åt sin exklusiva jamón. Här är dina slitna kläder som du tvingade mig att bära. Här är två paket med röda korvar, på rea, för jag tänkte på dig, ser du hur omtänksam jag är? Du har fortfarande pension, så du kan leva som du vill.
Du otacksamma suckade pappan och tittade sorgset på korvpaketen.
Han kastade dem inte i hennes ansikte. Han förstod att om han skulle visa högfärd, som han gjort i hennes barndom, skulle han bli helt utan en enda krona, utan ens det lilla hörnet av förlåtelse som hon just nu gav honom.
Jag är tacksam, pappa. Jag återbetalar dig med ränta, tack för allt, svarade Ebba.
Många av hennes bekanta menar att hon är för snäll mot den förrädiska fadern, att hon borde bara skita ur honom och låta honom gå på gatan.
Men Ebba önskar honom ingen död, och han lämnade henne åtminstone inte på ett barnhem. Så hon behandlar honom så här.
Hon räknar inte med mer. Kärlek och omsorg är en sällsynt resurs, och inte alla förtjänar det det har hon lärt sig sedan barndomen och nu använder hon den kunskapen i praktiken.
