Jag minns hur min väninna, Alva Andersson, knappt gav mig en slant till mitt bröllop, och nu har hon bjudit in mig till sitt.
Alva och Johan Nilsson gifte sig för ett år sedan. Båda var enda barnet i sina familjer, så deras föräldrar bestämde att bröllopet skulle bli ett riktigt spektakel. När de föreslog att efter ceremonin bara ha en enkel grillkväll med vänner, avfärdade föräldrarna idén deras mödrar drömde om en vit brudklänning, en ståtlig kyrka och en hästvagn.
De insåg snabbt att ett stort festbord var oundvikligt, så de tog på sig ansvaret för planeringen. Det fanns mycket att ordna: manicure, smink, köpet av brudklänning och skräddarsytt kostym, samt en rad andra detaljer. Föräldrarna gick med på att stå för alla utgifter förutom brudens klänning och brudgummens kostym. De bokade den finaste restaurangen i Stockholm, valde en bukett åt Alva och lät brudens mor, Maria, låta sin väninna, Karin Lindgren, som är en riktig konditor, stå för bröllopstårtan.
Gästlistan sattes ihop med största omsorg de ville ha med alla släktingar, även dem de sällan hörde av sig till. Argumentet var att de välbärgade gästerna kunde ge fina gåvor, och med pengarna kunde man köpa en bil eller spara till en lägenhet. Efter en livlig diskussion beslutade de att inte bjuda in alldeles för avlägsna släktingar. Vissa avstod med trovärdiga ursäkter, och så hamnade i slutändan mest Alvas och Johans egna vänner på listan, precis som paret önskat.
På bröllopsdagen var vädret strålande, trots morgonregnet de fått höra om. Alva såg strålande ut i en silkesklänning med fin spets. Johans brudgum var lika förtrollad, och han kunde inte slita blicken från henne hela dagen. Fotografin gick på hög varv kameramannen knäppte utan paus, och gästerna väntade ivrigt på att bli inbjudna till banketten i restaurangen.
När fotosessionen var klar steg paret in i den snövita hästvagnen och for mot restaurangen. Champagnen flöt i floder, och gratulationerna kom i våg efter våg. Gåvorna var mest i form av kuvert med kronor. Alva och Johan hade i förväg gjort det tydligt att de bara ville ha pengar, men några äldre gäster kunde inte låta bli att ge en filt, sängkläder och porslin.
Den trelagrade bröllopstårtan imponerade även de mest kräsna gästerna med sin elegans dekorerad med lyxig spets, krämiga blommor och pärlglänsande detaljer. Festen var i riktig högklassig stil. Det var först i de tidiga morgontimmarna som gästerna, trötta men nöjda, började gå hem, medan brudparet drog sig tillbaka till ett förbokat hotellrum.
Dagen därpå kom paret hem till sina föräldrar. Morsan berättade för Alva att ett av kuverten var tomt. Hon förklarade att det tomma kuvertet hade kommer från deras nära vän, Karin. Det var lätt att se vem som gjort det, för till skillnad från de andra var det inte signerat. När Alva hörde det kände hon sig förödmjukad.
Situationen förvärrades av att Karin, före bröllopet, hade övertalat Alva att det inte längre var en tradition att ge minst tusen kronor på bröllop, men ändå lovat att stötta dem ekonomiskt.
Inte ett helt år senare stod Karin själv i brudklänning och bjöd in Alva och hennes man till sitt bröllop. Hon påkallade genast sin vän att ge pengar, eftersom paret hoppades att gåvorna skulle täcka kostnaderna med en liten marginal. Alva funderade vad hon skulle göra. Hon föreslog att hennes man skulle ge ett tomt kuvert, precis som Karin gjort mot henne. Mannen föreslog att ge mer, så att hon skulle känna sig generad. Morsan råde Alva att lägga i ett minimum i kuvertet då skulle hon inte behöva avslöja vad hon visste om Karins list, och det skulle inte finnas någon grund för hämnd. Bröllopet närmar sig, och Alva sitter kvar med tvivel över vad hon ska göra.
