“En gång till så kallar du min middag för skräpmat då får du sova på gatan!” sa Elin till sin svärmor.
Elin tittade på klockan halv sju. Simon skulle komma hem från jobbet om en halvtimme, och Birgitta satt redan i vardagsrummet, bläddrade i en tidning och sköt då och då missnöjda blickar mot köket. Höstskymningen sänkte sig över Stockholm, och det började bli svalt i lägenheten.
Elin tände plattan och satte på en stekpanna. Idag lagade hon kycklingfärsbiffar med potatismos och en sallad med färska grönsaker inget extravagant, men näringsrikt och gott. På fem år som gift hade Elin lärt sig att laga mat både snabbt och mättande, eftersom det efter jobbet på frisersalongen sällan fanns tid till kulinariska mästerverk.
“Steker du något igen”, hördes det från vardagsrummet. “Det stinker i hela lägenheten.”
Elin vände biffarna under tystnad. Birgitta hade flyttat in hos dem för ett halvår sedan, efter att hon sålt sin etta på Södermalm. Officiellt för att hjälpa dem med bolånet, men i verkligheten hade svärmodern inte lagt en enda krona pengarna gick till en spa-resa och nya möbler till hennes rum.
Nycklarna skramlade i låset, och Simon kom in i hallen. Han jobbade som ingenjör på en fabrik och kom alltid hem trött men med gott humör.
“Hej älskling”, sa Simon och kysste Elin på kinden. “Hur var dan? Det luktar gott.”
“Middagen är nästan klar”, log Elin. “Gå och tvätta dig, jag dukar snart.”
Simon gick in i badrummet, och Birgitta dök upp i köket. Svärmodern var en storväxt kvinna med kortklippt hår och en vana att säga precis vad hon tyckte, utan hänsyn till andras känslor.
“Simon behöver äta ordentlig mat, inte den här smörjan”, sa Birgitta och skakade på huvudet medan hon tittade på stekpannan. “Han jobbar hårt, och du ger honom skräp.”
Elin stod tyst och ställde fram tallrikar på bordet. Servetter, bestick, bröd. Allt som vanligt. Ett halvår tillsammans med svärmor hade gett henne nog av sådana kommentarer för att lära sig att låtsas som om hon inte hörde dem.
“Mamma, vad säger du?” Simon kom ut från badrummet och satte sig. “Elin lagar jättegod mat.”
“Det tycker du bara för att du inte vet hur riktiga husmödrar lagar mat”, fnös Birgitta och slog sig ner. “Min svärmor, hon i himlen, kunde mätta en hel släkt med en enda soppa. Men den här…”
Elin serverade biffarna med potatismos. Simon tog en gaffel och smakade.
“Supergott, tack.”
Birgitta granskade sin portion, skar en liten bit av biffen, tuggade och rynkade på näsan.
“Vad är det för skräpmat du lagar!”
Orden hängde i luften. Elin stelnade till med salladsskålen i handen och stirrade på sin svärmor. Ögonbrynen drogs ihop, och blicken smalnade. Birgitta fortsatte tugga som om ingenting hänt.
Simon lade ifrån sig gaffeln och tittade förvirrat mellan sin fru och sin mor. Det blev så tyst att man hörde väggurets tickande.
Elin ställde långsamt ner salladsskålen på bordet. Hon reste sig, tog sin tallrik och Simons utan att ha rört maten, och bar dem till diskhon. Sedan kom hon tillbaka och hämtade salladen och brödkorgen.
“Elin, vad håller du på med?” Simon försökte hejda henne. “Jag har inte ätit än.”
“Du får äta imorgon”, sa Elin medan hon fortsatte att duka av. “Köket är stängt.”
Birgitta höjde på ögonbrynen och log:
“Vad är det för barnsligt beteende! Att göra en scen för en liten sak.”
Elin vände sig mot henne. Hennes röst var lugn men med en underton av stål:
“En gång till så kallar du min mat för skräp då äter du ute på gatan.”
“Åh, sluta nu”, viftade Birgitta avfärdande. “Varför tar du åt dig så?”
Elin svarade inte. Istället diskade hon tyst, torkade händerna och gick in i sovrummet. Simon satt kvar vid det tomma bordet, medan Birgitta drack sitt te och muttrade något om bortskämd ungdom.
I sovrummet satte sig Elin på sängen och tittade ut genom fönstret. Gatlyktorna tändes utanför, och ett fint höstregn föll. För fem år sedan, när hon gifte sig med Simon, hade hon föreställt sig ett helt annat liv. Då verkade Birgitta som en vanlig svärmor lite brysk, men inte elak. Simon var omtänksam och snäll, och hon trodde att relationen med hans mor skulle bli bättre med tiden.
Men ett halvårs samliv hade visat Birgittas sanna ansikte. Kritiken blev daglig. Elins mat var dålig, hon städade fel, hon klädde sig provokativt, hon jobbade inte rätt. Simon försökte släta över konflikterna, men tog alltid sin mors sida när det blev öppet gräl.
“Elin”, Simon tittade in i sovrummet. “Var inte arg på mamma. Du vet hur hon är… rak på sak. Men hon menar väl.”
“Menar väl?” Elin vände sig mot honom. “Simon, din mamma har inte sagt ett enda snällt ord på ett halvår. Inte en enda komplimang, inget tack. Bara kritik och förolämpningar.”
“Hon är bär
