När jag närmade mig bordet gav min svärmor mig en örfil: “Jag lagade mat till min son, du och barnen får äta var ni vill!”
Elin knäppte jackan på sin yngsta dotter och kontrollerade om den äldre sonens skosnören satt fast. Utanför fönstret flimrade nakna träd förbi, himlen var täckt av grå moln, och vägen ledde längre och längre bort från staden. Elias satt vid ratten och nynnade på en melodi, hans fingrar trummade mot ratten i takt med musiken från radion.
“Mamma, finns det en gunga hos farmor?” frågade Anton, deras sjuårige son, medan han vred sig på baksätet.
“Jag vet inte, älskling,” svarade Elin. “Antagligen. Farmor har en stor trädgård.”
“Får vi gå ut och leka?” sa Lova, den fyraåriga dottern. Resan hade tröttat ut henne.
“Självklart,” lugnade Elin henne. “Men först hälsar vi på farmor och äter lunch.”
Elias gav sin fru en blick i backspegeln.
“Elin, oroa dig inte,” sa han. “Mamma har förändrats. Hon sa att hon saknat barnbarnen. Hon blir glad att se er.”
Elin nickade men svarade inte. Mannens ord lät säkra, men inuti knöt sig allt av ångest. Maj-Britt hade aldrig varit en varm och mjuk kvinna. Svärmodern höll sig på avstånd, gjorde syrliga kommentarer, och varje möte med hennes mans mor blev en prövning för Elin.
Senast hela familjen besökte Maj-Britt var för två år sedan. Då hade svärmodern kritiserat allt hur Elin klädde barnen, hur hon lagade mat, hur hon uppförde sig. Elias teg, och Elin bet ihop och stod ut. Sedan dess träffades de sällan, oftast på neutral mark caféer, parker. Men nu envisades Elias med resan.
“Mamma bor ensam, hon är ensam,” sa han. “Barnen har växt, vi borde hälsa på oftare. Dessutom har hon ett fint hus, stort. Vi kan vila i naturen.”
Elin protesterade inte. Kanske hade Maj-Britt verkligen förändrats. Kanske hade hon mjuknat med åren. Människor kunde förändras.
Bilen svängde av från huvudvägen och in på en grusväg, passerade några tomter och stannade vid ett högt staket. Bakom staket syntes en tvåvåningsvilla med stora fönster och ett mörkt tegelpäckt tak. I trädgården stod äppelträd som redan tappat löven och en gammal träpaviljong.
Elias stängde av motorn, klev ur och öppnade grinden. Elin hjälpte barnen ur bilen, tog Lova i handen och ledde dem mot huset. Anton sprang före och drog sin ryggsäck med leksaker efter sig.
Dörren öppnades, och där stod Maj-Britt. Svärmodern var en lång, smal kvinna med kort grått hår och skarpa drag. Läpparna log, men ögonen förblev kalla.
“Ni kom alltså,” sa Maj-Britt istället för en hälsning. “Jag hoppas ni inte stannar länge? Det är rent här, håll det så.”
Elin stannade i dörren, osäker på vad hon skulle svara. Elias lade armen om sin mor.
“Mamma, vi är här över helgen,” sa han. “Vi ville träffa dig, barnen har saknat dig.”
Maj-Britt såg barnen uppifrån och ner.
“Saknat, säger du?” sa hon långsamt. “Nåja, kom in då. Men ta av er skorna vid dörren. Och tvätta händerna direkt.”
Elin hjälpte barnen av med jackorna och skorna och ställde dem prydligt vid dörren. Anton och Lova klamrade sig fast vid henne, osäkra i den främmande miljön.
Inne i huset luktade det mat något kraftigt, med lök och kött. Doften var trevlig, och Elin kände hur hungrig hon blev. De hade frukosterat tidigt och bara tuggat på lite kex under resan.
Maj-Britt gick in i köket utan att se sig om. Elias tog väskorna och bar upp dem. Elin stannade kvar med barnen i hallen, osäker på vad hon skulle göra.
“Mamma, jag är törstig,” viskade Lova.
“Strax, älskling,” lovade Elin.
Hon gick in i köket. Allt var rent, prydligt, nästan sterilt. Kastrullerna på spisen glänste, bänkarna var skinande, inte en sak låg framme. Maj-Britt stod vid spisen och rörde om i en gryta.
“Maj-Britt, får barnen lite vatten?” frågade Elin.
“Glasen i skåpet,” nickade svärmodern utan att vända sig om. “Men var försiktig, så ni inte slår sönder dem.”
Elin tog fram två glas, hällde upp vatten ur kannan och gav till barnen. Anton och Lova drack ivrigt. Elin strök dottern över håret och återvände till köket.
“Kan jag hjälpa till med något?” erbjöd hon sig.
Maj-Britt mätte sin svärdotter från topp till tå.
“Du kan skära upp grönsakerna,” tillät hon. “Men skär ordentligt, inte hur som helst. Jag gillar inte stora bitar.”
Elin nickade, tog en kniv och ett skärbräde. Svärmodern ställde en skål med gurkor och tomater framför henne. Elin började skära noggrant, fint, försökte göra allt rätt.
Maj-Britt kastade då och då en blick på Elins arbete och rynkade pannan.
“Skär du alltid så här?” frågade hon. “Det blir ojämnt.”
“Förlåt,” mumlade Elin. “Jag ska försöka skära jämnare.”
“Försök bara,” muttrade Maj-Britt.
Elias kom nerför trappan och tittade in i köket.
“Mamma, det luktar gott!” sa han uppskattande. “Vad lagar du?”
“Köttgryta,” svarade Maj-Britt, och hennes ansikte mjuknade. “Din favorit. Minns du när du var liten och alltid bad om det?”
“Självklart!” log Elias. “Ingen lagar den som du!”
Svärmodern log belåtet.
“Gå och vila nu, min son. Snart är maten klar.”
Elias nickade och gick in i vardagsrummet. Elin fortsatte skära grönsakerna. Händerna arbetade mekaniskt, tankarna vandrade. Varför erbjöd han sig inte att hjälpa? Varför lämnade han henne ensam i köket med Maj-Britt?
“Varför stannar du?” fräste svärmodern. “Skynda dig, vi har inte hela dagen.”
Elin skyndade sig. Hon skar färdigt grönsakerna och lade dem i en skål. Maj-Britt tog skålen, granskade innehållet och ställde den på bordet.
“Ställ fram tallrikarna,” beordrade hon. “I skåpet, på andra hyllan.”
Elin tog fram tallrikarna och ställde dem på bordet. Maj-Britt kontrollerade att de stod rakt och justerade en en millimeter.
“Äntligen något du gör rätt,” muttrade hon.
Elin sa inget. Inuti hopade sig ilskan
