**Dagbok 15:e November**
Det var en iskall kväll i Stockholm när Elsa viskade: “Jag vill skiljas,” och vände bort blicken från sin man, Olof.
Hans ansikte vitnade på ett ögonblick. En tyst fråga hängde i luften.
“Jag lämnar dig till den kvinna du verkligen älskar,” sa Elsa och insåg att den viktigaste kvinnan i hans liv alltid varit hans mor. “Jag vill inte längre vara andravalet.”
Hon kände hur halsen snördes samman och ögonen blev fuktiga. Smärtan och årslång besvikelse bubblade upp inom henne och tog hennes andhämtning.
“Vad pratar du om? Vilken annan kvinna?” frågade Olof förvirrat och stirrade på sin fru.
“Vi har pratat om det här så många gånger. Sedan vårt bröllop har din mamma dragit på oss ekonomiskt, känslomässigt och tidsmässigt. Och du accepterar allt för att ‘hennes soppa är syrligare och hennes pannkakar fluffigare’. Jag orkar inte mer.”
Tårarna rann utan uppehåll nedför hennes rödflammiga kinder. Hon sörjde drömmarna hon en gång haft så klart för sig en lovande fästman, ett respekterat yrke, ett liv i Stockholms innerstad. Men allt hade blivit en kamp för sin egen lycka.
Fem år tidigare hade Elsa osäkert stigit in i deras stora vardagsrum. Möblerna, porslinet, dekoren för en tjej som tillbringat större delen av sitt liv i en studentkorridor såg allting dyrt och ömtåligt ut.
“Kunde jag verkligen ha sådan tur att hitta en man med egen lägenhet?” hade hon skrattat och lagt händerna på Olofs axlar.
“Vänta bara tills jag börjar lämna strumpor överallt, då får du se hur imponerad du är.”
Elsa flyttade in hos honom kort efter de träffats. En blomrande romans som bara skrek på mer.
Då studerade hon sitt sista år på Stockholms universitet, medan Olof, fem år äldre, arbetade som säljchef med en stadig inkomst.
Ett år efter att de flyttat ihop gifte de sig.
“Snart kan vi göra om gästrummet till ett barnrum,” hade Elsa en gång sagt när hon omfamnade honom, en antydan om att hon var redo för barn.
Men en månad senare kom den oväntade tillökningen: Olofs mamma, fru Bergström, stod i dörren med två väskor. Hon hade en fantastisk relation till sin son, åtminstone i hennes ögon.
Hennes uppfostran, präglad av ständig skuldkänsla och krav från en ensamstående mor, hade formats till en man som kände sig skyldig henne allt. Hon var stolt över att hennes son kommit långt i livet och trodde att det var enbart hennes förtjänst.
Varje löning betalade Olof av skulder för lägenheten, bilen och sin barndom. Elsa iakttog det på avstånd och ville inte störa relationen mellan dem, tog bart upp det försiktigt ibland.
“Var har ni investerat pengarna från husförsäljningen?” frågade Elsa medan hon hällde upp te och försiktigt tog upp ämnet. Fru Bergström kom från en liten by nära Uppsala, där hon ärvt ett litet hus med trädgård.
Varje år erbjöd Olof att hjälpa henne hitta en lägenhet i stan, men hon vägrade flytta. Plötsligt sålde hon huset snabbt, men till ett lågt pris.
“Delvis till min framtida semester, delvis investerat i mitt nya företag.”
Fru Bergström var ambitiös och aktiv, men också kontrollerande och anspråksfull.
Hon hade nyligen upptäckt ett nätverksföretag som sålde kosmetik online. En förutsättning för samarbete var att köpa stora mängder produkter varje månad. Precis i den “investeringen” hade hon lagt huspengarna.
“Jag har bestämt att det inte blir något problem om jag bor här,” sa hon självsäkert medan hon rörde ner en sked honung i teet.
“Självklart, gäster är alltid välkomna!” Elsa försökte förtydliga att det bara var tillfälligt. “Jag ska fråga min vän, hon är mäklare och hittar säkert en fin lägenhet.”
“Behövs inte. Två bostäder är onödigt. Vi sparar hellre.”
Elsa såg förväntansfullt på Olof. Hon hade inget emot hans mamma, men att dela territorium permanent var svårt. Han ryckte bara på axlarna. “Som du vill.”
Han stödje
