»Hur svärmor förvandlade helgen till en maraton«
»Vi är inte era anställda!« Så här gör svärmor varje helg till ett slit
Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att mina sällsynta, efterlängtade helger skulle förvandlas till hårt kroppsarbete där varje muskel värker och tårar pressas fram jag hade inte trott på det. Men nu är det verklighet. Och skulden ligger hos min svärmor, den resoluta Birgitta Andersson, som bestämt sig för att eftersom min man Erik och jag bor i en lägenhet utan egen trädgård, så måste vi ju ha tid över. Så då kan vi användas som hon vill.
Erik och jag har varit gifta i drygt ett år. Vi hade en enkel bröllopsfest pengar var knappa, och i vår stad räknas varje krona. Mina föräldrar hjälpte oss med en liten gammal lägenhet. Den var inte i bästa skick, så vi planerade renoveringar. Inte allt på en gång, men sedan våren har vi fixat lite här och där: en ny kran, tapeter, nytt golv i köket. Pengar är sällan nog, och tid ännu mindre.
Men Eriks föräldrar har ett hus på landet med stor trädgård, höns, ankor, en get och till och med två kor. De bor i en förort där många håller fast vid sitt lantliv sedan länge. Det var deras eget val, deras projekt. Vi respekterar det, men för oss är det inget.
Men Birgitta tänkte annorlunda. När hon fick veta att vi »satt varma och bekväma utan trädgård och ansvar« började hon genast bjuda in oss regelbundet. Först var det bara »på besök«. Men snart kom det klara instruktioner varje lördag och söndag: »Kom och hjälp till!« Inte för att »slappna av« eller »ha en paus« nej, arbete. Knappt hade vi klivit innanför dörren förrän hon räckte oss en kvast, en hacka eller en hink. Leende och ut i trädgården.
I början tänkte jag: Okej, några gånger kan vi hjälpa till, visa att vi är en del av familjen. Erik försökte också bromsa sin mamma: »Vi har renoveringar, lite tid, jobbiga jobb.« Men Birgittas envishet känner inga gränser. »Ni lever som kungar i stan! Här bär jag allt ensam!« Argument om trötthet intresserade henne inte. »Vad har ni ens att göra i er lilla lägenhet? Vi tog hand om er, nu måste ni ge tillbaka!«
Sanningen att säga ville jag vara en bra svärdotter. Ingen konflikt. Men sen, vid ett besök, tryckte hon en hink med vatten och en trasa i händerna på mig: »Medan jag lagar soppan kan du moppa hela golvet ut till förrådet och tillbaka. Och Erik kan hyvla brädor, hönshuset måste fixas.« Jag försökte artigt säga nej, sa att jag var slutkörd efter veckan. Men hon lyssnade inte. Som om jag var en betald hjälpreda som vågade vägra.
På söndagskvällen värkte hela kroppen. Måndagen sov jag för länge och missade jobbet. Min chef blev chockad jag är aldrig sjuk, och plötsligt var jag helt slut. Jag ljög och sa att jag mådde dåligt. Och allt detta efter en »avkopplande« helg hos svärmor. Ingen glädje, ingen tacksamhet bara ilska och besvikelse.
Det värsta: Erik och jag hade förklarat flera gånger att vi har egna grejor, är trötta, lägenheten är en byggarbetsplats! Men Birgitta ringde varje dag: »När kommer ni äntligen? Trädgården sköter inte sig själv!« När vi sa att det inte gick just nu, svarade hon: »Vad renoverar ni egentligen som tar månader? Bygger ni ett slott?«
Hennes fräckhet chockade mig. Speciellt när hon öppet sa: »Jag räknade med dig. Du är ju en kvinna. Du måste lära dig mjölka kor och odla grönsaker det kommer gynna dig.« Jag teg, men inuti kokade jag. Jag har aldrig velat bo på landet. Jag behöver inte mjölka kor eller skotta gödsel.
Erik stod på min sida. Han var lika irriterad på hennes krav. Förr åkte han gärna till sina föräldrar nu bara av pliktkänsla. Samtal ignorerade han ofta, för de handlade bara om anklagelser. Varje gång kämpade jag med mig själv, letade efter ursäkter för att slippa åka.
Till slut ringde jag min mamma och berättade allt. Och hon förstod mig. Hon sa: hjälp ska vara frivilligt. Att man inte kan göra en ung familj till gratis arbetskraft. Och om vi lät oss utnyttjas nu, skulle det bara bli värre.
Jag är så trött. Av dubbellivet stadsjobb och renovering här, lantarbete där. Jag vill bara sova ut. Ha en helg med en bok eller film, inte med spade och smuts.
Erik menar allvar att vi måtta ställa ett ultimatum: antingen slutar Birgitta terrorisera oss, eller så bryter vi kontakten. Låter det hårt? Kanske. Men vi har vårt eget liv, drömmar, mål. Vi skrev inte på som fast anställda hos henne.
Och om någon säger: »Det är normalt«, »man måste hjälpa sina föräldrar« jag säger inte emot. Men hjälp betyder: man blir frågad, inte beordrad. Man tackas, inte manipuleras. Man får välja, inte bara få uppgifter tillskjutna.
Kanske får vintern Birgittas iver att avta. Och jag äntligen kan andas ut. Och komma ihåg att helgen är till för vila, inte tvångsarbete.
Jag lärde mig en sak: plikter ska man inte uthärda av pliktkänsla, och kärlek kan inte tvingas fram genom arbete. Vissa gränser måste man dra själv annars gör någon annan det åt en.
