En blick av gröna ögon från det förflutna
Erik vaknade i gryningen och tänkte:
Ja, det är länge sedan jag sov så här gott. Och var? I ett fält, i en höstack, utan bekvämligheter eller en varm filt. Fast varför skulle jag behöva det? Det är sommar, varmt, och höet luktar gott och är mjukt.
Han satte sig upp och skuffade höet åt sidan. Huvudet var klart, ingen ångest över skilsmässan, ingen sorg. Kunde det verkligen vara så att han aldrig riktigt älskade henne? Han funderade.
Betyder det att alla dessa tio år tillsammans bara var en imitation av ett familjelycka? Men vi levde ju hyfsat, fastän vi aldrig fick barn. Verna hade en dotter, som hon sa, men hon visste inte vem fadern var. Hon födde barnet för sin egen skull.
Erik kände alltid en falskhet i Vernas sätt mot honom, de grälade ofta. Efter varje bråk dök det alltid upp minnen av de ljusgröna ögonen och det vänliga leendet hos sju-
