Efter att ha gått nerför sluttningen mot vattnet, bedömde Mikael kattens chanser att överleva.
Den branta floden, instängd mellan klipporna, flöt lugnt och fridfullt. Vågornas entoniga sorl mot stenstranden lät som en varning: “En halvtimme… en halvtimme tills de öppnar dammarna…” Mikael kände igen tecknet väl.
En kilometer uppströms låg den lokala dammen. Vårfloden hade fyllt reservoaren till bristningsgränsen, och dagen innan hade alla gårdar nedströms fått veta att de snart skulle börja släppa ut mer vatten flodnivån skulle stiga. Ingen översvämning väntades, stränderna var höga, men de lägre ängarna skulle dränkas tillfälligt. Mikael visste att det var klokt att kontrollera pumpstationen en gång till man kunde aldrig veta om något lossnat.
Han haltade runt området, protesen i vänsterbenet gnisslade svagt. Allt var i ordning. Han hade redan dagen innan säkrat rören och stängslet, men en extra kontroll skadade aldrig. Han tog av sig sin keps, strök handen över sitt gråsprängda, korta hår, bredde ut en liten matta på en sten och satte sig ner, medan han masserade stumpen. Benet värkte varje väderomslag påminde honom om det. Mikael tände en cigarett och väntade. Han älskade att se när de öppnade dammportarna. Först hördes ett avlägset muller, sedan syntes ett vitt skum, och plötsligt vällde en enorm vattenmassa ner, svepte med sig grenar, skräp och fjolårslöv. Floden verkade vakna till liv när den skakade av sig det gamla.
Han tog av sig protesen, lade den bredvid sig och kisade mot en nedfallen trädstam som långsamt flöt med strömmen skulle den sjunka eller inte? Halvvägs fastnade den på en sandbank. “Fastnat,” konstaterade Mikael. Om tio minuter, när flodvågen kom, skulle den dras med ändå. Men då såg han något märkligt: bland grenarna kämpade en liten varelse. När han böjde sig fram insåg han att det var en katt. Grå, genomvåt, darrande och desperat försökte den klättra högre upp. Nu satt den på den högsta grenen, ungefär tjugo meter från stranden, och höll sig fast med klorna.
“Stackars liten,” tänkte Mikael. “Om tio minuter öppnar de dammarna den kommer inte att överleva.” Han spände snabbt fast protesen igen och mätte avståndet till trädet. Räddningen var nästan omöjlig, men han kunde inte gå vidare. Den där blicken skrämd men ändå hoppfull hade han sett förut.
Nästan trettio år tidigare hade Mikael tjänstgjort som kontraktsoldat. På en “het plats” var han sergeant och patrullerade med en ung soldat, Dag. De klättrade uppför en bergsstig, vägen var smal. Dag sprang före och träffades av en prickskytts kula benet krossades. Han föll, skrek av smärta. Mikael mindes den blicken en stum nödvändrop, insikten att varje räddningskunde kosta dem båda livet.
Utan att tveka sköt han mot den antagna skyttepositionen för att distrahera, sedan rusade han till sin kamrat. Kulor visslade förbi, en skrapade hans hjälm. Men han lyckades drog in Dag bakom en sten medan plutonen täckte dem med rök. Samma natt steg han själv på en mina… Sedan dess hade båda levt utan ben: den ene saknade höger, den andre vänster.
Mikael slet av sig vinterjackan, grep mattan och steg ner i det iskalla vattnet. Kölden brände huden, andedräkten stockade sig, men det var för sent att vända. Han hasade sig fram mot trädet, bet ihop för att tänderna inte skulle skallra. Han var redan på grunt vatten. Då hördes ett dån ovanför dammportarna öppnades.
“Kom nu, kisse, var inte rädd!” morrade han och sträckte ut armen.
Katten, som om den förstod, hoppade mot Mikael och klöste sig fast vid hans axel. Smärtan genomfor honom, men han bara stönade: “Håll ut.” Han vände och började ta sig tillbaka, kämpade med benen. Kölden gjorde honom stel, protesen var i vägen, krafterna sinade. Vattnets brus blev starkare flodvågen var nära. Mikael kände stranden under sig, tog ett sista steg, sedan föll han ihop och tappade medvetandet. Det sista han såg var att katten hoppade upp på land.
Han vaknade bredvid en eld. En tekokare puttrade, och katten nu torr satt vid lågorna.
“Så där ja, kan inte lämna dig ensam fem minuter och redan är du i trubbel,” muttrade en bekant röst. Det var Dag, samma Dag, men nu med grånande tinningar. “Fick knappt upp dig genom att dra dig i kragen.”
Mikael drack det heta teet, värmede sig under jackan. Katten gned sig tyst mot hans knä.
“Gnäll inte, Dag,” skrattade han. “Jag visste att du inte skulle lämna mig. Som förr.” Han strök katten över ryggen. “Nu är vi tre två krymplingar och en fyrabent.”
“Japp,” nickade Dag. “Den här följer dig för alltid. När du räddat en, hakar den sig fast. Du blir inte av med den, lika lite som med mig.”
Båda skrattade. Sedan reste de sig och gick tillbaka mot pumpstationen den ene haltade på vänster ben, den andre på höger. Mellan dem, med våta tassar som knappt rörde marken, trippade katten, utan att lämna sin räddare.
