Jana kom hem från BB och i köket står en extra kyl. “Den här är min och mammas, du får inte lägga dina grejer där”, säger hennes man.
Jana stänger dörren med axeln, håller babyfilten tätt mot bröstet med den lilla Adam inuti. Oktobervinden lyckades smyga sig in under jackan, så nu längtade hon bara efter värme, lugn och ro.
BB låg bakom henne, framför henne hemmet lägenheten hon ärvt av mormor och som stod på hennes namn redan innan bröllopet. Varje hörn var bekant, varje spricka i taket påminde om förr. Här borde hon känna sig trygg.
Olof går in först, sparkar av sig skorna och slänger jackan på hallgolvet. Jana kliver över tröskeln och stannar tvärt. Något är fel. Luften luktar främmande inte hennes parfym, inte hennes handkräm. En blommig doft blandad med något skarpt och konstigt.
“Kom nu, stå inte där”, säger Olof utan att ens vända sig om.
Jana tar av sig skorna och går långsamt genom hallen. Vardagsrummet är halvmörkt, på soffan ligger en okudda kudde med rosor. På bordet står en vas med plastblommor den fanns definitivt inte där för en vecka sedan.
I köket hörs skrammel. Vid spisen står Laila, svärmodern, i förkläde och rör ivrigt i en kastrull. Håret perfekt fixat, pärlhalsband, läppstift som om hon förberedde ett gästabud, inte väntade sin svärdotter hemma från BB.
“Åh, Jana! Äntligen!” ropar Laila utan att lämna spisen. “Ska du visa lillan? Kom hit så jag får se!”
Jana tar instinktivt ett steg framåt men blicken fastnar på något vid väggen: något stort och blänkande. Bredvid den gamla kylen, som stått där i åratal, står nu en andra ny, silverfärgad, med tillverkningslappar och plastklädd handtag.
“Var… kommer den här ifrån?” frågar Jana förvirrat och tittar på svärmodern.
Laila vänder sig om, torkar händerna på förklädet och ler som om hon just överraskat henne.
“Vi köpte den! Olof var med och vi valde en bra, rymlig en. Nu blir det äntligen ordning i köket. Man måste äta rätt, speciellt med en bebis. Det förstår du väl?”
“Vi?” frågar Jana tillbaka. “Vem är ‘vi’?”
“Jo, jag såklart!” säger Laila och smäller med träsleven. “Jag ska bo här nu och hjälpa till. Jag trodde Olof hade sagt det.”
Blodet drar sig ur Janas ansikte. Adam börjar gnälla i hennes famn, hon håller honom närmare.
“Olof?” ropar hon mot dörren.
Mannen kommer precis in i köket med två matkassar i händerna. Han ser trött ut, blicken är frånvarande.
“Vad är det?”
“Din mamma säger att hon ska bo här nu?”
Olof nickar som om det bara handlade om att brödet tagit slut.
“Ja, självklart. Du behöver hjälp. Mamma ville flytta hit en tid tills du blir starkare.”
“En tid?” rynkar Jana pannan. “Och kylen då?”
“Ja, den.” Olof sätter ner kassarna och gnuggar näsryggen. “Mamma köpte den så hennes mat kan vara separat. Hon har speciell diet, du vet.”
“Speciell diet”, upprepar Jana långsamt. “I min lägenhet.”
“Jana, börja inte nu. Jag är trött. Mamma vill bara hjälpa, och du gör redan en grej av det.”
Laila öppnar självsäkert den nya kylen och börjar packa in matvaror. Jana ser hennes rörelser: yoghurt, kvarg, flaskor med etiketter, grönsaker i lådor.
“Ser du”, säger Laila och stänger kylen. “Nu har alla sin egen plats. Och ingen stör den andre.”
Jana vill säga något, men Adam börjar skrika. Högt, krävande. Han måste genast få mat, bli bytt, somnas om. Huvudet dunkar av trötthet, hon orkar inte mer. Alla frågor skjuts åt sidan.
“Gå du, gå och mata ungen”, viftar Laila. “Jag städar här.”
Jana lämnar köket och går in i sovrummet. Även här har något förändrats. På byrån ligger främmande saker handkräm, parfymflaska, hårborste. På stolen ligger en badrock som uppenbarligen inte är hennes.
“Olof”, viskar Jana och sätter sig på sängen.
Mannen dyker upp i dörren.
“Vad är det nu?”
“Varför ligger din mammas grejor i vårt sovrum?”
“
