Drömmarnas man lämnade sin fru för mig, men jag kunde aldrig ana hur allt skulle vända sig mot mig.
Jag hade beundrat honom sedan universitetsåren. Det var en obetingad kärlek naiv och blind. När han äntligen gav mig uppmärksamhet, flög jag iväg i lycka. Det hände flera år efter examen vi hamnade på samma företag. Vi hade samma inriktning, så det var inte konstigt. Men jag trodde det var ödets finger.
För mig var han drömmarnas man. Och i min ungdom brydde jag mig inte om att han redan var gift. Jag hade aldrig varit gift själv och visste inte hur det kändes att se ett äktenskap falla sönder. Därför kände jag ingen skuld när Markus valde att lämna sin fru för mig. Vem kunde ana att det skulle bli min börda? Som man säger man kan inte bygga sin lycka på annas olycka.
När han valde mig, svävade jag i sjunde himlen och var beredd att förlåta allt. Men sanningen var att han inte var den prins han verkade vara offentligt. Hans saker låg strödda överallt, och han vägrade tvätta disken. Allt hushållsarbete föll på mig. Men då brydde jag mig inte.
Han glömde snabbt sitt förra äktenskap. De hade inga barn, och giftermålet visade sig ha arrangerats av hennes föräldrar. Med mig var det annorlunda åtminstone sa han så.
Min lycka var kortvarig, för allt förändrades när jag blev gravid. Först var Markus överlycklig. Vi höll till och med en stor familjefest. Alla önskade oss kärlek och hälsa till vårt kommande barn.
Den kvällen är en av mina vackraste minnen. Jag ångrar inget när jag tänker tillbaka på den. Men från den stunden började min blinda kärlek blekna.
Ju större min mage blev, desto mer sällan såg jag Markus. Jag tog mammaledigt, så vi träffades bara på kvällarna. Han stannade allt oftare kvar på jobbet eller gick på företagsfester. Först störde det mig inte, men snart blev det outhärdligt. Hemarbetet blev tyngre, för jag kunde inte ens böja mig för att plocka upp hans strumpor.
Jag undrade ofta hade vi bråttom med det här barnet?
Jag visste att känslor kan svalna, men inte så fort. Markus gav mig fortfarande blommor och choklad, men allt jag ville var att han skulle vara nära.
Snart blev det uppenbart att han inte gick på fester utan anledning. Kollegor nämnde i förbifarten en ny, ung anställd på vår avdelning. Personalbristen var redan stor, och när jag tog ledigt blev det värre. Vilken ironi.
Jag visste inte om det var hon, men min man hade någon annan han hade ingen tid kvar. Antingen jobbade han, hade möten eller en fest han “inte kunde missa”. En dag hittade jag en lapp i hans ficka, signerad med okända initialer. Jag lade tillbaka den och låtsades som ingenting.
Det var hemskt att vara ensam i sjunde månaden, och min man klagade på att jag var för arg. Varje gräl slutade med hans besvikna suck. Jag insåg att om jag tog upp det, skulle jag bli ensam. Rädslan för att förlora honom var så stor att jag inte tänkte på annat. Som man säger det man fruktar mest inträffar.
Hur vackert Markus än friade till mig, var han ingen gentleman. De värsta orden jag hörde var: “Jag är inte redo för ett barn.” Och: “Jag har någon annan.” Jag minns inte ens exakt hur han sa det, men i stunden trodde jag jag skulle bli galen.
Jag trodde inte jag orkade skicka in skilsmässopappren. Han verkade inte vänta sig att jag inte skulle tolerera hans beteende. Och definitivt inte att jag kastade ut hans saker dagen efter. Jag var glad att vi hyrde lägenheten inget att dela.
“Men barnet då? Tänk på barnet. Hur ska du försörja det?”
“Jag löser det. Jag jobbar hemifrån. Dessutom har mina föräldrar erbjudit hjälp. Mamma sa alltid att han var en kvinnotjusare jag borde lyssnat.”
Antagligen gav ansvaret för min son mig styrka. Ensam hade jag inte vågat lämna.
Men jag insåg också jag vill inte uppfostra mitt barn med en far som han.
Hans svek var så lågt att jag inte ville ha något mer med honom att göra. Det var som om dimman lättade.
De första månaderna efter skilsmässan, inklusive förlossningen, var svåra. Jag flyttade hem till mina föräldrar, som var lyckliga framförallt morfar och farmor, som alltid velat ha barnbarn. Jag kan inte säga att jag inte saknade Markus, men jag försökte inte tänka på honom. Inombords visste jag att jag gjorde rätt och kunde ge min son allt han behövde.
Och så, plötsligt, dök han upp igen.
Markus verkar ångra sig djupt. Han vill träffa sin son. Men vill jag det? Eller borde jag flytta till en annan stad?
