Vid 65 års ålder insåg vi att barnen inte behöver oss längre. Hur accepterar man det och börjar leva för sig själv?
Jag är 65, och för första gången står jag inför en bitter fråga: Har våra barn, som vi och min man offrat allt för, kastat bort oss som gamla oanvändbara saker? Våra tre barn, som vi gav vår ungdom, vår energi och våra sista slantar, fick allt de ville ha och försvann utan att ens vända sig om. Vår son, Erik, svarar inte när jag ringer, och jag undrar: Kommer någon av dem ens att ge oss ett glas vatten när vi blir gamla? Tanken sticker som en kniv i hjärtat och lämnar bara tomhet.
Jag gifte mig när jag var 25, i en liten stad utanför Göteborg. Min man, Lars, var min klasskamrat en envis romantiker som i åratal försökte vinna min uppmärksamhet. Han sökte till samma universitet bara för att vara nära mig. Ett år efter vårt enkla bröllop blev jag gravid, och vår första dotter, Elin, föddes. Lars hoppade av studierna för att jobba, och jag tog studieuppehåll. Det var tuffa tider han släpade på byggarbetsplatser från morgon till kväll, medan jag lärde mig att vara mamma samtidigt som jag försökte klara tentorna. Två år senare blev jag gravid igen. Jag bytte till distansstudier, och Lars tog fler skift för att försörja oss.
Vi kämpade oss igenom det och lyckades uppfostra två barn Elin och vår son Erik. När Elin började skolan fick jag äntligen ett jobb inom mitt område. Livet började ordna upp sig: Lars fick ett stabilt jobb med bra lön, och vi fixade till lägenheten. Men precis när vi trodde att vi kunde andas ut, upptäckte jag att jag väntade vår tredje. Ny träff. Lars jobbade ännu hårdare för att dra familjen framåt, medan jag stannade hemma med vår lilla Tove. Hur vi klarade det förstår jag fortfarande inte, men steg för steg kom vi på fötter igen. När Tove började första klass kände jag äntligen lättnad som om en bergsrygg hade lyft från axlarna.
Men prövningarna slutade inte där. Knappt hade Elin börjat på universitetet förrän hon meddelade att hon skulle gifta sig. Vi avrådde henne inte vi gifte oss ju också tidigt. Bröllopet, hjälp med bostad allt tog våra sista besparingar. Sen ville Erik ha en egen lägenhet. Hur kunde vi säga nej? Vi tog ett lån och köpte en åt honom. Som tur var fick han snabbt jobb på ett stort företag, så vi kunde slappna av. Men sen kom Tove i examenklassen och berättade att hon drömde om att studera utomlands. Det blev en hård smäll för plånboken, men vi skrapade ihop pengar, bet ihop, och skickade iväg henne över Atlanten. Hon flög sin väg, och vi blev kvar ensamma i ett tomt hus.
Med åren blev barnen allt sällsyntare besökare. Elin, trots att hon bodde i samma stad, kom förbi var sjätte månad och viftade bort våra inbjudningar. Erik sålde sin lägenhet, köpte en ny i Stockholm och hälsade på ännu mer sällan en gång om året, om vi hade tur. Tove stannade kvar utomlands efter studierna och byggde sitt liv där. Vi gav dem allt tid, hälsa, drömmar och blev ändå oväsentliga för dem. Vi väntar oss inga pengar eller hjälp för Guds skull. Vi vill bara ha lite värme: ett samtal, ett besök, ett snällt ord. Men inte ens det får vi. Telefonen är tyst, dörren öppnas inte, och ensamheten växer som en kall klump i bröstet.
Nu sitter jag här, tittar ut på höstregnet och undrar: Är det här allt? Är vi, som gav våra barn varje andetag, dömda till glömska? Kanske är det dags att sluta vänta på att de ska komma ihåg oss och vända bladet för vår egen skull? Vid 65 står Lars och jag vid en vägskäl. Framtiden är okänd, men någonstans därute, bakom horisonten, finns en gnista av hopp om lycka vår egen, inte någon annans. Vi har satt oss själva sist hela livet, men förtjänar vi inte en droppe glädje nu? Jag vill tro att vi gör det. Jag vill lära mig att leva igen, för oss två, så länge hjärtan slår. Hur accepterar man den här tomheten och hittar ljus i den? Vad tycker ni?
