Min dotter och svärson har lämnat barnbarnen hos mig under hela lovet. Och här sitter jag på min pension och förväntas både mata och underhålla dem.
Modernt barn och barnbarn verkar ha blivit så själviska alla kräver uppmärksamhet, omtanke och tid, men ger ingenting tillbaka förutom likgiltighet och anklagelser. Varför ska vi äldre behandlas som tjänare? Som om vi inte har våra egna liv och önskningar nej, vi ska bara sitta med barnbarnen hela dagarna. Men så fort jag behöver hjälp är alla plötsligt upptagna, som om jag vore en främling.
Min dotter har två söner den äldre är 12, den yngre 4. Jag bor i en liten by utanför Umeå, och allt jag har är en blygsam pension och den lugn jag verkligen uppskattar. Jag vet inte hur min dotter och hennes man uppfostrar dem eller vad som händer i skolan, men pojkarna är riktiga lata slöare. De städar inte efter sig, inte ens bäddar sina sängar det ser ut som en cyklon har dragit genom huset. Och maten äter de bara vad de vill, vägrar min mat och kräver skräpmat. Det är som en straffdom!
När barnbarnen var små hjälpte jag dottern så gott jag kunde skötte om dem, handlade, sprang runt. Men de senaste fem åren, sedan jag gick i pension, har jag försökt dra mig undan rollen som evig barnvakt. I år, inför höstlovet, suckade jag av lättnad jag tittade på kalendern och såg att det inte fanns några långa helger i början av november. Då tänkte jag att dottern och hennes man inte skulle åka någonstans, och jag skulle få vara i fred. Men så fel jag hade!
En söndag, precis innan sista veckan i oktober, ringde det på dörren. Jag öppnar och där står min dotter Linnea med sina två pojkar. Innan jag ens hinner hälsa ordentligt, slänger hon ur sig:
“Mamma, hej! Här har du barnbarnen, lovet har börjat!”
Jag stod som förstenad.
“Linnea, varför sa du inget? Vad är det här för överraskning?”
“Om jag hade varnat dig skulle du bara hittat på tusen ursäkter för att slippa ta dem!” sa hon och drog av pojkarna deras jackor. “Jag och Viktor ska till ett spa i en vecka, jag är helt slut!”
“Vänta, men jobbet? Det finns inga extra lediga dagar i år!” försökte jag resonera, medan paniken växte inom mig.
“Vi har semesterdagar, Viktor tog tre dagar obetald ledighet. Mamma, vi har ont om tid, vi hinner inte!” Hon pussade mig på kinden och försvann ut genom dörren, lämnande mig med två resväskor och barnen.
Inom fem minuter var hela huset kaos. TV:n stod på full volym, jackor och skor låg överallt i hallen, och pojkarna sprang omkring som yra. Jag försökte få dem att städa, men de ignorerade mig helt, som om jag inte existerade. När jag serverade soppa vände de upp näsan och sa att mamma hade lovat dem pizza. Då rann mitt tålamod ut.
Jag tog telefonen och ringde Linnea:
“Din ungar kräver pizza! Jag tänker inte köpa sånt till dem!”
“Jag har redan beställt hemleverans,” svarade hon irriterat. “Mamma, de äter inte din soppa, det blir bara bråk. Ta med dem någonstans, underhåll dem, ät något ordentligt! Du klagar ju alltid på att de tröttar ut dig hemma!”
“Och med vadå för pengar ska jag underhålla dem? Med min pension, eller?” fräste jag och kände hur ilskan steg.
“Vad spenderar du den på annars? Det är ju dina barnbarn, inte främlingar! Jag kan inte fatta att du säger så!” fnös hon och lade på.
Så var det. Nu satt jag ensam med det här mardrömsscenariot. Hela mitt liv har jag slitit för min dotter jobbat dubbelt, sparat varenda krona för hennes skull. Och nu, på gamla dagar, får jag detta som tack! Jag skakar av ilska, av maktlöshet, av orättvisan.
Jag älskar mina barnbarn, det gör jag verkligen. Men de tröttnar på mig, och jag på dem åldersskillnaden är för stor, jag orkar inte springa runt med dem hela dagarna. Min dotter tror att jag är en gratis barnvakt, att min pension och min tid tillhör henne och hennes barn. Det är deras rättighet, och min plikt. Själviska, helt enkelt! Och här sitter jag, stirrar på röran, lyssnar på deras skrik och tänker: Är det här verkligen min ålderdom? Förtjänar jag inte mer än så här?
