Det senaste har min dotter skilt sig och flyttat in med oss i vår trånga lägenhet tillsammans med sitt barn. Vi bor i en liten tvåa med min man. Jag trodde att dottern kunde stanna hos min mamma ett tag medan hon var föräldraledig, men nu är det omöjligt för mamma, som är 68 år, har gift om sig och bor nu med sin nye man.
När hon ringde och berättade att hon skulle gifta sig, trodde jag först det var ett skämt. Men nej, det var sant. Mamma hade levt ensam i många år efter att pappa dog för tjugo år sedan. Jag var 35 när jag flyttade hemifrån. Nu bor jag med min man och barnen i stan och hälsar på mamma några gånger i månaden, eller på helgdagar.
Mamma mår bra, tack och lov, och sköter allt hemma själv. Min man och jag hjälper till med att gräva i trädgården eller hugga ved, men annat klarar hon alldeles utmärkt.
Och nu bestämde hon sig för att ta in en man i huset. Det är nästan som ett svek! Hon borde inte göra så mot oss. Hennes fästman var en gammal bekant, en barndomskärlek de senaste åren återupptäckt. I början av juli gifte de sig på skatteverket, och firandet var enkel bara närmaste familj.
Vi, min man och barnen, gick inte på bröllopet. Jag tycker det är pinsamt! Varför behövde hon det här? Hon kunde ha levt utan. Jag är helt emot äktenskapet och kan inte förstå det. Mamma har ett stort hus, och nu bor de där tillsammans.
Hennes man har inga egna tillgångar, bara tre barn och en skock barnbarn. Varför gjorde hon så här? Hur kunde hon behandla oss på det här sättet? Nu när de är gifta kan han göra anspråk på vår arv. Vi bor i en liten lägenhet, min man och jag.
Nyligen skiljde sig min dotter och flyttade hit med sitt barn. Nu hjälper jag henne att ta hand om den lilla. Min son bor med sin sambo i en hyreslägenhet. Jag hade hoppats att dottern kunde bo hos mamma ett tag, men nu är det omöjligt mamma har börjat ett nytt liv.
I flera månader pratade vi inte. Men för några dagar sedan ringde moster från landsbygden, mammas syster, och läxade upp oss. Hon sa att vi uppförde oss illa, att mamma också har rätt till lycka. Vi borde vara glada för hennes skull. Att tänka på arv nu är inte snällt, inte när mamma fortfarande lever. Men de borde förstå mig också.
Vad händer om vi, istället för att ärva mammas hus, får en främmande gubbe med en massa problem och hans fattiga släktingar som säkert inte kommer tacka nej till sin del? Därför tycker jag att rätten är på min sida, och att mamma har fel.
