**Dagbok**
*”Titta inte på mig så där! Jag behöver inte det här barnet. Ta det!”* en okänd kvinna slängde helt enkelt en barnvagn i mina armar. Jag fattade inte vad som hände.
Jag och min man, Erik, har alltid levt i harmoni. Vi grälade nästan aldrig. Jag var en ordentlig hustru och hemmamamma. Vi gifte oss när vi fortfarande studerade. Sedan blev jag gravid och fick tvillingar. När barnen blev större startade vi ett litet företag. Ibland hjälpte jag Erik, men mestadels skötte jag hemmet och barnen. Jag älskade att laga mat. Erik såg alltid fram emot helgerna när jag bjöd på något gott. Varje gång försökte jag hitta på nya rätter, och han var min smaktestare. Barnen, Elsa och Linnea, var alltid nyfikna på vad mamma skulle laga den här gången. Med allt jobb, barnen och hemmet lade jag aldrig märke till vad Erik egentligen höll på med. Jag trodde aldrig den mannen skulle kunna vara mig otrogen.
Det senaste året hade varit tufft. Företaget gick dåligt, och vi sparade vartenda öre. Erik var tvungen att resa runt i Sverige för att skaffa nya försäljningsavtal. Barnen började i ettan, så jag var hemma med dem.
En dag, när vi kom hem från jobbet, möttes vi av en vacker kvinna. Vi steg ur bilen, och plötsligt stod hon framför mig och tryckte en barnvagn i mina händer.
*”Titta inte på mig så där! Jag vill inte ha det här barnet om han inte vill vara med mig. Ta det!”* skrek hon och pekade på Erik.
Jag stod som förstenad.
*”Du lovade att lämna henne och vara med mig! Annars vill jag inte ha det här barnet!”* Hon spottade framför mina fötter, vände på klacken och gick.
Det tog flera minuter innan jag insåg att jag höll i en barnvagn. Jag frågade Erik inget hans blick sa allt. Vi gick in i tystnad. I vagnen låg en pojke, knappt två veckor gammal.
*”Hämta flickorna från skolan och köp allt jag skriver upp till barnet.”* Erik nickade tyst.
Det var arton år sedan. Många förstod inte varför jag tog hand om någon annans barn när jag redan hade två flickor. Jag frågade aldrig Erik om kvinnan. Jag uppfostrade pojken som min egen son. Elsa och Linnea var glada att få en lillebror. Vi dolde inte sanningen, och när han blev äldre förklarade vi allt. Till min förvåning tog han det lugnt han frågade inte ens om sin riktiga mamma.
Jag var lycklig. Jag hade tre fantastiska barn som älskade oss. Relationen med Erik blev sämre, men han försökte fixa det bäst han kunde. På pojkens artonårsdag skulle vi fira med familjen. Elsa och Linnea skulle komma de är gifta nu och bor själva. Just när vi skulle sätta oss ringde det på dörren. Vi väntade ingen mer, och jag kände en oro.
Där stod en mager kvinna som påminde om den som lämnat sin son hos oss.
*”Jag vill prata med min son.”*
*”Det finns ingen son till dig här,”* svarade vi i kör.
Min son stängde dörren och bad alla komma till bordet. Jag hade tårar i ögonen. Jag var så lycklig över att ha en sådan underbar son även om han inte var min egen.
**Lärdom:** Familj är inte alltid blod. Det är kärlek som binder oss.
