Astrid stod mitt i vardagsrummet, med en semesterbiljett i väskan. Eriks ögon var röda av ilska, och hans röst ekade mellan väggarna. Hon kände hur alla dessa år av uppoffringar, alla drömmar begravda under ett lån och alla brutna löften samlades inom henne som en våg, redo att dra ner henne under ytan.
“Erik”, sa hon lågt, nästan bönfallande, “minns du när vi skrev på låneavtalet? Du sa att vi skulle vara ett team, att vi skulle klara det tillsammans, att vi skulle kämpa för vår framtid. Jag gjorde det. Jag bar tyngden. I sju år! Och nu, när vi äntligen kunde andas ut… säger du att din mors badrum är viktigare än min själ?”
Mannen vände sig häftigt bort, undvek hennes blick.
“Du förstår inte, Astrid. Det är min mamma. Om vi inte hjälper henne, vem ska då göra det?”
“Och vem är jag?!” utbrast hon för första gången på riktigt med höjd röst. “Är jag inte din familj? Jag, kvinnan som betalade varje avbetalning, som gav upp kläder, semester, vänner, bara för att vi skulle klara oss? Din mor har redan levt sitt liv. Jag väntar fortfarande på mitt!”
Erik teg. Han var splittrad mellan två lojaliteter.
De följande dagarna förflöt i tung tystnad. Margareta ringde varje dag och frågade när badrumsrenoveringen skulle börja. Erik svarade undvikande eller undvek samtal helt. I lägenheten växte en osynlig, kall vägg mellan dem. Hon sov med ryggen vänd mot honom, han tillbringade kvällarna med telefonen i handen, bläddrande meningslöst på nätet.
Men Astrid hade redan en plan.
En morgon packade hon sin väska. Två sommarklänningar, en badklänning hon aldrig burit, sandaler och passet. På nattduksbordet lämnade hon en kort lapp:
“Erik, jag har drömt om havet i sju år. Jag åker, om du vill eller inte. Du kan välja om du vill följa med eller stanna. Valet är ditt. A.”
Hon stängde dörren efter sig utan att se sig om.
På flyget, med en biljett till Grekland i väskan, kände hon hur en del av bördan hon burit i åratal föll från hennes axlar. Hon såg ut genom fönstret på molnen och tänkte på barndomen, när hon åkt med föräldrarna till Bohusläns kust. Hon mindes lukten av salt, bruset av vågor, den varma sanden under fötterna. För första gången på åratal kände hon hopp.
På hotellet satt hon på balkongen och stirrade ut över Medelhavets intensiva blå. Hjärtat slog fortare, som om hon återfann livet. På kvällen gick hon ner till stranden, lät vågorna skölja över hennes fötter och grätinte av sorg, utan av lättnad.
Erik, ensam kvar, hittade lappen. Han läste den om och om igen, varje ord brände i hans huvud. Han föreställde sig Astrid på stranden, med glittrande ögon och ett leende han inte sett på åratal. Då slog det honom: han hade stulit hennes bästa år, och nu kunde han förlora henne för alltid.
Den kvällen, när Margareta ringde igen, sa han med iskall röst:
“Mamma, badrummet får vänta. Astrid kan inte det.”
För första gången fann den äldre kvinnan inga ord.
Tre dagar senare steg Erik av planet på Kreta. Han letade efter henne på stranden, i gränderna fulla av blommor, i hotellets restaurang. Till slut såg han henne sitta ensam vid ett bord, med ett glas vitt vin.
“Astrid”, viskade han med spänd röst. “Jag kom.”
Hon såg på honom länge, utan ord. I hennes ögon fanns sorg, trötthet, men också en skug i
