Natten före gryningen
När Emmas värkar började var klockan kvart i tre. I lägenheten rådde en fuktig halvdager; utanför föll ett fint regn, och gatlyktorna ritade suddiga reflexer på asfalten. Viktor hade rest sig från soffan före henne han hade knappt sovit på hela natten, vridit sig på köksstolen, kontrollerat väskan vid dörren och tittat ut genom fönstret om och om igen. Emma låg på sidan med handen mot magen och räknade sekunderna mellan smärtvågorna: sju minuter, sedan sex och en halv. Hon försökte komma ihåg andningen från videon in genom näsan, ut genom munnen men det blev ojämnt.
“Är det dags?” ropade Viktor från hallen, dämpat genom den halvöppna sovrumsdörren.
“Kanske…”, sa hon försiktigt och satte sig på sängkanten, kände golvets kyla under bara fötterna. “Värkarna kommer oftare nu.”
De hade förberett sig för detta den senaste månaden: köpt en stor blå väska för sjukhuset, packat allt enligt listan de skrivit ut från hemsidan. Pass, sjukförsäkringskort, mammakort, reservnattlinne, telefonladdare och till och med en chokladkaka “för alla fall”. Men nu kändes all denna ordning ostadig. Viktor stökade vid garderoben och bläddrade bland dokumentmapparna.
“Passet har jag… Sjukförsäkringskortet… Här är det… Men var är mammakortet? Tog du det igår?” Han pratade fort och tyst, som om han var rädd att väcka grannarna genom väggen.
Emma reste sig tungt och gick till badrummet hon behövde åtminstone tvätta ansiktet. Där luktade tvål och lätt fuktiga handdukar. I spegeln stirrade en kvinna med mörka ringar under ögonen och rufsigt hår.
“Skulle vi ringa efter en taxi direkt?” ropade Viktor från hallen.
“Ja… Men dubbelkolla väskan först…”
De var båda unga: Emma var tjugosju, Viktor strax över trettio. Han jobbade som konstruktionsingenjör på en lokal fabrik, hon hade undervisat i engelska på en skola innan föräldraledigheten. Lägenheten var liten: kök-vardagsrum och ett sovrum med utsikt över avenyn. Allt påminde om förändring: barnsängen i hörnet var redan uppsatt men täckt med en hög med lakan; bredvid stod en låda med leksaker från vänner.
Viktor beställde en taxi via appen den vanliga gula ikonen dök upp på telefonen nästan genast.
“Bilen kommer om tio minuter…”
Han försökte låta lugn, men fingrarna darrade över skärmen.
Emma drog på sig en huvtröja över nattlinnet och letade efter telefonladdaren: batteriet visade aderton procent. Hon stoppade kabeln i jackfickan tillsammans med en ansiktshandduk ifall det behövdes på vägen.
I hallen luktade det skor och Viktors lätt fuktiga jacka den hade torkat efter promenaden igår.
Medan de gjorde sig klara blev värkarna starkare och mer frekventa. Emma försökte att inte titta på klockan: bättre att räkna andetag och tänka på vägen framåt.
De gick ned i trapphuset fem minuter före utsatt tid: nattlampans sken kastade ett blekt ljuskäglan vid hissen, där det drog kallt uppifrån och ned. Trappan var sval; Emma knäppte jackan tätare och höll hårdare om dokumentmappen.
Nere vid porten var luften fuktig och kylig även för maj: regndroppar rann ned från takskägget ovanför dörren, enstaka fotgängare skyndade förbi på trottoaren, insvepta i jackor eller med huvorna djupt nerdragna.
Bilarna på gården stod parkerade huller om buller; någonstans i fjärran hördes ett dovt motorljud som om någon startade en bil före nattpasset. Taxin var redan fem minuter försenad; bilens position på kartan rörde sig långsamt: föraren körde uppenbarligen omvägar eller undvek något hinder.
Viktor kollade telefonen nervöst var trettio sekunder:
“Står här: ‘Två minuter’. Men han kör en omväg… Kanske vägarbete?”
Emma lutade sig mot trappräcket och försökte slappna av i axlarna. Hon kom plötsligt ihåg chokladkakan: stack in handen i sidfickan på väskan och försäkrade sig om att den låg kvar. En liten sak, men skönt att ha något bekant mitt i allt kaos.
Äntligen dök strålkastarna upp bakom hörnet: en vit Volvo saktade ned framför porten och stannade precis vid trappan. Taxichauffören klev själv ur en man i fyrtiofemårsåldern med trött ansikte och kort skägg; han öppnade snabbt bakdörren och hjälpte Emma att sätta sig med all bagage.
“God natt! BB? Jag förstår! Sätt på er bältet, är ni snälla…”
Han pratade muntert, inte för högt; hans rörelser var effektiva men inte stökiga. Viktor satte sig bredvid Emma bakom föraren; dörren smällde lite hårdare än vanligt inne i bilen luktade det frisk luft blandat med kaffedoft från termosmuggen vid handbromsen.
När de kom ut från gården hamnade de direkt i en liten kö: framför dem lyste arbetarnas varningsljus de lade om asfalten mitt i natten under de sparsamma gatlyktorna. Föraren höjde volymen på navigationssystemet:
“Där ser man… De lovade vara klara vid midnatt! Vi tar en omväg genom gränden…”
I samma stund kom Emma ihåg mammakortet:
“Stopp! Jag glömde kortet! Det ligger kvar hemma! Utan det tar de inte emot mig!”
Viktor blev blek:
“Jag springer upp! Vi är inte långt härifrån!”
Chauffören tittade i backspegeln:
“Lugnt! Hur lång tid tar det? Jag vä
