För inte så länge sedan skilde sig min dotter och flyttade in med oss i vår trånga lägenhet tillsammans med sitt lilla barn. Vi bor i en liten etta med min man. Jag hade tänkt att min dotter, medan hon var föräldraledig, kunde bo lite hos min mamma med barnet. Men nu går det inte, för mamma, som är 68 år, har gift om sig och bor nu med sin nye man.
När mamma ringde och berättade att hon skulle gifta sig, trodde jag först att hon skojade, för hon är ju redan 68 år. Men tyvärr var det sant. Mamma hade levt ensam i många år efter att hennes första man gick bort för 20 år sedan. Jag var 35 när jag flyttade hemifrån. Nu bor jag med min man och barnen i staden och hälsar på mamma några gånger i månaden och under högtider.
Mamma mår, tack och lov, bra och sköter allt hemma själv. Min man och jag hjälper till när det behövs, till exempel med att rensa i trädgården eller hugga ved, men annars klarar hon sig fint.
Och nu bestämde hon sig för att ta in en man i huset. Det känns som ett svek från hennes sida! Hon borde inte göra så mot oss. Mammas fästman var en gammal bekant, en barndomskärlek som hon träffat igen för några år sedan. I början av juli gifte de sig på magistraten, och sedan firade de med en enkel middag på en restaurang, bara för de närmaste.
Min man och barnen gick inte på bröllopetenligt mig var det pinsamt! Varför behövde mamma göra så här? Hon kunde ha levt utan det. Jag är helt emot det här äktenskapet och kan fortfarande inte acceptera det. Mamma har ett stort hus där de nu bor tillsammans.
Hennes nye man har inga egna tillgångar, bara tre barn och en massa barnbarn. Varför gjorde hon så här? Hur kunde hon behandla oss på det här sättet? Nu när de är gifta har hennes man rätt att göra anspråk på vår arvslott. Vi bor själva i en liten etta.
Min dotter har nyligen skilt sig och flyttat in med oss med sitt lilla barn. Nu hjälper jag till att ta hand om barnet. Min son bor med sin flickvän i en hyreslägenhet. Jag hade hoppats att dottern kunde bo lite hos mamma under föräldraledigheten, men nu går det inte, för mamma har börjat ett nytt liv.
Vi pratade inte på länge. Nyligen ringde moster från landsbygden, mammas syster, och började läxa upp oss. Hon sa att vi uppförde oss illa, att mamma också har rätt till lycka. Vi borde glädjas åt hennes glädje. Att tänka på arv nu är inte särskilt fint, när mamma fortfarande lever. De borde förstå mig också.
Det kan hända att vi, istället för att ärva mammas hus, får en gammal främmande gubbe med en massa problem och hans fattiga släktingar, som säkert inte kommer att avstå sin del av arvet. Därför tycker jag att jag har rätt i den här situationen, och att mamma har fel.
