Våra vänner fick veta att min fru och jag hyr ut en lägenhet, och nu vill de flytta in. Hur ska vi förklara för dem att vi inte vill hyra ut till vänner? Det är alltid svårare att förhandla på det här sättet.
Efter bröllopet gick allt bra mellan mig och min fru. Vi gifte oss med tanken att bo hos hennes föräldrar. Under den tiden flyttade mina föräldrar till kusten, och deras lägenhet såldes. Pengarna delades mellan mig och min syster. Med dessa pengar och det som min svärfar bidrog med, lyckades vi köpa en stor etta där vi satte upp en vägg och skapade två rum. Vi tänkte att ett av rummen skulle bli barnets, men det blev aldrig av.
Först ville vi helt enkelt inte, sen tog våra karriärer fart och vi hade inte tid. Sedan orkade vi inte, och min fru vägrade gå till läkaren. Jag var heller inte särskilt sugen på barn. Vi levde lyckliga tillsammans och ingen av oss brydde sig om vem som skulle hälla upp ett glas vatten åt oss på ålderns höst. Våra vänner som redan hade barn spelade också en stor roll de var nedsänkta i skulder och lyckliga var de inte direkt. Så till slut bestämde vi oss för att vi klarade oss utan den sortens lycka, eftersom det ändå verkade gå på det här viset.
När vi båda var trettiotre år investerade vi i en ny lägenhet. Summan var inte så stor, så vi tog risken trots att många avrådde oss. Ändå hade vi, vid trettiosju år, en lägenhet klar att flytta in i. Vi gjorde en minimal renovering för att den skulle se perfekt ut. Min fru sa att det var en försäkring om vi skulle få barn, och om inte, kunde vi alltid lämna allt till syskonbarnen.
Just nu bestämde vi oss för att hyra ut. Vi försökte göra det själva, utan mäklare. För att sprida ordet berättade vi för vänner, ifall de visste var vi kunde annonsera. Men plötsligt dök den besvärliga frågan upp: kunde våra vänner med barn flytta in? De har bott i hyreslägenheter i åratal, i dåligt skick, och här var det en ny byggnad, fin renovering, och de kunde till och med få “rabatt”.
Det var vårt misstag att berätta för vännerna om lägenheten. Vi visste inte att några av dem skulle vilja hyra den.
“Det är bara ett rum, ni har för stor familj,” försökte min fru säga.
“Och? Vi bor i en etta. Och på era bilder ser det större ut.”
“Men det är nytt, och ni har barn och en katt…”
“Vadå, tror ni vi är slarviga och kommer förstöra?”
Vi sa att vi behövde fundera, fast jag personligen inte ville tänka på det. Jag har varit hemma hos dem och sett hur stökigt det är. Till slut lade min fru över ansvaret på mig att ringa och säga nej med några dumma ursäkter.
Det vi fick höra i svar var:
“Ni har en extra lägenhet, och era föräldrar kommer dö och lämna er deras, men ändå är ni snåla! Ni kommer sitta där med era lägenheter och vissna bort utan barn, utan vänner och utan glädje i livet!”
Är det en rimlig respons? Vi är inte skyldiga dem något. Det är inte vårt problem att de skaffat barn utan bostad eller föräldrars stöd och nu inte har någonstans att bo. Alla lever som de vill, så varför kan inte vi hyra ut till en främling för normal hyra istället för att ge vänner rabatt och tjänster?
