**Dagboksanteckning**
Det är din mor alltså är det ditt ansvar! sa han, men hon hade redan fått nog.
Lina knäppte sonens jacka och bet ihop tänderna för att inte ge efter åt den växande irritationen. Framför henne väntade ännu ett påtvingat besök hos svärmodern kvinnan hon aldrig kommit överens med. Sedan början hade deras relation varit spänd.
Birgitta Andersson hade för länge sedan bestämt sig för att Lina inte var rätt fru för hennes son. Vad hon än gjorde fanns det alltid kritik, en anklagelse eller en förebråelse.
Lina, vad är det nu igen? suckade Anders och såg på hennes irriterade min. Du vill inte åka dit, eller hur?
Lina fnös och skakade på huvudet.
Menar du allvar? Verkligen, Anders?! Du vet precis varför jag inte vill dit!
Hennes ögon blänkte av ilska.
Hon kommer bara att läxa upp mig, hacka på mig, hitta problem där inga finns! Återigen ska hon säga att jag uppfostrar vårt barn fel! Och hon bryr sig inte ett dugg om att jag jobbar, sköter hela hushållet, lagar mat, städar och betalar alla räkningar! Det är jag som försörjer den här familjen, Anders!
Men du sitter ju hemma hela dagen muttrade Anders och ryckte på axlarna.
Lina kisade.
På riktigt? Tror du jag bara stirrar in i väggen? Eller tror du pengarna bara ramlar in på kontot av sig själva?!
Jag jobbar också, mumlade han, sårad. Det är inte mitt fel att jag tjänar mindre.
Sanningen var dock att Lina, som webbdesigner, tjänade tre gånger mer än han. Det var hon som bar hela den ekonomiska bördan.
Kanske du kan åka ensam? frågade hon hoppfullt.
Lina, det är mors dag! Du kan inte bara ignorera henne!
Hon bet ihop läpparna och avslutade sonens klädsel. Två timmar senare var de i Birlgittas vardagsrum.
Där satt, som vanligt, Klara Anders kusin. Lina hade länge märkt att Birgitta behandlade henne som en prinsessa, medan hon knappt lade märke till sitt eget barnbarn. Men det var inte konstigt Klaras föräldrar hade omkommit i en bilolycka fem år tidigare, och Birgitta hade tagit henne under sina vingar.
Runt dem satt Birgittas systrar och drack kaffe med högljudda skratt.
Och sedan kom meningen som förändrade allt.
Jag har bestämt mig, förkunnade Birgitta. Jag skriver över lägenheten till Klara. Anders, du har redan ditt hus.
Anders reagerade knappt. Han nickade bara.
Några dagar senare var pappren klara. Lägenheten tillhörde nu Klara på villkor att hon flyttade in först efter Birgittas död.
Men ödet hade andra planer.
En stroke slog ner Birgitta och lämnade henne hjälplös.
Vi måste flytta in hos henne, sa Anders. Hon klarar sig inte att vara ensam.
Lina kände hur magen knöt sig. Hon visste redan vad det innebar.
Det var hon som skulle mata henne, byta blöja, bada henne samtidigt som hon jobbade och tog hand om deras barn.
Men hon sa inget.
Veckorna gick, och Lina fick inte en sekunds vila.
Till slut, en kväll, brast hon.
Anders, din mors lägenhet tillhör Klara. Kanske hon borde ta hand om henne?
Klara pluggar, Lina. Och hon har en pojkvän. Hon kan inte flytta hit med honom!
Lina skrattade torrt, bittert, med otrolighet i rösten.
Anders, jag orkar inte mer!
Han korsade armarna.
Så du ger upp?
Hennes händer darrade.
Jag kvävs av allt! Du, din mor, vårt barn, mitt jobb DET ÄR FÖR MYCKET!
Men du jobbar ju hemifrån svarade han med ett hånfullt leende.
Hennes blick blev iskall.
Och? Tror du inte det är ett riktigt jobb?!
Hennes hjärta bultade vilt.
Vet du vad? Nu får DU ta hand om din mor!
Hon är min mor, men din svärmor! Det är din plikt! Ska jag bada henne också?!
Tystnad.
Sedan sa Lina med lugn, men iskall röst:
Jag är inte skyldig dig något.
Anders fnös.
Skaffa en hemtjänst då!
Åh, verkligen? Ska du betala för det?
Varför ska jag betala?!
Då blir det ingen hemtjänst.
Hon korsade armarna.
Du kan betala med din mors pension. Eller från din lön?
Anders ansikte mörknade av ilska.
Vad ska jag då med en fru till?!
Och det var då det hände.
Något inom Lina brast för gott.
Allt blev klart för henne.
Anders hade bara utnyttjat henne alla dessa år.
Och Klara? Hon kom aldrig och hälsade på sin farmor.
Den natten sov Lina inte en blund.
På morgonen visste hon vad hon behövde göra.
När Anders gick till jobbet packade hon väskorna, tog med sig sonen och lämnade honom.
Hon lämnade ett kort meddelande innan hon blockerade hans nummer:
Jag bär inte den här bördan ensam längre.
På kvällen dök Anders upp, rasande.
Antingen kommer du tillbaka, eller så skiljer vi oss!
Lina log svagt.
Skicka in papperna. Jag tänkte göra det ändå.
För första gången stod Anders mållös.
Men hon väntade inte på hans ursäkter. Beslutet var redan taget.
En månad senare var de skilda.
Anders erkände aldrig sitt misstag.
Och Lina?
Hon ångrade inte en sekund.
Sex månader senare
Lina fick veta nyheten.
Birgitta hade avlidit.
Och Klara?
Utan minsta skamkänsla sparkade hon ut Anders på gatan.
Och först då förstod han.
Han hade förlorat allt.
**Lärdom:**
Livet är för kort för att bära andras börda när de inte ens uppskattar det. Ibland är det enda rätta att sätta sin egen lycka först.
