**Dagbok, 15 september**
Jag stod framför den stängda badrumsdörren, handen på handtaget. “Mikael, är du säker på att du har packat allt? Vill du inte dubbelkolla?” ropade jag.
“Linda, låt mig vara! Jag har allt en resväska full, du såg ju det,” svarade han över duschbruset. Men rösten den darrade. Eller inbillade jag mig?
“Resväskan såg jag. Vad du stoppat i den nej,” mumlade jag och backade undan.
“Linda, gör mig en kaffe! Starkt. Inget mjölk,” sa han med lugn röst när vattnet stängdes av.
Jag gick till köket, tog fram bryggaren utan ett ord, hällde i vatten, mald kaffe, en nypa salt precis som han gillade det. Vi har en kaffemaskin, men Mikael älskar när jag gör det så här. “Du är så omtänksam,” sa han för bara en kväll sedan när han kom sent från jobbet och såg hur jag, efter mormors vana, noggrant täckt middagen med en handduk så den inte skulle kallna.
På sistone var han alltid sen påstod att det var jobbet. Han byggde karriär. Förberedde sig för en befordran. Och jag jag stod i skuggan. Lagade mat, strykte, tålde.
“Vilken underbar doft av denna nektar!” sa Mikael när han kom in i köket och kastade det våta håret ur pannan. Han satte sig vid bordet och sträckte sig efter koppen.
“Linda, budet kommer idag jag beställde ett bilöverdrag. Ta emot det, är du snäll. Betala vid leverans,” sa han och hällde i en sked socker.
“Självklart. Som vanligt,” svarade jag och satte mig mittemot honom.
“Den här resan kom inte vid rätt tid,” fortsatte han med en suck. “Men jag kan inte säga nej. Det är en chans, kanske den enda. Chefsposition inget att skämta om.”
“Ja, så är det Jag tänkte inte att en sådan tjänst skulle kräva så mycket resande.”
“Chefernas nycker. Nåväl, jag har en halvtimme kvar, jag jobbar från telefonen.”
Han reste sig och gick in i det andra rummet. Han ställde inte undan koppen. Inget problem. Vad kan man begära han är på spänn.
Jag sträckte mig efter hans kopp, och då vibrerade telefonen ett meddelande. Jag öppnade det.
*”Linda, Mikael ljuger. Det är ingen tjänsteresa. Han flyger till Italien med Moa Bergman. Stoppa honom innan det är för sent. Han kommer att förstöra sitt liv med det här.”*
Elin. Hans lillasyster.
Något knäcktes inom mig. Han med Moa? Det kan inte vara sant. Ett skämt? Men Elin skämtar inte om sådant. Och hon skulle aldrig ljuga.
Allt snurrade framför mig. Luften blev tung som betong. Jag kunde knappt andas, reste mig svagt, hällde i mig vatten och sjönk ner på stolen igen.
Jag ville skrika. Slå sönder allt. Och i huvudet ekade bara: *”Varför?”*
Jag knöt nävarna av ilska. Jag ville springa till honom, skrika, dra av honom masken. Men jag gjorde det inte. Han var inte värd det.
Låt honom gå. Och jag ska förbereda en överraskning. Inte med skrik med handling.
Jag öppnade bankappen. I det gemensamma kontot en miljon tvåhundra tusen kronor. Överraskande nog hade han hunnit agera här trehundra tusen saknades. Min förresten. Mina honorar för projekt, nätter av arbete. Och han använde mina besparingar för att åka på semester med sitt första kärleksintresse.
Om Moa visste jag. Mikael själv hade berättat, och Elin nämnde det en gång. Gymnasiekärlek, en orolig själ. Hon lämnade honom två gånger först för en äldre man, sedan för en kille med “framtid”. Nu är hon tillbaka. Och Mikael föll för det igen. Och ljög igen.
Han kunde åtminstone vara ärlig: *”Linda, jag har känslor för någon annan. Förlåt.”* Det skulle ha gjort ont, ja. Men inte så här lågt. Istället betedde han sig som en gnagare. Tog pengarna, ljög om tjänsteresan, packade sin resväska
Nåväl. Jag tar resten av pengarna. Idag. Varje krona. Sedan skilsmässa. Hans saker bud till föräldrarna.
Jag kollade kalendern imorgon vid lunch var det en viktig onlinepresentation. Om det går bra åker jag på semester. Inte till Italien, nej. Kanske Spanien. Eller någon plats där han aldrig har satt sin fot.
“Linda, jag går, jag tänkte åka tidigare,” sa han när han kom in i köket, klädd i kostym med slips.
“Lycka till. Ha en bra resa,” svarade jag och höll hårt i koppen.
“Vad är det för ton?”
“Du hörde fel.”
“Jag kommer att sakna dig”
“Jag tvivlar på att du har tid med det.”
“Hjälper du mig inte med resväskan?”
“Jag står hellre och diskar.”
“Okej, jag går.”
“Gör det.”
Dörren smällde. Mikael hade ingen aning om att han lämnade för alltid. Imorgon byter jag låsen.
Jag sjönk ner på stolen och brast i gråt. Bittert. Av smärta, av förnedring. Förrädare.
Ett nytt meddelande från Elin:
*”Linda, mår du bra?”*
Jag torkade tårarna och ringde henne.
“Elin, hur visste du?”
“En vän till Moa berättade. Hon har hakat på Mikael igen. Och han föll för det. Linda, jag är så ledsen”
“Tack för att du sa till. Jag stoppade honom inte. Låt honom gå.”
“Han är en idiot. Hon kommer att lämna honom en tredje gång.”
“Hans val. Elin, säg inte att jag vet.”
“Jag vill inte ens prata med honom. Jag är så trött på det!”
“Tack. Vår relation ska vi behålla. Även om vi skiljer oss.”
“Självklart, Linda. Var stark.”
Jag öppnade bankappen igen. Ytterligare hundra tusen saknades. I all hast! Nej. Jag lugnade mig. Jag överförde allt till mamma.
Jag skickade pengarna till mamma, stängde telefonen och såg ut genom fönstret när solen gick ner, med vetskapen om att imorgon skulle den gå upp igen utan honom.
**Lektion:** Ibland är det bättre att släppa taget än att hålla kvar i något som redan är förlorat. Värdigheten är värd mer än falska löften.
