Sent på kvällen i snabbköpet.
En sen kväll i stadens mataffär satt Linnea vid kassan med tårar i ögonen, utmattad av trötthet, orättvisa och ensamhet. Den sömnlösa natten hade satt sina spår. Hennes granne, den ökände fyllbulten Rolf, höll på med sitt vanliga oväsen på andra sidan väggen tillsammans med sina supkompisar. Inte ens polisen lyckades lugna honom längre.
Linnea torkade tårarna och såg sig omkring. En stilig ung man i en modern rock närmade sig hennes kassa. Den senaste månaden hade den långe, mörkhårige killen stannat vid hennes band för att betala sin pizza och juice. *”Han är väl ensam också”,* tänkte hon. *”Nån kommer att ha tur med en sån snygging.”*
Kunden log mot henne och räckte fram en femtiolapp, men ångrade sig: *”Jag hämtar växel, så jag inte besvärar dig.”* Han betalade och gick.
Det var en timme kvar tills affären stängde. De få kvarvarande kunderna släpade sig mellan hyllorna utan entusiasm. Linnea gäspade ofrivilligt och förbannade i tysthet sin granne Rolf, som just då kom instappande, stripsig och med blåmärken, med två flaskor fin vodka i händerna. Med ett hånfullt flin räckte han fram en ny, skinande femtiolapp. *”Nu blir det fest till morgonen”,* tänkte Linnea irriterat.
*”Rolf, har du rånat någon?”* Hans skälmska ögon blinkade mellan blåmärkena. *”Varför skulle jag stjäla den?”*
Av gammal vana höll Linnea sedeln mot ljuset, kände på den med fingrarna, men plötsligt… *”Vänta, Rolf, nåt är fel… Vi måste kolla.”* Hon stoppade den i falsksedelsdetektorn och viskade: *”Var fick du den här ifrån? Den är falsk!”*
Rolf stelnade till som på ett passfoto, kramade flaskorna hårt mot bröstet och försökte komma ihåg en bortglömd bön. Plötsligt ställde han ner flaskan på disken. *”Kolla de här också”,* sa han hoppfullt och räckte fram två till femtiolappar. *”De är också falska. Jag måste ringa polisen!”*
*”Linnea, jag svär, jag hittade dem utanför affären, någon tappade plånboken och jag tog sedlarna. Anmäl mig inte…”,* bönföll fyllan.
Kassörskan njöt av hans skräck, redo att erkänna skämtet: sedlarna var äkta. Men grannen, som trodde att de var värt femton tusen kronor, skyndade sig mot soptunnan för att förstöra bevisen. Rolf rev sönder sedlarna med tillfredsställelse och gick.
Linnea stod chockad. Vad hade hon gjort? Fast han förtjänade det!
*”Ursäkta”,* sa den vanliga kunden. *”Jag köpte en pizza tidigare…”*
*”Jag minns”,* sa Linnea misstänksamt, *”utan växel.”*
*”Nej, det är inte det… Jag tappade plånboken när jag gick till bilen. Vilken glömska.”*
*”Var det mycket pengar?”* frågade Linnea och tänkte på Rolf.
*”Det är inte pengarna, de spelar ingen roll. Jag skrev ner ett viktigt telefonnummer på en sedel. Om någon hittar den, får de behålla pengarna, men skicka numret till mig. Här är mitt kort.”*
*”Okej”,* nickade Linnea.
Hennes humör var dåligt. Resten av skiftet funderade hon på hur hon kunde hjälpa pizzakillen. Till slut tog hon en påse och skyndade sig till soptunnan för att tömma den.
Hemma, med handskar på, letade hon efter de sönderrivna sedlarna och förbannade sitt dumma skämt.
*”Och han, vilken glömska… Det är nog någon kvinnas nummer”,* tänkte Linnea avundsjukt, med brännande tårar i ögonen. Numret hittades på två pappersbitar.
*”Men hur ska jag ge det till honom? Jag kan inte ringa från min telefon, han kan ringa tillbaka. Vad säger jag då? Berätta om falska sedlar?”*
Hon tog fram visitkortet: Alexander Berg, både jobb- och privatnummer. Hon måste ringa, men från en annan telefon eller bara skicka ett SMS. Kanske fråga den gamla grannen om hennes telefon? Men om Alexander ringde tillbaka och grannen inte förstod, men kom ihåg att Linnea varit där? Vad skulle han tro då? Att hon, kassörskan Linnea, hittat pengarna och behållit dem, men ändå skickat numret?
Plötsligt kom hon på att hon kunde be vaktmästaren om hans telefon han skulle knappast känna igen henne sen. Men om han gjorde det… bäst att se till att han inte kunde. Linnea gick mot garderoben…
Snart dök en rund figur upp utanför huset, klädd i rock, ytterrock, två halsdukar… en dunghalsduk och en mössa. Försök att göra en fantombild av denna löjliga varelse. Figuren rörde sig långt bort från hemmet, förvirrade spåren och var på sin vakt… Där, vid hörnet, stod diskretionens mästare en medelålders asiat, perfekt för hennes plan.
Linnea viskade till vaktmästaren: *”Här, jag måste ringa, batteriet är dött.”* Hon visade en femtilapp. Vaktmästaren räckte fram telefonen utan ett ord. Linnea skickade genast numret till Alexander. Lättad sa hon försiktigt tack och gick hem.
Alexander kunde inte sova. Han tänkte inte på pengarna, utan på en möte tidigare under dagen, när han gått förbi ett café och hört: *”Hej, Alex!”* I dörren på en proppfull buss hade han sett sin vän Viktor. Fem år utan att träffas. *”Jag åker till stationen. Ring mig!”* Vännen hade ropat siffror. Alexander, som inte hittat sin telefon (glömd på jobbet), skrev ner numret på en sedel och såg fram emot att ringa Viktor i sin ensamhet. Men allt gick inte som han tänkt.
För att distrahera sig tänkte han på något trevligt. Kassörskan Linnea hade fyllt hans tankar i en månad. Han mindes hennes lockiga hår, de klara blå ögonen, hennes varma leende… Det var dags att lära känna henne bättre. Ensamheten började tynga.
Plötsligt kom ett SMS. Bara ett nummer. Vems kunde det vara? Sedan insåg han: det var Viktors! Imorgon skulle han ringa. Om numret hittats, hade pengarna också hittats. Nu måste han tacka avsändaren.
*”Hej. Tack så mycket. Behåll pengarna, det är en gåva.”*
En mansröst, lite främmande, svarade: *”GÅVA?… Jag inte förstå. Jag är vaktmästare.”* Och han lade på.
Det spelade ingen roll vem som skickat. Imorgon skulle han berätta för Linnea. Hon verkade så ledsen igår, hon hade visat medkänsla.
Med tanken på att han nu hade en anledning att prata med
