Ah, det här är en sådan stark historia. Låt mig berätta den på svenska, så att den känns som hemma.
Det var en gång en rädsla som växte inom Märta hon ville inte gifta sig med änklingen Erik, inte för att han hade en liten dotter eller var äldre, utan för att hon var så rädd för honom. Hans kalla blick trängde ända in i hjärtat, och av skräck började det slå hårdare, som om det försökte skydda sig mot hans genomträngande ögon. Märtas blick var sänkt mot golvet, och när hon väl lyfte den, såg alla att hennes ögon var fyllda av tårar.
Och dessa tårar rann som en lavin över hennes skamrödda kinder. Händerna darrade, små knutna nävar ville skydda sig mot mostern och den friare hon tvingat på henne. Men förrädiska läppar, förbannade må de vara, viskade: “Jag går med på det.”
“Då är det bestämt. Att inte gå med på ett sådant hem, en sådan man det vore en synd! Han behandlade sin första fru som en drottning, hon var mjuk som lera, svag, mager, ständigt sjuk och hostade. De gick så här han tre steg, hon ett. Sedan stannade hon för att hämta andan som en gammal ångvält, och han höll om henne, tålmodig som aldrig din egen far var, den galningen.”
När hon var gravid såg man henne knappt gå utanför dörren. Hon låg mest, och efter förlossningen var det han som steg upp om nätterna till barnet medan hon blev allt svagare. Så berättade hans mor.
“Men du är frisk som en rädisa! Han kommer att sätta dig i rödaste hörnet. Du är duktig kan skära ved, slå hö, spinna och väva. En synd att ge bort dig till en ungdom, deras karaktär är inte färdig, dumheter har de inte visat än. Men den här mannen är ärlig, vi känner honom. Vilken tur du har!”
“Jag ska nog jaga bort de starkaste husmödrarna, vi ska ha en liten sammankomst, och en änkling behöver ingen stor bröllopsfest vi ska inte störa den döda med dans. Han sa att du inte behöver samla ihop hemgift, huset är fullt av allt.”
Erik hade gift sig med sin första fru av kärlek, även om han visste att Birgitta ofta var sjuk, bräcklig. Men hans mor sa att han var en ståtlig karl, stark, och behövde en hustru, inte en flickunge. Men varken folk eller förnuft övertalade honom det var Birgitta han ville ha, inget annat.
Byborna viskade om att hon hade förhäxat honom, för bara en besatt människa, en som inte levt livet, skulle välja att göra sitt hem till ett sjukhus, fullt av lidande och smärta? Läkarna sa att Birgittas lungor var svaga, minsta förkylning ledde till inflammation, till astma och sedan, vem vet, kanske värre.
Erik trodde att hans kärlek skulle hålla döden borta från henne, att han kunde läka henne med omsorg, och att sjukdomen skulle ge sig av. I början, efter bröllopet, gick allt bra. De lyckliga nygifta kunde inte få nog av sin glädje.
Men när Birgitta blev gravid vändes allt upp och ner. Konstant svaghet, yrsel, trötthet gjorde henne så bräcklig att hon inte kunde tvätta, mjölka kon, eller ens kamma sitt vackra långa hår.
Läkarna sa att det bara var graviditetsbesvär, att hon skulle bli starkare efter förlossningen. Erik vårdade sin hustru med outtröttlig kärlek. Hans mor anklagade honom dag och natt för att ha fört hem en börda, inte en hustru. Erik försvarade henne som en hungrig örn sitt bo och bad sin mor att hålla sig borta.
Birgitta födde en liten dotter, och Erik hoppades att styrka och glädje skulle återvända till hemmet. Ja, lyckan kom tillbaka men inte för länge. Efter en förkylning återhämtade sig Birgitta aldrig riktigt, hon tynade bort framför hans ögon.
Hon fördes till sjukhuset, men läkaren sa rakt på sak:
“Hennes lungor håller inte längre.”
Han sa det enkelt, bondsk. Birgitta visste att hon inte hade lång tid kvar. Först höll hon masken, men den framtvingade leenden, mer som en grimas av smärta, och ögonen avslöjade rädslan för morgondagen, för dotterns skull.
Det var som om hennes blick bad om farväl och bad honom att minnas henne glad. Hennes utmärglade kropp, de framträdande revbenen på ryggen, den insjunkna bröstkorgen, de torra fingrarna allt talade om att döden gick bredvid henne och väntade på hennes sista andetag.
När hon kände slutet närma sig, bad hon sin man om en sista önskan.
“Ingen kan ändra Guds planer. Vår kärlek är för trött för att kämpa mot döden, krafterna är slut och jag är så trött på smärtan, på tankarna. Jag ber om förlåtelse, både till dig och dottern. Jag var dömd att födas till lidande, och jag har dömt er till samma öde.”
Erik tog hennes brännande händer och kysste dem. Av hennes ansträngda andhämtning förstod han att hon hade bråttom att säga något viktigt, att hon hade minuter kvar.
Hon talade om sin kärlek till dem, om oron för dottern, talade medan hon kämpade för andan, och sedan drog hon djupt efter andan och viskade:
“Gif dig med Märta. Hon blir en god hustru, du är en god man, en god far, och hon blir en god mor. Hon har lidit lika mycket som jag, med styvmödrar, med hårda föräldrar. Jag beundrar hennes liv, och min mor är vän med hennes familj. Hennes ögon är som en höks hon ser allt i förväg.”
“Märta är öm, flitig, tålmodig, hon kommer inte såra dottern. Hon kommer att älska dig. Behandla henne som du behandlade mig. Var snäll mot henne, som om jag stod bredvid dig i hennes kläder. Förlåt att jag säger så, men det är inte bara lungorna som är mörka min själ är lika trött av oro för dottern. Din framtid är i Guds händer, men kom ihåg: såra inte dottern, annars förbannar jag dig från andra sidan.”
De sista orden formulerade hon långsamt och tydligt.
Samtidigt som hon sa det, kramade hon hans hand av alla krafter.
Erik brast i gråt, tårarna skymde hans hustrus ansikte. Han kände på hennes andhämtning att hans älskade höll på att lämna honom. Hennes änglalika, lugna ansikte med ett leende på läpparna stirrade mot en punkt i fjärran. Handen höll fortfarande hans.
Erik kysste henne från huvud till fot, viskade löften om att göra allt som hon bett om. Därför, mindre än ett år efter hennes död, kom han för att fria till Märta.
Styvmor hade förberett allt även hon ville ha en god mor till sitt barnbarn. Själv sjuk och r
