Kom nu, Lillen, vi kommer hem nu, viskade Sven Andersson och strök hunden över huvudet, vi kan inte få henne tillbaka, hur mycket vi än önskar det.
Den lilla korsningen som kallades Lillen lyfte bärnstensgula ögon mot sin ägare. Han förstod allt: att hans älskade matte var borta, att hur länge han än stod vid gravstenen skulle hon aldrig mer klappa honom bakom örat eller smyga honom en kex under bordet, trots att Sven förbjudit det.
Hunden suckade tungt, och de gick mot spårvagnshållplatsen. Vägen var lång, men de hade ingen brådska. De trottade långsamt, båda försänkta i minnen av den de älskat mest i världen.
***
Sven hade levt med sin lilla Majken så kallade han alltid henne i fyrtioåtta år. De hade det bra, de två. Men barn fick de aldrig.
Det var väl inte menat, brukade Majken säga. Vi kanske inte var värdiga att få fostra någon.
Därför vägrade hon också att adoptera. Sven hade inget emot det, men han tvingade inte saken. Om hon inte kände för andras barn, så var det bättre att låta bli. Först hoppades de, men så… en dag kom Majken hem med en liten hemlös valp. Ralph, deras första hund, blev deras ersättning för ett barn. När Ralph dog av ålderdom grät de länge och lovade att aldrig skaffa fler djur det gjorde för ont att förlora dem.
Men två år senare kom Majken hem med en pytteliten kattunge.
Katter lever länge, log hon då. Pyssel kan mycket väl överleva oss.
Tjugo lyckliga år hade de med Pyssel, men tyvärr även om katter lever längre än hundar, så är det fortfarande kort mot en människas liv.
När de begravde sin “lilla en” blev Majken sjuk. Förlusten tog knäcken på den redan åldrande kvinnan. Sven föreslog en ny kattunge, men Majken var kategoriskt emot.
Vi är gamla nu. Snart är det vår tur. Varför ska vi lämna ett djur ensamt? Nej, Sven, inga fler husdjur. Vi får leva ut våra dagar ensamma.
Och han höll med. Han älskade sin Majken över allt.
Två år gick.
En dag var de ute och promenerade i parken och köpte glass. Han räckte Majken hennes älskade vaniljglass, och de skulle just gå mot fontänen när de hörde ett prasslande bakom kiosken. När de gick runt hörnet stannade de tvärt: en liten, urmagrad valp slet i en glasspapper. Han var så mager att huvudet verkade för stort för kroppen.
När valpen fick syn på dem släppte han pappret och tittade på dem med en frågande, nästan anklagande blick.
Sven, lova mig, viskade Majken och kramade hans hand hårt, lova att du lever minst tio år till!
Han blev stum av förvåning, men Majkens blick var så allvarlig, som om allt hängde på detta. Utan att tveka svarade han:
Jag lovar.
Då log hon, lyfte upp den lilla pälsklumpen och tryckte den mot sitt bröst. Så fick de Lillen.
***
Sven suckade tungt och tittade på Lillen. Hunden lyfte genast huvudet och mötte hans blick, som om han läste hans tankar. Som om han sa: “Ja, ja, det var precis så det gick till.”
De levde fem lyckliga år till tysta, pälsbeklädda glädje som hette Lillen. Sen, för tre månader sedan, var Majken plötsligt borta…
Sven gav ifrån sig ett svagt stön, och Lillen tjöt ömkligt.
Vi blev föräldralösa, du och jag, sa Sven.
Vov-vov-vooooov! svarade hunden.
De besökte ofta Majkens grav, för det var det enda sättet att vara nära henne.
Nu var de framme vid slutstationen. Sven sjönk ner på en bänk. En tryckande smärta växte i bröstet, inte stark, men obehaglig. *”Snart hemma, en kopp sött te, då blir det bättre”*, tänkte han och gned reflexmässigt över vänstra sidan av bröstkorgen. Lillen satt inte bredvid som vanligt istället sprang han oroligt runt bänken, nosade på Svens ansikte och gnällde lågt.
Det är okej, Lillen. Här kommer spårvagnen, nu går vi.
De steg på. Resan skulle ta fyrtio minuter, men smärtan blev värre. Lillen tryckte sig allt hårdare mot hans knän.
Såja, Lillen, snart… vi är halvvägs…
Plötsligt blev smärtan outhärdlig. Det blev svårt att andas, mörkret föll och Sven tappade medvetandet.
Lillen skällde högt och förtvivlat. Passagerarna vände sig om.
Mannen mår illa!
Spårvagnen stannade. Folk skyndade fram, ringde efter ambulans. Lillen tystnade, satte sig bredvid och såg bedjande på främlingarna: *”Hjälp honom, snälla.”*
När ambulansen kom, visste Lillen att han inte fick följa med. Han hade sett en sådan bil förut. Den for iväg, samma håll som spårvagnen skulle, så han hoppade på igen. Han trodde den skulle följa efter.
Någon strök honom över huvudet.
Låt hunden stanna, sa en röst. Han kanske kan hitta hem. Jag har sett dem på den här linjen förut.
De lät honom sitta kvar.
När spårvagnen kom tillbaka till kyrkogården, steg Lillen av. Han stod på hållplatsen, stirrande mot sjukhuset där läkarna kämpade för att rädda hans husse. Hans ögon såg inte det som fanns runt honom de såg in i något ingen människa kunde förstå.
Och där, mitt i allt, kämpade Lillen sin egen kamp. Han visste att läkarna inte kunde göra det ensamma. Men när han insåg att hans egen styrka inte räckte… sprang han till den enda som kunde hjälpa, även om hon nu låg under en gravsten.
***
Sven gick genom en lång, mörk korridor. Där framme, på en grön äng full av blommor, stod Majken, ung som förr. Han skyndade sig, nästan framme men plötsligt stannade han. Majken såg argt på honom:
Jag vill inte ha någon lögnare! Du lovade mig tio år! Det har bara gått fem! Vill du lämna Lillen ensam? Gå tillbaka!
Svens hand sjönk långsamt. Han kunde inte göra henne besviken. Så han vände och gick tillbaka in i mörkret.
Han har puls, viskade en läkare.
***
En månad senare skulle Sven skriva
