Sent på kvällskvisten i stormarknaden.
En sen kväll i stadens butik satt Ingrid vid kassan, tårögd och utmärglad av trötthet, ensamhet och orättvisor. Den genomvakade natten hade inte hjälpt. Grannen Sven, ökänd för sitt fylleri, gormade åter en gång på andra sidan väggen tillsammans med sina dryckeskamrater. Även polisen hade gett upp försöket att tysta honom.
Ingrid torkade sina tårar och såg sig om. En stilig ung man i en modern rock närmade sig hennes kassa. Sedan en månad tillbaka kom den långe, mörkhåret kunden till hennes kassa för att betala sin pizza och lingondricka. “En ensam själ, kanske,” tänkte hon. “Någon kommer att ha tur med en sådan ståtlig karl.”
Kunden, med pizzan i handen, smålog och räckte fram en femtiolapp, men ångrade sig först: “Jag hämtar småpengar, så jag inte besvärar dig.” Han betalade och gick.
En timme åter varade kvar till stängning. Sällsynta kunder lade sina varor i kundvagnarna utan en gnista av iver. Ingrid gäspade ofrivilligt och försökte i tysthet förbanna grannen Sven, som just då steg inovårdad och täckt av blåmärken, med två flaskor fin vodka i handen. Han flinade hånfullt och sträckte fram en nypräglad femtiolapp. “Nu blir det fest ända till morgonen,” tänkte Ingrid irriterat.
“Sven, har du rågat någon?” Grannens skälmska ögon blinkade mellan blåmärkena. “Varför skulle jag stjäla?”
Ingrid, av vana, höllde sedeln mot ljuset, skrynklade den mellan fingrarna, men plötsligt “Vänta, Sven, något är konstigt Vi måste kolla.” Hon stoppade sedeln i falskmyntsdetektorn och viskade: “Var har du fått den här? Den är falsk!”
Sven stelnade som en passbild, kramade vodkan mot bröstet och mindes en bortglömd bön. Plötsligt ställde han flaskan på disken. “Kolla de här också,” sa han hoppfullt och räckte fram två till femtiolappar. “De är också falska. Jag måste ringa polisen!”
“Ingrid, jag svär, jag hittade dem utanför affärennågon tappade plånboken och jag tog pengarna. Anmäl mig inte” bönföll fyllot.
Kassörskan njöt av hans skräck, redo att erkänna skämtet: sedlarna var äkta. Men grannen, som trodde han höll på femtontusen kronor, rusade mot soptunnan för att förstöra bevisen. Sven rev sönder sedlarna med belåten min och försvann.
Ingrid stod på bar backe. Vad hade hon gjort? Fast egentligen han förtjänade det!
“Ursäkta mig,” sa den bekante kunden. “Jag köpte en pizza nyss”
“Jag minns,” misstänksamt svarade Ingrid, “utan växel.”
“Nej, inte det Förstår du, jag tappade plånboken när jag skulle in i bilen. Vilken tankspridd själ.”
“Var det mycket pengar?” frågade Ingrid och tänkte på Sven.
“Det är inte pengarna, de spelar ingen roll. Jag skrev ner ett viktigt telefonnummer på en sedel i brådska. Om någon hittar dem, låt dem behålla pengarnamen skriv av numret åt mig. Här är mitt kort.”
“Jag ska se vad jag kan göra,” lovade Ingrid.
Hennes humör var grått. Resten av skiftet funderade hon på hur hon kunde hjälpa pizzakillen. Till slut tog hon en påse och skyndade till soptunnan för att plocka upp innehållet.
Hemma, med hushållshandskar på händerna, letade hon efter de sönderrivna sedlarna och förbannade sitt dumma skämt.
“Och han, vilken glömsk människa Det är säkert en kvinnas nummer,” tänkte Ingrid avundsjukt, med brännande tårar i ögonen. Numret hittades på två bitar.
“Men hur ger jag det till honom? Jag kan inte ringa från min telefonhan kanske ringer tillbaka. Vad ska jag säga då? Berätta om falsksedlarna?”
Hon drog fram visitkortet: Alexander Lundgren, företagsnummer och privat. Hon måste ringa, men från en annan telefoneller bara skicka ett SMS. Kanske be den gamla grannen om hjälp? Men om Alexander ringde tillbaka och hon inte förstod, men mindes att Ingrid varit där? Vad skulle han tro då? Att Ingrid, kassörskan, hittat pengarna och behållit dem, men ändå skickat numret?
Plötsligt förstod honhon kunde fråga vaktmästaren om hans telefon. Han skulle knappast känna igen henne efteråt. Men om han ändå gjorde det bättre se till att det var omöjligt. Ingrid gick till garderoben
Strax därpå klev en rund figur ut ur fastigheten, klädd i rock, päls, två halsdukar en dun
