Det var inte bara lite stökigt hos oss det var fullständig anarki. Min svärmor, Elsa Andersson, hade övernattat, och redan vid sjutiden på morgonen stormade hon in i vårt sovrum med ett skrik som fick mig att tro att huset brann: “Maja, vakna! Har du sett hur ditt kök ser ut?!” Jag flög upp ur mångan, fortfarande i pyjamas, hjärtat bultade som en trumvirvel i en heavy metal-låt. Springer genom hallen, snubblar nästan över min gamla morgonrock, snokar i luften brinner det? Oavsiktlig gasläcka? Hjärnan spelade upp en hel katastroffilm: flammande väggar, exploderande kastruller. Och vad hittar jag i köket? Kackerlackor. Ett helt kompani av bruna små monster som promenerade över bordet, tallrikarna och resterna av igårmiddagen som jag var för trött för att ta hand om.
Elsa stod där med armarna i kors och gav mig en blick som om jag avsiktligt odlat fram dessa kryp för att reta henne.
“Maja, är det alltid så här hos er?” fräste hon med en röst som darrade av ilska. “Hur kan man leva så? Du har barn, en man, och ändå ser köket ut som en studentkorridor!” Jag stod där som förstenad, utan ord. Visst, jag städade inte på kvällen efter jobbet kunde jag knappt dra benen efter mig. Barnen gnällde, min man, Erik, muttrade om fotboll, och jag drömde bara om att kollapsa i sängen. Vem kunde tro att just den här natten skulle kackerlackorna välja att anordna en fest? Och var kom de ens ifrån? Vi bor ju inte i en falnig stuga vi har en lägenhet, allt är propert. Nästan.
Elsa, naturligtvis, tystnade inte. “På min tid”, sa hon och lyfte pekfingret, “skulle detta aldrig hända! Jag städade allt efter maten, inte en smula fick ligga kvar. Och du? Ungdomen nuförtiden är lat, kan bara glo på telefoner!” Jag nickade och svalde en kommentar, för vad kunde jag säga? Hon var inte bara svärmor hon var en general i kjol, och köksordning var en fråga om heder. Och jag hade uppenbarligen svikit. Jag började frenetiskt plocka: torkade av kackerlackor, skurade bordet, diskade tallrikar allt inom räckhåll. Elsa stod över axeln på mig och kommenterade: “Missade där! Och vad är det för fläck? Har du någonsin skurat en vägg?” Jag bet ihop för att inte svara. Tänkte: *Nå, Elsa Andersson, du är ingen helgon heller, säkert låg det brödsmulor kvar hos dig också ibland!* Men jag teg, för att argumentera var meningslöst.
Medan jag kämpade mot invasionshären, dök äntligen min man, Erik, upp från sovrummet. Han kom in i köket, såg cirkusen och istället för att hjälpa flinade bara: “Maja, har du öppnat en insektsutställning?” Jag gav honom en blick så skarp att han genast tystnade och gick för att koka kaffe. Elsa muttrade: “Ser du, din man är inte heller seriös. Om jag inte tog hand om min son skulle han vara totalt bortskämd!” Just det, tänkte jag, nu kommer föreläsningen om manlig uppfostran. Och visst nog hon satte sig vid bordet (som nu blänkte som en reklam för diskmedel) och började: “På min tid höll man männen i strama tyglar. Ni unga ger dem för mycket frihet, och vad får ni? Kackerlackor i köket och män som skrattar!”
Jag lyssnade med en enda tanke i huvudet: *Hur överlever jag tills hon åker hem?* Jag tycker faktiskt om henne, hon är en god människa, men hennes attackera… Det här inte bara om kackerlackor det är bevis på att jag är en dålig hemmafru, en dålig hustru, kanske till och med en dålig mamma. Jag skurar, moppar, polerar, och hon hittar ändå något att klaga på en gaffel på fel ställe, en kniv som inte är ren. Som om jag vore gjord av stål! Jag har två barn, ett jobb, springer som en ekorre i ett hjul, och nu bestämmer sig kackerlackorna för att anordna en rave. Och varifrån kom de? Grannarna? Huset är gammalt, källaren är fuktig de har säkert vägarna hit.
Till slut var köket skinande, som taget ur en reklam för städprodukter. Elsa verkade lugnare, men ändå kommenterade hon: “Man måste hålla ordning, Maja. Det här är ditt hem, din familj. Om inte du, vem då?” Jag nickade, log ansträngt, men inombords skrek jag: *Lämna mig i fred!* Erik, som såg mitt tillstånd, tog äntligen tag i situationen och förde ut sin mamma på en promenad så jag kunde andas. Jag sjönk ner vid bordet, stirrade på det perfekt rena köket och undrade: *Är jag verkligen en sådan dålig hemmafru? Har Elsa rätt?* Men då kom jag ihåg att familj inte handlar om ett skinande kök, och kärlek mäts inte i hur väl putsade tallrikar är.
