“Du är inte min fru: vi har ju aldrig varit på Skatteverket, eller hur?”
Vilken fru är jag för dig? Har vi gått till Skatteverket? Satt några stämplar? Satt en ring på mitt finger?
Annika sänkte blicken. Hon hade drömt om allt detta, men åren gick, och livet flöt på utan formaliteter.
Nej! Nej! Och nej! röt Henrik. Du är ingen för mig! Hur kan du tro att du kan kalla dig min fru?
Henke, säg något, prata med mig! bad hon och sträckte ut försiktigt handen.
Har du något mer att tillägga? Han ryggade undan. Du har redan sagt för mycket!
Jag sa ju inget mumlade Annika.
Lär dig: tystnad är guld! Speciellt för dig! Han vände sig demonstrativt mot fönstret.
Sluta nu, älskling! Hon flyttade sig närmare.
Du borde hålla tungan i styr! Henrik höjde händerna. Var får ni kvinnor ifrån en sådan talang att förstöra allt med en enda mening? Lär de er det i skolan?
Annika trodde han var arg över bråket på morgonen: Henrik hade krossat två koppar sin egen och hennes.
Hur kan du vara så klumpig? kokade hon. Andra har ju vanliga händer, men dina är som hammare! Din egen kopp, okej, men varför tog du min? Ville du se till att inga älskade koppar fanns kvar?
En vanlig liten gräl. Sånant ska man inte ta åt sig av. Men Henrik, sur som ett stänk, gick till jobbet och kom hem och teg hela kvällen. Ignorerade henne, kom inte till middagen, trots att hon ropade tre gånger. Det var dags att försonas.
Kom igen, vi köper nya koppar på NK på lördag! Och händer du får öva lite!
Vad pratar du om för koppar?! Henrik gnistrade av ilska. Har du ens en aning om vad du ställt till med med ditt prat?
Jag kan be om ursäkt Annika blev förvirrad. Var inte arg!
Ursäkta? Han brast ut i hysteriskt skratt. Om man kunde sudda bort dina ord med ett förlåt, skulle jag vara på himmelriket nu! Men istället har du krossat mig!
Herregud, vad sa jag egentligen? Nu gick det upp för henne: det handlade inte om kopparna.
Vem var det som hävdade inför min chef att hon pratade med Henriks fru?! Han skalv av ilska.
Du var i duschen, telefonen ringde hon började babbla. Jag svarade, sa att hon kunde vänta. Hon frågade vem jag var. Så jag sa fru. När jag gav dig luren hade hon lagt på. Vad är det för fel med det?
Och du frågar?! Henriks ansikte blev mörkrött, en ådra pulserade vid tinningen. Vilken fru är du för mig? Har vi varit på Skatteverket? Stämplar? Ring?
Annika svalde. Hon hade drömt om det, men
Nej! Nej! Och nej! skrek han. Du är ingen! Hur vågar du kalla dig min fru?
***
Hur länge ska den här cirkusen hålla på? fnös Birgitta.
Mamma Annika rynkade pannan. Det är en annan tid nu. Du kan inte döma. Efter pappa hade du själv ditt eget liv!
Ljug inte på din mor! Hon log fortfarande. I min ålder klistrar inte skvaller sig fast. Men du är ung tänk på framtiden!
Mamma, femtiofem är inte gammalt! Du kan ju själv gifta om dig!
Hittar jag en hygglig man varför inte? Hon rättade till de grå lockarna. Tills dess klarar jag mig utan surrogat.
Du är inte klok! fnös Annika.
Då blev mamman allvarlig:
Annika, jag förstår: många bor tillsammans nu, skaffar barn. Men juristiskt är det samboende. Inga garantier!
Om det finns kärlek, behövs inga garantier.
Kärleken försvinner då blir det tomt. En officiell man det betyder underhåll, del i egendomen. Men så här ens rätten ger dig inget!
Henrik och jag har det bra! Sex år tillsammans. Varför behövs en stämpel? Vi tjänar lika.
Inte övertygande! Mamman viftade med fingret. Led honom lite! Kalla honom mannen, skämta om frun. Låt honom vänja sig. Sen vigsel!
Och om jag skrämmer bort honom? Annika skakade på huvudet. Lycka är skört testa inte ödet!
Ditt liv, suckade Birgitta. Men kom ihåg: ansvar är en vuxens kännetecken. Och hos er är det bara virrvarr.
***
Mammans ord fastnade i huvudet. Äktenskapet var en försäkring. Vännen Sara höll med:
Tänk om ni tar ett bolån. Och det står på Henrik. Om ni går isär?
Pessimist!
Låt säga han vill ge lägenheten till sin brorson. Du kan inte ens protestera! Utan stämpel bara bortkastade nerver.
Jag sparar kvitton, hittar vittnen!
Eller Sara log listigt, gif dig bara med honom.
Mamma sa också att jag skulle kalla honom mannen. Vänja honom lite.
Då kör du!
***
Annika började kalla Henrik för man vid varje tillfälle. Först skrattade han, men vande sig. Snart trodde hon själv på leken tills hon svarade hans chef med det ödesdigra: Det är hans fru.
***
Vi har varit tillsammans i sex år! Annikas röst darrade. Jag trodde vi var en familj. Barn, åldras sida vid sida
Du borde hållt tyst! Han vankade av och an i rummet. Varför blandade du dig in hos Linda? Nu får jag sparken!
Men jag kallar dig alltid min man!
Skillnaden är att du förstörde min karriär! Henrik smällde nycklarna på bordet. Inte ens sambo kommer jag vara med dig! Jag packar!
Menar du allvar? hon stod som förstenad. Jag kallade mig bara fru
Linda höll kvar mig för personliga skäl! Men nu när jag är gift är du ett hinder!
***
En vecka senare ringde det på dörren. Det var Linda själv:
Förlåt att jag stör, sa hon, men jag ville förklara. Inte för uppsägningen för era år av bedrägeri. Vi trodde alla han var ogift
Vi är inte gifta, viskade Annika.
Sambo, rättade hon. Men nu är du fri. Och vet du hennes läppar kröktes i ett leende, han är inte värdig dig. Inte man, inte sambo bara en pajas.
Annika nickade. Det fanns inget att säga.
