I drömmen stod vi plötsligt framför ett stort hus byggt utan mening.
“Har vi verkligen byggt detta stora hus för ingenting?” fräste mostern. “Då får ni betala tillbaka hälften!”
En kvinna med kortklippt hår satte sig mittemot Lovisa. “Vi måste prata allvar,” sa hon. “Innan du börjar träffa min son, finns det saker du måste veta.”
Den bleka blondinen stirrade förvirrat på sin blivande svärmor, som hon bara träffat tre gånger i livet.
“Om du vill bli en del av vår familj,” fortsatte kvinnan stolt, “måste du förstå att Gustavs föräldrar kommer först. Vi behöver ingen sonhustru som ska kontrollera honom.”
“Kontrollerar jag honom?” avbröt Lovisa.
“Vänta tills jag är klar!” morrade kvinnan.
Lovisa sänkte genast blicken och rodnade djupt. Hon ville inte såra Eriks mamma. De hade precis börjat dejta, och hon vågade inte tro för mycket ännu.
“Vår familj har en plan,” sa Karin Berglund. “När Gustav gifter sig, flyttar vi alla till det nya huset som snart är klart. Vi ska bo tillsammans som en lycklig familj!”
“Underbart!” log Lovisa tvunget.
Karin höjde förvånat ögonbrynen. Hon hade inte väntat sig så snabb inställning.
“Jag är glad att du håller med,” sa hon listigt. “Jag tror vi kommer bli goda väninnor.”
Och genast började hon berömma Lovisa inför sin son, pratade om hur snäll, klok och omtänksam hon var.
Lovisa, som såg detta, ansträngde sig ännu mer för att behaga. Hon gav små gåvor, ibland med anledning, ibland utan, bara för att visa uppskattning.
Ett år senare, orolig att sonen och Lovisa kanske aldrig skulle gifta sig, började Karin pusha för ett förslag.
“När ska du fria?” frågade hon nästan dagligen. “Om du väntar för länge kanske hon lämnar dig, och då ångrar du dig.”
Till slut, övertygad om att hon hade rätt, friade Erik, och Lovisa tackade ja med glädje.
Bröllopet betalades av mannens föräldrar, vilket fick Lovisa att känna sig ännu mer säker på sitt val.
De första tre månaderna bodde de i en hyreslägenhet, tills Karin med jubel meddelade att huset var klart.
“Packa era saker, vi flyttar in!” ropade hon glatt.
“Varför? Vi trivs här!” sa Lovisa och rynkade pannan. Hon hade ingen lust att bo med svärmor.
“Va? Vi kom ju överens om detta!” utbrast Karin chockad.
“Flytta ni om ni vill!” fnös Lovisa, vars attityd plötsligt förändrats.
Karin stod mållös i flera sekunder. “Du lovade mig,” sa hon till slut, lugn men skärrad.
“Vad jag sa då spelar ingen roll nu. Jag vill inte bo med er!” svarade Lovisa kallt. “Vi ska ha vårt eget liv. Förresten, eftersom ni flyttar, kan vi ta över er lägenhet.”
“Va? Skämtar du?” morrade Karin. “Bedrägeri!” tillade hon innan hon smällde på luren.
Lovisa hörde bara korta tutton innan hon lade ifrån sig telefonen.
Men strax ringde Eriks telefon i köket. När hon lyssnade hörde hon Karins gnälliga röst klaga till sin son.
Efter en halvtimme kom Erik in med mörk min. “Vad är det som händer?” frågade han strängt.
“Vad menar du?” Lovisa korsade armarna.
“Mamma ringde. Hon kräver pengar.”
“Va? För vad?!”
“För huset. Lovade du henne något innan vi gifte oss?” frågade Erik misstänksamt.
“Nej,” ljög Lovisa.
“Du gick med på hennes plan, eller hur?”
“Och? Jag ändrade mig,” muttrade hon och vände bort blicken.
“Jag sa nej från början, men hon trodde du ville ha det så. Huset stod halvfärdigt i tre år, men efter bröllopet färdigställde hon det. För din skull!”
“Hon gjorde det på eget bevåg,” ryckte Lovisa på axlarna.
Erik svarade inte, för Karin ringde igen. Men denna gång gav han telefonen till Lovisa. “Prata själv.”
Så fort Karin hörde svärdotterns röst exploderade hon. “Ge tillbaka pengarna för huset!”
“Vilka pengar? Är du inte klok?” morrade Lovisa.
“Vi byggde det för er skull! Ge oss hälften av värdet!”
“Fem miljoner kronor! Ni är skyldiga oss fem miljoner!” skrek Karin. “Annars…”
“Vad tänker ni göra? Jag skrev inget kontrakt,” skrattade Lovisa hånfullt.
“Då får ni inte träffa oss mer!” hotade Karin.
“Herregud!” Lovisa avslutade samtalet.
Karin krävde sedan pengar av Erik, som tvingades betala femtiotusen kronor varje månad.
“På det här sättet tar det tio år!” röt hon. “Flytta in eller öka beloppen.”
Erik kunde inte betala mer, så han gick med på hennes villkor.
Men Lovisa vägrade. Efter sex månader skildes de för gott.
