De hade hyrt en lägenhet nästan mitt i stan.
Gillar du den? frågade han så fort han hunnit öppna dörren åt henne.
Lägenheten var enorm, helt fantastisk.
Alltså, wow, sa hon och tittade sig omkring, det här är ju otroligt, och titta vilken utsikt från fönstret! Men det måste vara galet dyrt?
Det är det konstiga, faktiskt inte. En gammal man hyrde ut den till mig. Sa att han bor på landet i sin gamla sommarstuga.
Äh, strunt samma, jag älskar det här, sa hon och såg på honom med glädjestrålande bruna ögon.
På morgonen åkte han tidigt, medan hon efter en kopp kaffe bestämde sig för att träffa sina väninnor.
Efter hans avfärd kände hon sig lite illa till mods i det främmande, oinredda hemmet.
Ett par gånger kände hon nästan som om någon stod bakom henne, men hon skakade av sig känslan.
Efter några lyckade selfies med tavlor och antikviteter i bakgrunden klädde hon på sig och åkte för att träffa sina vänner.
Väninnorna tittade förtjust på bilderna och pratade i munnen på varandra:
Hörru, den där ljuskronan är ju helt otrolig!
Titta på målningarna! Oj, men vänta, vem är det där? Det ser ut som någon står bakom dig.
Hon tittade på fotot. Och sant nog, i bakgrunden skymtade en suddig kontur av en gammal kvinna.
Vad är det här? utbrast vännerna och såg på varandra.
Sluta nu, det är bara en skugga från fotot, sa hon och log avväpnande, men hon kände sig ändå inte riktigt lugn. Hon mindes obehagskänslan från morgonen.
Veckan därpå gick nästan obemärkt förbi. På varma kvällar promenerade de runt i stan, längs kajen, köpte glass och gick hem hem. Hon började vänja sig vid det nya stället.
En regnig helg blev de hemma. De beställde pizza och tittade på gamla filmer.
Maken somnade på soffan, och hon slumrade till bredvid.
Ett åskmull väckte henne, och en blixt lyste upp rummet och där stod en gammal kvinna framför henne.
Maken sov, men hon var för stel av skräck för att kunna säga ett ord.
Nå, min unga värdinna, hur trivs du här? viskade kvinnan och fortsatte utan att vänta på svar:
Har du önskat dig något på det nya stället?
N-nej, fick hon fram och pressade sig mot soffan.
*Vad då för önskan?* tänkte hon. *Han är här, vi tjänar bra, och vi hyr till och med ut vår andra lägenhet. Fast barn det har inte blivit av, trots flera försök med IVF.* Allt detta flög genom huvudet på en sekund.
Ett nytt åskmull fick henne att rycka till. En blixt lyste upp rummet igen men den gamla kvinnan var borta.
Hon märkte inte ens när hon somnade om.
Morgonen mötte dem med strålande sol och blå himmel. Bara regndroppar på fönstren påminde om nattens oväder.
Jag sov så himla gott på soffan, du då? sa han och skummade mjölk till kaffet.
Jag med, log hon.
Hon mådde fantastiskt, och det som hänt i natt kändes nu bara som en dröm.
Förresten, vad tycker du om den här lägenheten? Jag har verkligen blivit hemmastadd.
Så klart, jag trivs jättebra. Känns som hemma, jag vill inte byta än.
För några år sedan, efter ännu ett misslyckat IVF-försök, hade psykologen rådat dem att hyra boende. För att få en ny start. Det här var deras tredje hyrda lägenhet.
Tiden gick, och nyår närmade sig. Den 31:a december meddelade maken att den gamla mannen skulle komma för att hämta hyran för de kommande sex månaderna.
Vilken konstig tidpunkt, undrade hon, på nyårsafton?
Ja, han är lite speciell, men strunt samma. Låt honom komma.
Gubben dök upp på kvällen med en tårta i handen förresten, hennes favoritsort. De satte på vatten till te.
Medan det snöade tungt utanför fönstret bjöd hon oväntat in honom:
Stanna och fira nyår med oss. Ni kan väl inte gå ut i det här vädret? Det blir trevligare för oss också, vi är ju bara två nästan tre, rättade hon sig och log lyckligt.
Klockan slog tolv, och fyrverkerierna exploderade utanför fönstret, där deras färger speglades i glaset.
Plötsligt, i spegelns djup, såg hon den gamla kvinnan igen. Hon log svagt mot henne därifrån, vinkade och försvann i en regnbåg av fyrverkerier.
Hon hann precis le tillbaka och vinka diskret.
Hon såg aldrig den gamla kvinnan igen.
P.S.
Några år senare, när jag gick längs en av Stockholms gator, stötte jag på en gammal bekant.
Hörru, minns du det där paret som hyrde lägenheten i närheten? frågade jag. Hur går det för dem?
Javisst! Skumma typer, men roliga. De bor fortfarande kvar. Men grejen är att den gamla mannen, hyresvärden, bor med dem nu. Han är skröplig, men han sköter om deras lille pojke som sin egen barnbarn. Hans fru dog för länge sen, och de fick aldrig egna barn.
Sånt händer.
