Pappa, det här kommer att bli min fru och din svärdotter.
Pappa, ska du få träffa min blivande fru, din svärdotter, Lovisa! utbrast Markus, strålande av lycka.
Va?! frågade den förbluffade professorn, doktor Erik Lundgren. Om det här är ett skämt, så var det inte det minsta roligt.
Mannen såg med avsmak på svärdottrens grova händer och smutsen under naglarna. Det verkade som om hon inte visste vad vatten och tvål var för något.
*”Herregud Tack och lov att min kära Ingrid inte fick uppleva den här skammen! Vi försökte ju lära den här pojken bättre maner.”*
Det är inget skämt! svarade Markus bestämt. Lovisa ska bo hos oss, och om tre månader gifter vi oss. Vill du inte vara med på mitt bröllop, så klarar jag mig utan dig!
Hej! log Lovisa och gick självsäkert mot köket. Jag har med mig köttbullar, hjortronsylt, torkade svampar Hon räknade upp allt hon plockade upp ur sin slitna väska.
Erik grep sig om hjärtat när han såg hur Lovisa smutsade ner den snövita duken med hjortronsylt.
Markus! Kom till sans! Om det här är din hämnd, så är det grymt Var har du hittat den här bondflickan? Jag tänker inte låta henne stanna i mitt hus! skrek professorn.
Jag älskar Lovisa. Och min fru har rätt att bo i mitt hem! svarade Markus med ett hånfullt leende.
Erik förstod att sonen gjorde narr av honom. Utan ett ord vände han sig om och gick in på sitt rum.
På senare tid hade förhållandet till Markus förändrats. Efter mammans död blev sonen ohämmad. Han hoppade av universitetet, pratade respektlöst med sin far och levde ett slappt liv.
Erik hoppades att sonen skulle ändra sig, bli den snälle och kloke pojke han en gång varit. Men med varje dag växte avståndet mellan dem. Och nu hade han tagit med sig den här bondflickan in i deras hem. Erik förstod att hans far aldrig skulle acceptera hans val, så han hade medvetet bjudit hit någon han visste att fadern skulle avsky.
Snart gifte sig Markus och Lovisa. Erik vägrade att delta i bröllopet och vägrade acceptera den oönskade svärdottern. Han kände en brinnande ilska över att Ingrids plats, den perfekta hemmafrun, nu var upptagen av den här ohyfsade flickan som knappt kunde säga två ord i följd.
Lovisa verkade ignorera svärfaderns avsky och försökte vinna hans gunst, men gjorde bara saker värre. Mannen såg inget gott i henne, bara hennes okunnighet och dåliga vanor.
Markus, som spelat den perfekta sonen en kort stund, återgick snart till sitt drickande och sitt slöa liv. Fadern hörde ofta de unga bråka och gladde sig åt det, i hopp om att Lovisa äntligen skulle lämna huset.
Erik, din son vill skilja sig, och nu kastar han ut mig på gatan! Och jag väntar barn! Lovisa kom in en dag med tårar i ögonen.
För det första, varför på gatan? Du har väl någonstans att ta vägen Och bara för att du är gravid betyder inte att du kan bo här efter skilsmässan. Förlåt, men jag tänker inte lägga mig i era affärer, svarade mannen, innerligt glad över att äntligen bli av med den besvärliga svärdottern.
Lovisa, knäckt och oförstående över varför svärfadern hatat henne från första stund, började packa sina saker. Hon förstod inte varför Markus behandlat henne så illa, som en hund han kastat ut i kylan. Och vad spelade det för roll att hon var bondflicka? Hon hade också en själ och känslor
***
Åtta år gick Erik bodde nu på ett ålderdomshem. På senare år hade han blivit svagare. Och naturligtvis utnyttjade Markus situationen och skickade snabbt iväg sin far för att slippa besväret.
Gubben hade accepterat sitt öde och förstod att det inte fanns någon väg tillbaka. Under sitt liv hade han lärt tusentals människor om kärlek, respekt och omsorg. Han fick fortfarande tackbrev från gamla elever Men sina egna barn hade han ändå misslyckats med
Erik, du har besök igen, sa hans rumskamrat när han kom tillbaka från en promenad.
Va? Markus? utbrast gubben, fast han visste att det var omöjligt. Sonen hatade honom och skulle aldrig komma på besök
Vet inte. De sa att jag skulle hämta dig. Sitt inte där, gå och se vem det är! skrattade rumskamraten.
Erik tog sin käpp och gick långsamt mot det lilla, trista rummet. När han kom nerför trapporna kände han genast igen henne.
Hej, Lovisa mumlade han med svag röst och sänkte huvudet. Han kände sig fortfarande skyldig inför den ärliga och enkla flickan han inte försvarat för så många år sedan.
Erik! utbrast den vackra kvinnan förvånat. Du har förändrats så mycket Är du sjuk?
Lite, log han sorgset. Hur hittade du hit?
Markus berättade. Han vill fortfarande inte ha något med sin son att göra. Men pojken längtar hela tiden efter både sin far och sin farfar Johan är inte skyldig att ni inte accepterar honom. Han behöver sin familj. Det är bara vi två nu hennes röst darrade. Förlåt, jag stör dig säkert i onödan.
Vänta! bad gubben. Hur mår han, Johan? Jag minns att ni skickade ett foto när han var tre.
Han är här, vid entrén. Ska jag hämta honom? frågade Lovisa försiktigt.
Ja, gör det! lyste gubben upp.
In i rummet kom en ljuslockig pojke, en miniatyrversion av Markus. Johan gick osäkert fram till farfadern han aldrig träffat.
Hej, min pojke Så stor du har blivit grät gubben och omfamnade barnbarnet.
De pratade länge, promenerade bland höstlöven i parken utanför ålderdomshemmet. Lovisa berättade om sitt tuffa liv, hur hennes mor dött tidigt och hon fått uppfostra sonen ensam medan hon skötte bondgården.
Förlåt, Lovisa. Jag har gjort dig stor orätt. Fast jag trodde mig vara klok och bildad, har jag bara nyligen insett att man ska bedöma människor efter deras hjärta, inte deras utbildning, sa gubben.
Erik, vi har ett förslag, sa Lovisa lite nervöst. Flytta hem till oss! Du är ensam, vi är också ensamma Vi vill så gärna ha dig nära.
Farfar, kom med! Vi kan fiska och plocka svampar Det är vackert på landet, och vi har gott om plats! bad Johan och höll gubbens hand.
Jag kommer! log Erik. Jag misslyckades med min son, men jag
