Hjärtat i halsen blodtrycket stiger. Läkaren sa att jag behöver dyra mediciner Du hjälper väl din mamma?
***
I lägenheten luktade vanilj och nybryggt kaffe Elin hade precis tagit fram en äppelkaka med kanel ur ugnen. Den gyllene skorpan knastrade under kniven, och en varm, omhuldande doft spred sig i köket, som om hösten själv tittade in genom fönstret. Elin lade försiktigt upp kakbitarna på porslinstallrikar när det ringde på dörren en skarp, enträgen signal, som en metronoms slag.
I dörröppningen stod svärmodern Margareta. I ett elegant kaschmirplagg i havsvågsblått, med perfekt lagt grått hår och ett strålande leende. I handen höll hon en påse från ett exklusivt konditori där en bit tårta kostade lika mycket som familjens matbudget för en dag.
“Elin, hej kära du!” sjöng hon och sträckte ut armarna för en kram. “Jag passerade förbi och tänkte jag skulle titta in. Det luktar så gott här! Precis som i min barndom”
Elin log avvaktande och kände den välbekanta spänningen växa inombords som en fjäder redo att slå tillbaka. Hon visste: det här var inget slumpmässigt besök.
…Margareta hade börjat bli en ständig närvaro i deras liv för tre år sedan efter att hennes man, Eriks far, lämnat familjen. Först var allt harmlöst: gemensamma middagar på söndagar, varma samtal över en kopp te, hjälp med hushållssysslor. Men gradvis blev besöken fler, och hennes önskemål mer påträngande.
“Erik, min pojke,” suckade Margareta teatraliskt med handen mot hjärtat, “mitt blodtrycket är upp och ner. Läkaren säger att jag behöver dyra mediciner Du hjälper väl din mamma?”
Erik, mjuk och omtänksam, vägrade aldrig. Först var summorna små femtio, hundra kronor. Sedan blev de större tvåhundra, trehundra. Elin försökte prata med sin man, men han viftade bara bort det med lätt irritation:
“Elin, sluta nu Mamma är sjuk, du ser väl det. Vi kan inte lämna henne i sticket. Det är ju min mamma”
Och Margareta “glömde” då och då att nämna att medicinerna redan var köpta, och att pengarna gick till något annat. En “akut vitaminbehandling”, en “unik klinikprocedur”, eller “nödhjälp till en väninna”.
En dag råkade Elin se ett foto av Margareta på sociala medier. Där satt hon på ett kafé med ett leende och en kopp cappuccino samt en hallontårta, med texten: “En söt torsdag bästa medicinen mot nedstämdhet!”
Elin rynkade pannan kvällen innan hade Margareta ringt Erik under tårar:
“Pojken min, jag mår så dåligt Tabletterna är slut, och läkaren säger att jag behöver nya, importerade, som kostar skjortan Jag vet inte ens var jag ska få pengarna ifrån”
Elin visade fotot för Erik. Han rynkade pannan, drog fingret över skärmen som om han försökte sudda bort bilden. En skymt av förvirring syntes i hans ögon, men han hittade genast en förklaring:
“Kanske är det ett gammalt foto? Eller så ville hon bara unna sig lite glädje Man får väl ha lite lycka ibland, även när man är sjuk.”
“Erik,” sa Elin lågt och kände en bitter klump i halsen, “hon spenderar dina pengar på kaféer och tårtor medan vi sparar till en ny tvättmaskin. Ser du verkligen inget problem med det?”
Samma kväll ringde Margareta gråtande till sin son Elin hörde hennes snyftningar även genom högtalaren:
“Erik, jag känner mig så ensam Du anar inte hur svårt jag har det. Och nu har Elin vänt sig mot mig också Säger att jag slösar pengar Jag vill bara ha lite värme”
Erik vände sig mot Elin med sammanbitna läppar.
“Varför ska du alltid hacka på mamma?” fräste han och smällde ner telefonen på nattduv
