**Dagbok**
Du vet, Jörgen, hon är din syster, men jag är din fru. Jag orkar inte längre se hur du tar från våra barn och ger allt till Elin.
Jörgen förstod att hans fru hade rätt, men han kunde inte handla annorlunda. När hans syster behövde hjälp var han alltid den första som sträckte fram handen, precis som när de var små.
“Jörgen, ge mig spiken”, ropade sjuåriga Elin från pallen bredvid det gamla skjulet.
“Varför ska du ha en spik?” frågade hennes nioårige bror misstänksamt.
“Jag ska bygga en kattlåda.”
“Igen? Förra gången vi byggde en sov han aldrig i den, och du var arg i en vecka.”
“Den här gången blir det annorlunda, för jag ska klä den med tyg.”
Så växte de upp, som två skott från samma rot. Deras mamma jobbade på fabriken, och pappa gick bort tidigt. Jörgen, fastän liten, tog rollen som man i huset. Han lärde sig laga cyklar, byta kranar och värma mat.
“Jörgen, tror du jag blir skådespelerska när jag blir stor?”
“Du är redan en skådespelerska. När du föll igår och började gråta, men sedan åt sylt med ett leende det var riktig teater.”
Tiden gick. Jörgen utbildade sig till elektriker, flyttade till staden och gifte sig med Tanja. Elin började på lärarhögskolan, bodde i studentkorridoren och hälsade på brodern så ofta hon kunde.
Tanja suckade bara:
“Du vet, Jörgen, din syster är vuxen nu. Kanske är det dags för henne att klara sig själv?”
“Hon är ingen väska jag kan lämna ifrån mig”, svarade Jörgen tyst. “Hon är min syster.”
Efter studierna fick Elin en lärartjänst på landet. Hon hade ett kallt korridorsrum, en gammal spis och en minimal lön. Jörgen besökte henne varje högtid:
“Jag sa ju åt dig köp en värmefläsk.”
“Jag har inte råd, jag måste köpa böcker till barnen.”
“Jag tog med en till dig. Och en jacka.”
“Blir Tanja inte arg?”
“Jo, men du ska inte frysa.”
En dag ringde hon gråtande:
“Jörgen jag väntar barn.”
“Grattis men varför gråter du?”
“Han lämnade mig. Sa att han inte var redo.”
“Då förlorar han mer. Håll ut. Jag kommer.”
“Det behövs inte Jag klarar mig”
“Elin, det här diskuterar vi inte.”
Han kom nästa dag. Med mat, pengar, en filt och babyskydd.
“Tanja är väldigt arg”, sa han vid köksbordet.
“Jag vill inte orsaka bråk”
“Hör på. Min fru är en god kvinna, men det var inte hon som växte upp med mig.”
“Du förstår att det här inte bara är en telefon jag tappat det är allvarligt.”
“Det är just därför jag är här.”
Jörgen stod vid hennes sida den viktigaste dagen. Höll hennes son i famnen som en dyrbar skatt.
“Vad ska han heta?”
“Mattias.”
“Fint namn. Han kommer att skydda dig en dag, precis som jag.”
Efter födseln hjälpte han regelbundet. Pengar till mjölkersättning, en renovering i rummet, en barnvagn. Under tiden växte Tanjas tystnad.
En kväll sa hon:
“Jörgen, jag har inget emot att du hjälper Elin. Men när du tar från vårt hushåll varje gång det är inte stöd längre. Det går ut över oss.”
“Jag förstår. Men jag kan inte låta bli.”
“Och jag kan inte leva med känslan av att din syster alltid kommer först, och vi kommer efter.”
Jörgen teg. Han älskade dem båda lika mycket.
Med tiden fick Elin ordning på sitt liv. Hon startade en barnklubb, blev omtyckt i byn. Hennes son växte upp till en lugn, snäll pojke.
Jörgen kom mer sällan, men han tog alltid med något:
“Mattias, titta vad farbror har en byggsats!”
“Mamma sa att du och tant Tanja är äldre nu och har det svårt, så vi ska inte kosta för mycket.”
“Jag är inte så gammal som din mamma tror.”
När Jörgen fyllde femtio blev han allvarligt sjuk. Då kom Elin till staden med hemkokt sylt, köttbullar och sin son.
“Tanja, får jag städa? Jörgens bord är alltid en röra”, log Elin.
“Gör det. Och ställ in köttbullarna. Han äter inget utan dig.”
“Det är inte sant!” muttrade Jörgen från soffan.
“Nej, visst inte. Bara så att du har gått ner så mycket på en vecka”
De skrattade, precis som barn. Och för första gången såg Tanja på Elin inte med avund, utan med förståelse.
“Du vet”, viskade hon när Elin gick ut i köket, “du hade rätt. Hon är bra. Jag trodde bara du valde mellan oss.”
“Jag valde aldrig. Det finns plats för er båda i mitt hjärta.”
Ett år senare fick Tanja och Jörgen ett barnbarn.
Mattias blev student. Elin stannade kvar som lärare på landet och ringde sin bror varje söndag.
“Hur mår du?”
“Bra. Tanja broderar, jag tittar på tv. Och du?”
“Mattias är på lov, vi plockar svamp tillsammans.”
“Bra att han blev en sådan fin kille.”
“För han hade dig som förebild.”
På deras ålderdom, sittande på bänken utanför huset, sa Elin:
“Vet du, Jörgen, jag tror Gud gav mig just dig som bror. För utan dig hade jag inte klarat mig.”
“Och utan dig hade jag varit en annan människa. Du har alltid funnits där från barndom till nu. Det här handlar inte om att hjälpa. Det handlar om att vara familj.”
