Ni måste ge oss barnet. Vi är hans riktiga föräldrar, sa de främmande människorna i dörren.
Mamma, får jag stanna hemma från skolan imorgon? Min huvud värker igen! stod Albin i köksdörren och höll sig i dörrkarmen.
Emelie vände sig från spisen där hon rörde i soppan. Pojken såg verkligen blek ut, med mörka ringar under ögonen.
Igen? Albin, det här är tredje gången den här veckan. Ska vi gå till doktorn?
Jag behöver inte till doktorn. Jag är bara trött. Får jag stanna hemma?
Vi ser hur du mår imorgon bitti. Gå och gör dina läxor nu.
Jag är redan klar.
Alla? Även matten?
Även matten.
Emelie gick fram till sin son och lade handen mot hans panna. Ingen feber verkar det som. Men på sistone hade pojken varit så trött och tankfull. Förr kunde han inte sitta still, men nu satt han timmar vid fönstret och stirrade ut.
Albin, är allt bra i skolan? Ingen som mobbar dig?
Allt är bra, mamma. Det är bara huvudvärken.
Pojken gick till sitt rum. Emelie återvände till spisen, men oron släppte henne inte. Åtta år hade hon uppfostrat sitt barn, trodde hon kände honom genom och genom, och nu insåg hon plötsligt något var på tok, men vad?
På kvällen kom maken Daniel hem. Trött efter arbetspasset, men när han såg sin frus bekymrade min spände han genast upp.
Vad har hänt?
Albin klagar på huvudvärk igen. Tredje gången den här veckan.
Då borde han till doktorn.
Jag har sagt det, men han vill inte. Kanske är han bara trött? Det är ju slut på terminen, prov osv.
Daniel gick in till Albin. Emelie hörde dem viska. Sedan kom han tillbaka och satte sig vid bordet.
Han säger att allt är okej. Men han gick med på att gå till doktorn imorgon.
Bra. Jag bokar tid på morgonen.
Vid middagen åt Albin knappt något. Han petade i potatisen, drack lite te och bad att få gå och lägga sig. Emelie och Daniel såg på varandra.
Tror du han är kär? undrade Daniel. Det händer ju i den åldern.
För tidigt. Han är bara åtta.
Barn mognar fort nu för tiden.
Emelie dukade av och diskade. Tankarna snurrade. Hade något hänt i skolan? Eller var han sjuk på riktigt?
Hon tittade till Albin flera gånger under natten. Han sov oroligt, vände sig hit och dit och mumlade i sömnen. Emelie rättade till täcket och strök honom över håret. Pojken öppnade ögonen.
Mamma?
Sov nu, älskling. Allt är bra.
Mamma, älskar du mig?
Naturligtvis älskar jag dig. Mer än något annat.
Tänk om… tänk om jag inte är din?
Emelie stelnade till.
Vad pratar du om, Albin? Självklart är du min. Sov nu.
Pojken vände sig mot väggen. Emelie gick ut, men kunde inte sova. Varifrån kom sådana tankar hos ett barn?
På morgonen steg Albin upp självmant. Åt frukost och packade skolväskan.
Mamma, jag går till skolan. Huvudet gör inte ont längre.
Är du säker? Vi kan gå till doktorn ändå.
Behövs inte. Jag mår bra.
Och han sprang iväg innan Emelie hann reagera. Hon tittade ut genom fönstret sonen gick snabbt över gården, som om han hade bråttom.
Dagen gick som vanligt. Jobb, affär, matlagning. Men oron satt kvar. Hon funderade på att ringa klassföreståndaren men ändrade sig. Ville inte verka hysterisk.
Klockan tre ringde det på dörren. Emelie öppnade. En man och kvinna hon inte kände stod där. Mannen i fyrtioårsåldern, lång och mörkhårig. Kvinnan yngre, vacker men med spänd min.
Hej, sa mannen. Är du Emelie Karlsson?
Ja, det stämmer. Vem är ni?
Jag heter Markus Lindgren. Det här är min fru Sofia. Vi måste prata med dig.
Om vad?
Mannen bytte en blick med sin fru. Hon nickade, som för att uppmuntra.
Om din son. Om Albin.
Emelie spände sig.
Vad har hänt med Albin?
Inget i skolan. Kan vi komma in? Det är en lång historia.
Jag känner er inte. Vad skulle vi ha att prata om?
Sofia tog ett steg framåt. Tårarna vällde upp.
Snälla. Det är jätteviktigt. Det handlar om… ni måste ge oss barnet. Vi är hans riktiga föräldrar.
Emelie backade. Det susade i öronen.
Va? Vad pratar ni om? Albin är min son!
Hör på, Markus tog fram några papper. Vi har bevis. För åtta år sedan blev barn förväxlade på BB.
Gå härifrån! Nu! Annars ringer jag polisen!
Emelie, snälla, lyssna, snyftade Sofia. Vi har också uppfostrat ett barn i åtta år. Älskat honom. Sedan visade det sig…
Vad visade det sig?
Vår son… pojken vi uppfostrat… han blev sjuk. Behövde blodtransfusion. Då upptäckte vi att blodgruppen inte stämde. Varken med mig eller Markus. Vi gjorde DNA-test.
Emelie höll sig i dörrkarmen. Benen ville inte bära henne.
Och?
Han är inte vår biologiska son. Vi började undersöka, leta. Gick till BB. Där kollade de arkivet. Den natten jag födde föddes bara två pojkar. Vår och er.
Det måste vara ett misstag.
Vi gjorde DNA-test med pojken vi uppfostrat. Sedan… tog vi prov från din son.
Hur? När?
Markus tittade bort.
Förlåt. Vi har hållit koll på honom några dagar. Tog en juiceförpackning han slängde. Det räckte för analys.
Ni har spionerat på mitt barn? Det är olagligt!
Vi var tvungna att veta sanningen. Testet visade att Albin är vår biologiska son.
Emelie kände hur hon höll på att svimma. Hon backade in i hallen och sjönk ner på en stol. De främmande stod kvar i dörren.
Visa mig dokumenten.
Markus räckte över en mapp. DNA-resultat, journalutdrag, olika intyg. Emelie stirrade på pappren men orden dansade framför ögonen.
Det här kan inte vara sant.
Vi ville inte heller tro det, sa Sofia lågt. Åtta år. Åtta år har jag uppfostrat någon annans barn.
Han är inte någon annans! sa Markus skarpt. Oliver är vår son. Inte biologiskt, men vår. Vi älskar honom.
Och vi älskar Albin, sa Emelie. Och vi tänker inte ge bort honom.
Men han är vår, blods
