**Dagboksanteckning**
*”Min son, snälla, ta hand om din sjuka syster. Du får inte överge henne!”* viskade mamma.
*”Min pojke, du ska få ett hem. Men jag ber dig, ta hand om din sjuka syster. Lämna henne inte ensam!”* hennes ord skar som en kniv genom hans hjärta.
*”Lyssna på mig, min son”* andades hon knappt hörbart.
Varje ord var en plåga. Sjukdomen slet obarmhärtigt i henne. Hon låg utmattad i sängen, genomskinlig och bräcklig. Lukas kände knappt igen henne. En gång hade hon varit stark, leende, full av liv. Nu
*”Lukas, snälla, överge inte Marika Hon är ömtålig. Annorlunda, men vår. Lovar du mig?”* Mamma knöt hans hand med oväntad styrka. Varifrån fick hon den kraften, undrade han.
Lukas grimaserade. Hans blick gled mot sin äldre syster, Marika, som lekte i ett hörn av deras lilla lägenhet i Malmö. Hon var över fyrtio men lekte fortfarande med dockor, mumlande otydliga melodier. Hon log, som om det inte var döden som väntade, utan en fest.
Lukas hade redan trygghet: ett byggföretag, en dyr SUV, ett stort hus vid Mälaren. Men där fanns ingen plats för Marika. Hans barn blev rädda för henne, och hans fru, Lina, kallade henne *”knäpp”*. Fastän Marika var lugn, lekfull, oskuldsfull.
*”Ja, men du vet jag har familj och Marika hon är”* stammade han och försökte dra handen ur mammas grepp.
*”Min son, din fars hus är ditt Men Marika har jag lämnat en trea. Allt är lagligt.”*
*”Var fick du pengar?!”* Lukas och Lina utbytte en förbluffad blick. Deras ansikten lystes upp av girig förvåning.
*”Jag tog hand om den gamla skollärarinnan Jag tog med mat, medicin Hon var snäll. Jag trodde aldrig hon skulle lämna lägenheten till mig. Jag satte den på Marikas namn, så hon skulle ha ett hem. Men du du måste se efter henne, snälla En dag blir den dina barns. Vem vet hur länge hon lever”*
Den natten dog mamma.
Marika verkade inte förstå att hon blivit föräldralös. Lukas tog henne genast till sig och började renovera hennes lägenhet.
*”Varför behöver Marika så mycket plats? Hon kan bo hos oss. Vi hittar hyresgäster.”*
Lina protesterade inte först. Marika störde ingen: hon lekte hela dagarna, skrattande. Men hennes egendomligheter skrämde Lina. *”Idag är hon lugn, men imorgon?”*
*”Var lite tålmodig”,* bad Lukas. Men efter sex månader, med hjälp av en notarie han kände, överförde han både föräldrahemmet och Marikas lägenhet till sitt eget namn. Han lurade henne att skriva på papper utan förklaring.
Då började helvetet.
När Lukas var på jobbet torterade Lina Marika: hon skrek på henne, låste in henne, gav henne ibland kattmat. Han hittade henne gråtande, rädd. En dag slog Lina henne. Marika, skräckslagen, kissade på sig.
*”Inte nog med att du är dum i huvudet, du kissar på dig också?! Ut ur mitt hus!”*
Hon kastade ut hennes saker i en säck och knuffade henne ut.
*”Var är Marika?”* frågade Lukas på kvällen, sträckande sig i sängen.
*”Hon stack!”* väste Lina. *”Hon kissade på sig, sedan låste hon in sig. När jag öppnade, sprang hon. Jag tänker inte jaga en galning!”*
Lukas teg. Sedan sa han: *”Bra, om hon har gått”* och tände TV:n. *”Förresten, jag har hittat hyresgäster.”*
Natten var lång. Han tänkte på Marika. Var fanns hon? Hon var som ett litet barn, hjälplös. Först på morgonen somnade han och drömde om mamma:
*”Jag bad dig, min son”* sa hon från kistan och pekade anklagande.
Drömmen förföljde honom i veckor. Han stod inte ut. Efter två månader ringde han sin gudmor, Anna:
*”Vadå, Lukas, biter samvetet?”* svarade hon kallt. *”Tur att jag hälsade på din mamma. Jag hittade Marika, rädd, tog henne till mig. Jag sköter om henne. Jag behöver inte hennes lägenhet. Lev du med din skam!”*
*”Åh, gudmor”* mumlade han och lade på. Han kände lättnad: Marika var i trygghet.
Men hon dog två månader senare, av samma sjukdom som mamma. Lukas kom inte till begravningen han hade *”bråttom”*.
Tio år gick. Nu låg Lukas sjuk, plågad av smärta och ånger. Lina levde med en annan man. Barnen kom sällan, fnös: *”Du luktar sjukdom”*
En dag kom Lina med papper:
*”Skriv under, så ordnar vi firman.”*
Han skrev. Senare förstod han: det var donationen av huset. Sedan firman. För sent. Han mindes mamma och Marika. Tårar rullade nedför kinderna.
*”Förlåt mig”* viskade han i tomheten som slukade honom.
