**Utan hem och utan hopp: en desperat jakt efter skydd.**
Nina hade ingenstans att ta vägen. Bokstavligen ingenstans… “Jag kan väl sova på tågstationen några nätter. Men sen då?” Plötsligt dök en räddande tanke upp i hennes huvud: “Stugan! Hur kunde jag glömma den? Fast… att kalla det för stuga är att ta i. Det är mer en förfallen hydda. Men det är ändå bättre än stationen,” tänkte Nina.
Hon steg på pendeltåget, lutade sig mot den kalla rutan och slöt ögonen. Vågor av minnen från de senaste årens händelser vällde över henne. För två år sedan förlorade hon sina föräldrar och stod helt ensam utan stöd. Hon hade inga pengar till studierna och tvingades lämna universitetet för att arbeta på en matbutik.
Efter allt hon gått igenom verkade lyckan äntligen le mot henne när hon träffade sin kärlek. Markus visade sig vara en snäll och hygglig man. Efter två månader gifte de sig i en enkel ceremoni.
Det verkade som om livet äntligen ordnade sig… Men livet hade en ny prövning i beredskap. Markus föreslog att de skulle sälja hennes föräldrars lägenhet i stadens centrum för att starta ett eget företag.
Han målade upp en så vacker framtid att Nina inte tvivlade en sekund. Hon var övertygad om att han gjorde rätt och att deras ekonomiska bekymmer snart skulle vara över. “När vi är mer stabila kan vi tänka på barn. Jag längtar så efter att bli mamma!” drömde den naiva unga kvinnan.
Men Markus företag gick inte som planerat. De ständiga grälen om de slösade pengarna förstörde deras relation snabbt. Snart tog han hem en annan kvinna och visade Nina dörren.
Först tänkte Nina gå till polisen, men insåg att hon inte kunde anklaga honom för något. Det var hon som sålt lägenheten och gett pengarna till Markus…
***
När hon steg av tåget gick Nina ensam längs den öde perrongen. Det var tidig vår, och naturen hade ännu inte vaknat till liv. På tre år hade tomten växt igen och varit i dåligt skick. “Det spelar ingen roll, jag fixar det, och allt blir som förr,” tänkte Nina, fast hon visste att ingenting någonsin skulle bli som förr.
Hon hittade nyckeln under verandan, men trädörren var skevd och ville inte öppnas. Nina kämpade, men det gick inte. När hon insåg att hon inte kunde klara det ensam satte hon sig på trappan och började gråta.
Plötsligt såg hon rök och hörde ljud från grannens tomt. Glad över att se någon sprang hon dit.
“Fröken Elsa? Är du hemma?” ropade hon.
När hon såg en gammal, ovårdad man på gården stannade hon förskräckt. Den främmande mannen tände en liten eld och värmde vatten i en smutsig kopp.
“Vem är du? Var är fröken Elsa?” frågade Nina och backade undan.
“Var inte rädd. Och ring inte polisen. Jag gör inget fel. Jag bryter mig inte in, jag bor här på tomten…”
Till hennes förvåning hade mannen en vänlig och bildad röst. En röst som hörde ihop med välutbildade människor.
“Är du hemlös?” frågade Nina, oförsiktigt.
“Ja. Du har rätt,” svarade mannen och sänkte blicken. “Bor du här bredvid? Oroa dig inte, jag stör dig inte.”
“Vad heter du?”
“Gustaf.”
“Efternamn?” frågade Nina.
“Efternamn?” Mannen såg förvånad ut. “Lindqvist.”
Nina granskade Gustaf Lindqvist noga. Hans kläder, slitna men rena, och han såg välvårdad ut.
“Jag vet inte vem jag ska be om hjälp…” suckade hon.
“Vad har hänt?” frågade mannen medkännande.
“Dörren sitter fast. Jag får inte upp den.”
“Om du inte har något emot det kan jag ta en titt,” erbjöd han sig.
“Tack snälla!” sa hon desperat.
Medan mannen arbetade på dörren tänkte Nina: “Vem är jag att se ner på honom? Jag har ju inget hem heller. Vi är i samma situation…”
“Nina lilla, kom och se!” Gustaf log och sköt upp dörren. “Vänta, tänker du sova här inatt?”
“Ja, var annars?” sa hon förvånat.
“Finns det värme här?”
“Det borde finnas en kakelugn…” Nina tvekade, insåg att hon inte visste hur den fungerade.
“Jag förstår. Och ved?”
“Jag vet inte,” svarade hon modfällt.
“Okej. Gå in, jag kommer strax tillbaka,” sa mannen bestämt och gick.
Nina städade i en timme. Stugan var kall, fuktig och obekväm. Hon kände sig hopplös, osäker på hur hon skulle klara sig där. Snart kom Gustaf tillbaka med ved. Till hennes förvåning kände hon sig lättad över att ha sällskap.
Han rensade ugnen och tände den. En timme senare var stugan varm.
“Så där! Lägg bara i ved lite i taget, och släck den på natten. Oroa dig inte, värmen räcker till morgonen,” förklarade han.
“Och du? Var ska du gå? Till grannarna?” frågade Nina.
“Ja. Döm mig inte, jag sover lite på deras tomt. Jag vill inte till stan… Jag vill inte gräva i minnet, minnas det förflutna.”
“Gustaf Lindqvist, vänta. Vi äter middag först, dricker lite varmt te, sedan går du,” sa Nina bestämt.
Mannen protesterade inte. Han tog av sig rocken och satte sig vid ugnen.
“Förlåt att jag frågar… men du verkar inte vara en vanlig hemlös. Hur hamnade du här? Var är din familj?”
Gustaf berättade att han hade arbetat som professor hela sitt liv. Han ägnade sin ungdom åt vetenskapen. Ålderdomen kom utan förvarning. När han insåg att han var helt ensam i livets slutskede var det för sent att ändra på något.
För ett år sedan började hans brorsdotter besöka honom. Försiktigt föreslog hon att hon skulle hjälpa honom om han lämnade lägenheten till henne i arv. Naturligtvis gick han med på det.
Sedan vann Elin hans förtroende. Hon föreslog att de skulle sälja lägenheten för att köpa ett hus på landet med trädgård. Hon hade redan hittat ett bra alternativ till bra pris.
Hela livet hade han drömt om lugn och natur. Han gick med utan tvekan. Efter försäljningen föreslog Elin att de skulle öppna ett bankkonto för att inte ha så mycket kontanter hemma.
“Farbror Gustaf, sitt här, jag ska ordna allt. Ge mig väskan. Tänk om någon följer efter oss,” sa hon utanför banken.
Elin försvann in med väskan, och han väntade. En timme, två, tre… Hon kom inte tillbaka. När han gick in såg han att det fanns en bakdörr.
Gustaf kunde inte tro att hans egen familj bedragit honom så grymt. Han satt k
