Idag skriver jag med en tung hjärta, men också med en gnista av hopp.
“Pappa, det här är min blivande fru, din svärdotter, Elin!” utbrast Markus, ögonen strålande av lycka.
“Va?!” Professor Erik Lindgren stod som förstenad. “Om det här är ett skämt, så är det inget roligt.”
Hans blick föll på Elins grova händer och smutsen under naglarna. Det kändes som om hon aldrig stött på tvål och vatten.
“Herregud! Tack och lov att min kära Anna inte behövde uppleva den här skammen. Vi försökte ju lära honom bättre seder,” tänkte han bittert.
“Inget skämt!” svarade Markus bestämt. “Elin stannar hos oss, och om tre månader gifter vi oss. Vill du inte vara med på bröllopet, så klarar jag mig utan dig!”
“Hej!” log Elin och gick självsäkert mot köket. “Här har ni köttbullar, lingonsylt, torkade kantareller” Hon räknade upp allt hon hade i sin slitna väska.
Erik grep sig om hjärtat när han såg hur lingonsylten fläckade den snövita duken.
“Markus! Kom till besinning! Om det här är din hämnd, så är det för grymt Var hittade du den här bondflickan? Hon får inte stanna här!” röt professorn.
“Jag älskar Elin. Och min fru har rätt att bo i mitt hem!” svarade Markus med ett hånfullt leende.
Erik insåg att sonen retades med honom. Utan ett ord vände han på klacken och gick in på sitt rum.
Sedan moderns död hade deras relation förändrats. Markus hade slutat på universitetet, blivit oförskämd mot sin far och levde ett slappt liv.
Erik hoppades att sonen skulle återfå sin fornas intelligens och godhet. Men med varje dag drev de längre ifrån varandra. Och nu hade han fört den här bondflickan in i deras hem.
Markus och Elin gifte sig snart. Erik vägrade delta i bröllopet eller acceptera sin nya svärdotter. Han var rasande över att hans Anna, en perfekt husmor, hade ersatts av den här ohyfsade flickan.
Elin försökte vinna hans gunst, men det blev bara värre. Han såg inget gott i henne bara ohyfs och brist på bildning.
Markus, som spelade den perfekte maken, började snart supa igen. Erik hörde deras gräl och hoppades att Elin snart skulle ge sig av.
“Erik, din son vill skilja sig. Han kastar ut mig på gatan, och jag väntar barn!” grät Elin en dag.
“Varför på gatan? Du har väl någonstans att ta vägen? Att du är gravid ger dig ingen rätt att stanna här efter skilsmässan. Jag blandar mig inte i era affärer,” svarade Erik, innerligt glad att slippa henne.
Elin, förkrossad, packade sina saker. Hon förstod inte varför svärfadern hatat henne från början.
***
Åtta år senare Erik bodde på ett ålderdomshem. På senare år hade han försvagats, och Markus hade snabbt låst in honom för att slippa ansvaret.
Erik hade accepterat sitt öde. Han hade lärt tusentals människor om kärlek och omtanke, men sina egna barn hade han misslyckats med.
“Erik, du har besök,” sa en vän från korridoren.
“Markus?” ropade han, fast han visste bättre. Hans son hatade honom.
“Jag vet inte. De bad mig hämta dig.”
Erik tog sin käpp och linkade mot besöksrummet. När han fick syn på henne kände han genast igen henne.
“Hej, Elin” mumlade han och sänkte blicken. Skulden över hur han behandlat henne vägde tungt.
“Erik! Du har förändrats så Är du sjuk?”
“Lite” Han log sorgset. “Hur hittade du hit?”
“Markus berättade. Han vill inte ha något med sin son att göra, men pojken längtar efter sin far och farfar Johan är inte skyldig till att ni avvisar honom. Vi är bara vi två” Hon darrade på rösten.
“Vänta!” bad Erik. “Hur mår han? Jag fick ett foto när han var tre.”
“Han är här i entrén. Ska jag hämta honom?”
“Ja, gör det!”
In kom en liten pojke med rufsigt hår, en miniatyr av Markus.
“Hallå, farfar!” sa Johan och tog hans hand.
De pratade länge under en promenad i parken. Elin berättade om sitt tuffa liv hur hennes mor dött ung, och hon fått klara sig ensam med sonen och gården.
“Förlåt, Elin. Jag har felat mot dig. Jag trodde mig vara klok och bildad, men jag lärde mig för sent att människor ska bedömas efter hjärtat, inte efter uppfostran.”
“Erik, vi har ett erbjudande,” sa Elin nervöst. “Flytta hem till oss! Du är ensam, och vi saknar en närhet”
“Farfar, kom!” bad Johan. “Vi kan fiska och plocka svamp. Det är fint på landet!”
“Ja, vi åker!” log Erik. “Jag har förlorat för mycket med min son. Nu vill jag ge Johan det jag inte gav Markus. Dessutom har jag aldrig bott på landet. Det ska bli skönt!”
“Det blir jättefint!” skrattade Johan.
