Utan hem och utan hopp: en desperat jakt efter tak över huvudet.
Nina hade ingenstans att ta vägen. Bokstavligen ingenstans “Jag kan väl sova några nätter på tågstationen. Men sedan?” Plötsligt dök en räddande tanke upp i hennes huvud: “Stugan! Hur kunde jag glömma den? Fast att kalla det för stuga är att ta i. Det är mer en falnande koja. Men ändå, det är bättre än att sova på stationen,” tänkte Nina.
När hon steg på pendeltåget lutade hon sig mot den kalla rutan och slöt ögonen. En våg av svåra minnen från de senaste åren vällde över henne. För två år sedan förlorade hon sina föräldrar och blev helt ensam utan något stöd. Hon hade inga pengar till studierna och tvingades lämna universitetet för att jobba på en marknad.
Efter allt hon gått igenom log lyckan till slut mot Nina, och hon träffade sin kärlek. Tomas visade sig vara en snäll och ärlig man. Efter två månader gifte de sig i en enkel ceremoni.
Det verkade som om livet äntligen ordnade sig Men livet hade ännu ett hårt prov i beredskap åt Nina. Tomas föreslog att de skulle sälja lägenheten hon ärvt av sina föräldrar i stadens centrum för att starta ett eget företag.
Han målade upp en så vacker framtid att Nina inte tvivlade en sekund. Hon var övertygad om att hennes make gjorde rätt och att deras ekonomiska bekymmer snart skulle vara över. “När vi är mer stabila kan vi tänka på att skaffa barn. Jag längtar så efter att bli mamma!” drömde den naiva unga kvinnan.
Men Tomas företag gick inte som planerat. De ständiga grälen om de förlorade pengarna förstörde snabbt deras förhållande. Snart tog Tomas med sig en annan kvinna hem och visade Nina dörren.
Först tänkte Nina gå till polisen, men insåg att hon inte kunde anklaga maken för något. Det var hon själv som sålt lägenheten och gett honom pengarna
*
När hon klev av tåget gick Nina ensam längs den öde perrongen. Det var tidig vår, och landet låg fortfarande i dvala. På tre år hade tomten växt igen och såg förfallen ut. “Det gör inget, jag fixar allt, och det blir som förr,” tänkte Nina, fast hon visste att ingenting skulle bli som förr.
Hon hittade nyckeln under verandan, men trädörren var skev och ville inte öppnas. Nina kämpade för att få upp den, men det gick inte. När hon insåg att hon inte klarade det ensam satte hon sig på verandatrappan och började gråta.
Plötsligt såg hon rök och hörde ljud från grannens tomt. Glad över att se någon i närheten sprang Nina dit.
“Fru Rut! Är ni hemma?” ropade hon.
När hon såg en ovårdad gammal man på gården stannade hon häpen och rädd. Den främmande mannen hade tänt en liten eld och värmde vatten i en smutsig mugg.
“Vem är ni? Var är fru Rut?” frågade Nina och backade undan.
“Var inte rädd för mig. Och snälla, ring inte polisen. Jag gör inget fel. Jag bryter mig inte in, jag lever här på gården”
Till hennes förvåning hade mannen en vänlig och bildad röst, som hos någon med akademisk bakgrund.
“Är ni hemlös?” frågade Nina, rakt på sak.
“Ja. Ni har rätt,” svarade mannen och sänkte blicken. “Bor ni här bredvid? Oroa er inte, jag ska inte störa.”
“Vad heter ni?”
“Mikael.”
“Och efternamn?” frågade Nina.
“Efternamn?” Mannen såg förvånad ut. “Lindgren.”
Nina granskade Mikael Lindgren noga. Kläderna, slitna som de var, var relativt rena, och han såg välvårdad ut.
“Jag vet inte vem jag ska be om hjälp” suckade hon.
“Vad har hänt?” frågade mannen med medkänsla.
“Dörren sitter fast. Jag får inte upp den.”
“Om ni inte har något emot det kan jag ta en titt,” erbjöd sig den hemlöse.
“Tack snälla!” sa hon desperat.
Medan mannen arbetade på dörren satte sig Nina på en bänk och funderade: “Vem är jag att se ner på honom? Jag är ju lika hemlös. Vi är i samma situation”
“Nina, kom och se!” Mikael Lindgren log och sköt upp dörren. “Vänta, tänker ni övernatta här?”
“Ja, var annars?” frågade hon förvånat.
“Finns det värme i stugan?”
“Det borde finnas en kamin” Nina lät osäker, insåg att hon inte visste hur den fungerade.
“Jaha. Och ved?”
“Det vet jag inte,” svarade hon modfällt.
“Okej. Gå in nu, jag är strax tillbaka,” sa mannen bestämt och försvann från tomten.
Nina städade i ungefär en timme. Stugan var kall, fuktig och obekväm. Hon kände sig nedslagen och visste inte hur hon skulle klara sig här. Snart kom Mikael Lindgren tillbaka med ved. Överraskande nog kände Nina sig lättad över att ha någon i närheten.
Mannen rensade kaminen och tände den. Inom en timme var stugan varm.
“Så där! Kaminen brinner bra nu, lägg bara i ved lite i taget, och sätt ut den på natten. Oroa er inte, värmen räcker till morgonen,” förklarade han.
“Och ni, vart ska ni gå? Till grannarna?” frågade Nina.
“Ja. Döm mig inte, jag stannar lite på deras gård. Jag vill inte in till stan Jag vill inte gräva i det förflutna.”
“Mikael Lindgren, vänta. Vi äter middag nu, dricker lite varmt te, sedan kan ni gå,” sa Nina bestämt.
Mannen protesterade inte. Han tog av sig jackan och satte sig vid kaminen.
“Förlåt att jag är nyfiken” började Nina. “Men ni verkar inte som en vanlig hemlös. Varför lever ni på gatan? Var är ert hem, er familj?”
Mikael Lindgren berättade att han tillbringat sitt liv som universitetslärare. Han ägnade sin ungdom åt arbetet och älskade vetenskapen. Ålderdomen kom utan förvarning, och när han insåg att han var helt ensam i livets slutskede var det för sent att ändra på något.
För ett år sedan började hans systerdotter besöka honom. Försiktigt föreslog hon att hon skulle ta hand om honom om han lämnade lägenheten till henne i arv. Naturligtvis gick han med på det.
Sedan vann Tatiana hans förtroende. Hon föreslog att de skulle sälja lägenheten i den kvava stadsdelen och köpa ett fint hus i förorten, med en stor trädgård och en mysig uteplats. Hon hade tydligen hittat ett bra alternativ till ett bra pris.
Hela livet hade han drömt om friluftsliv och lugn. Han gick med utan att tveka. Efter försäljningen föreslog Tatiana att de skulle öppna ett bankkonto för att inte ha så mycket kontanter hemma.
“Farb
