Varför lät jag min son och svärdotter flytta in hos mig? Jag vet fortfarande inte.
Jag heter Vera Lundqvist, bor i en tvåa i en villaområde i Uppsala. Jag är sextiotre år, änka. Min pension är inte stor, men jag klarar mig. När min son Erik gifte sig för två år sedan blev jag, som vilken mamma som helst, överlycklig. Han är ung trettioett år, och min svärdotter Elin är lite yngre. De gifte sig, men hade ingenstans att bo. Inget eget hem. De sa: Mamma, vi flyttar in hos dig ett tag. Snart sparar vi till handpenningen på ett lån och flyttar.
Jag, dum som jag var, blev glad tänkte att jag skulle få hjälpa till med barnbarn. Så jag lät dem stanna. Men nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur detta. För det där ett tag har blivit två år, och vi har alla det tufft.
I början blandade jag mig inte. De är unga, ska vänja sig vid äktenskapet. Jag ställde inte till något, lagade mat, tvättade, gjorde allt som sig bör. Sen blev Elin gravid. Tidigt, tänkte jag om Gud ville det, får det vara så. Mitt barnbarn, Lukas, föddes. En underbar pojke. Men när han kom spenderades alla besparingar. Alla vet vad ett barn kostar: blöjor, mjölkersättning, gröt allt är dyrt, och Elin vill bara ha dyra märken, alltid färskt, bara ekologiskt.
Jag vill gärna hjälpa till. Men jag är ingen hembiträde. Ändå har jag blivit barnvakt, kock och städare i ett. Den unga mamman är för trött. Lukas låter henne inte sova, säger hon. Så hon ligger kvar till lunch, klistrad vid mobilen. Barnet ligger i barnvagnen. Hon på soffan. TV:n på, lunchen klar, golvet moppat, barnet badat. Och Elin klagar på att hon är utmattad.
Och min son? Erik går till jobbet och kommer hem tyst, ögonen i golvet. När jag försöker prata med honom undviker han mig. Mamma, lägg dig inte i, säger han. Och Elin beter sig som om hon äger huset. Jag säger något, hon svarar med tre. Och alltid högt. Sen säger Erik att jag förtrycker hans fru. Förtrycker! Jag, som gör allt för dem!
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag säger till Erik: Ni måste hitta ett ställe att hyra. Jag är trött. Han svarar: Vi har inga pengar, mamma. Jag föreslog att vi byter lägenhet: jag tar en etta, de sparar till handpenning och lever som vuxna. Tar ansvar. Jag hjälper till med barnbarnet när jag kan. Men nej, Erik nickar bara, inget händer.
Jag förstår att de är unga, att det är svårt. Men jag är inte gjord av stål. Jag har högt blodtryck, ledvärk, sömnlöshet. Och när de behöver mig springer jag till sjukhuset, på besök, tar hand om Lukas. När jag säger att jag är trött tittar de på mig som om jag vore en förrädare.
Nyligen blev det en stor dispyt. Jag städade köket, lagade gröt åt Lukas, som vanligt. Elin vaknade och sa: Varför gjorde du den här gröten? Jag vill ha den färdiga! Jag höll inte tillbaka. Sa att jag är mormor, inte en matlagningsrobot. Att de borde försörja sig själva. Hon grät, Erik tog hennes parti, de smällde dörren och gick. En timme senare kom de tillbaka som om inget hänt. Inte ett ord om förlåtelse.
Nu vaknar jag varje morgon och tänker: varför lät jag dem stanna? Varför stod jag inte på mig från början? Kanske för att jag är mamma. För jag älskar min son. Och mer och mer tänker jag jag älskar honom, men jag är utmattad. När jag sätter mig för att ta blodtrycksmedicin undrar jag är det dags att säga åt dem att flytta? Det kommer göra ont, men då kanske jag inte blir galen.
Och säg mig är jag den enda som varit så naiv? Finns det fler i min ålder som gått i samma fälla?
