Medan Katarina betalade för matkassarna stod Markus avvaktande bredvid. När hon började packa ner varorna i påsarna gick han helt enkelt därifrån. När Katarina kom ut ur affären såg hon Markus stå och röka på trottoaren.
“Markus, kan du ta några påsar snälla?” sa hon och räckte fram två tunga kassar.
Han tittade på henne som om hon bett honom göra något olagligt. “Och du då?” frågade han förvånat.
Katarina blev förvirrad. Vad menade han? En man borde ju hjälpa till, det var ju naturligt. Det kändes konstigt att hon skulle släpa tunga kassar medan han gick helt obehindrad.
“Markus, de är väldigt tunga,” sa hon.
“Och?” envisades han.
Han såg att hon började bli arg, men av princip ville han inte bära dem. Istället gick han snabbt i förväg, medveten om att hon inte skulle hinna ikapp. *”Bära påsarna? Vad är jag, en packåsna? Eller en tjänare? Jag är en man! Jag bestämmer själv. Hon kan bära dem själv, hon överlever!”* tänkte Markus. Idag ville han verkligen sätta dit henne.
“Markus, vart ska du? Ta påsarna!” ropade Katarina nästan gråtfärdig.
Kassarna var verkligen tunga, och Markus visste det det var han som fyllt kundvagnen. Hemmet låg inte långt bort, bara fem minuters promenad, men med tunga påsar kändes det som en evighet.
Katarina gick hemåt, nära gråten. Hon hoppades att Markus skämtat och skulle vända tillbaka, men nej han blev bara längre borta. Hon ville slänga allt, men som i trans fortsatte hon. När hon kom fram till porten satte hon sig på bänken, utmattad. Hon ville gråta av ilska och trötthet, men höll tillbaka att gråta offentligt var pinsamt. Men att svälja det här? Nej. Han hade inte bara förolämpat henne, han hade förödmjukat henne med flit. Och han som varit så omtänksam förr Han visste exakt vad han gjorde.
“Hej, Katarina!” grannens röst ryckte henne ur tankarna.
“Hej, fröken Lindgren,” svarade hon med ett påklistrat leende.
Fröken Lindgren bodde en våning under och hade varit nära vän med Katarinas mormor. Efter mormorns död hade hon hjälpt Katarina med allt. Det fanns ingen annan hennes mamma bodde i en annan stad med ny man och barn, och pappan var en frånvarande figur. Fröken Lindgren var hennes enda familj.
Utan att tveka bestämde sig Katarina för att ge henne matkassarna. Fröken Lindgrens pension var liten, och Katarina älskade att unna henne godsaker.
“Kom, fröken Lindgren, jag hjälper dig upp,” sa Katarina och tog åter de tunga kassarna.
I grannens kök lämnade hon allt och sa att det var till henne. När fröken Lindgren såg sill, leverpastej, konserverade persikor och andra delikatesser hon älskade men inte kunde unna sig, blev hon så rörd att Katarina nästan skämdes för att inte hälsa på oftare. De skildes med en kram, och Katarina gick upp till sin egen lägenhet.
Inne i hallen kom Markus ut från köket, mumsande på något.
“Var är kassarna?” frågade han som om inget hänt.
“Vilka kassar?” svarade”Dem gav jag till fröken Lindgren, för hon vet åtminstone hur man visar tacksamhet.”
