**Dagboksanteckning**
“Varför gör du så här?” fräste Oskar.
“Va?”
“Du har förvirrat Elsa totalt! Tror du inte jag ser att hon inte bara är din styvdotter för dig?”
Jag kunde inte hålla mig med en hand grep jag tag i hans tröja och höjde den andra för att ge honom en rejäl omgång.
“Pappa!!” Elisas skräckslagna röst fick mig att släppa taget.
Jag gifte mig med Carina när hennes dotter, Elsa, var tio år. Flickan mindes sin riktiga pappa, som dött två år tidigare, och var först misstänksam mot mig. Men jag lyckades vinna hennes förtroende. Hon kallade mig aldrig “pappa”, men “Pappa” från hennes läppar lät så älskligt och naturligt att ingen kunde tvivla på att vi var nära.
Det var tack vare Elsa som vi lyckades hålla ihop familjen när jag, sex år efter bröllopet, gjorde det oförlåtliga jag var otrogen med en kollega, Linda, på en firmafest. Jag hade druckit för mycket, blivit upprymd av stämningen och framgången på jobbet… Jag mindes knappt något efteråt, men någon berättade för Carina.
Skandalen var enorm. Jag bad om förlåtelse, men Carina vägrade lyssna och hotade med skilsmässa. De grälade när Elsa var i skolan, men den känsliga flickan märkte ändå att något var fel och blev djupt ledsen.
“Jag förlåter dig bara för Elisas skull,” väste Carina mellan tänderna. “Men det här var första och sista gången.”
Jag hatade mig själv, gjorde allt för att gottgöra mitt misstag och tillbringade mer tid med familjen. Till slut lyste Elisas ögon igen av glädje.
Men tiden gick, och när Elsa fyllde 18 tog hon med sig en pojkvän hem. Anton gjorde inget gott intryck på mig smal, nervös, arrogant, med ett ständigt hånflin. Men för Elisas skull höll jag mig lugn.
“Elsa, är du säker på att han är rätt för dig?” frågade jag lågt när han gått.
“Vadå, Pappa, gillade du honom inte?” Hon såg sårad ut. “Du känner honom inte än. Anton är snäll.”
Jag suckade men tvingade fram ett leende. “Vi får se. Du skulle aldrig göra ett dåligt val.”
Anton verkade märka min avoghet. Han undvek mig, var artig men ansträngt. Sedan blev jag distraherad Carina anklagade mig för att vara otrogen med Linda igen.
“Gillade du henne så mycket att du inte kunde låta bli?” fräste hon. “Gå till henne då! Varför plågar du mig?”
“Carina, vad pratar du om?” Jag var chockad. Tanken på otrohet hade inte ens slagit mig efter det första fiaskot. “Var fick du det här ifrån?”
“Någon snäll själ berättade!”
Jag ringde Linda på högtalare.
“Oskar,” svarade hon torrt när jag frågade om vårt förhållande. “Är du full? Jag gifte mig för ett halvår sedan och väntar barn. Var du med när jag bjöd på jobbet?”
Jag muttrade en ursäkt och mötte Carinas blick. Hon såg generad ut men fnös och gick.
Hon vägrade prata med mig i några dagar hennes sätt att straffa mig men sedan lugnade det sig. Jag fick hitta på en bortförklaring till Elsa, som trots sin kärlekslycka oroades över vår tystnad.
Sedan blev jag påkörd av en bil. En absurd händelse det kändes som om någon knuffade mig ut på vägen, och en bil träffade mina ben. Tur att den körde långsamt jag fick bara en stukad fot och en lätt hjärnskakning.
Jag rörde mig knappt i lägenheten, och Elsa vårdade mig troget. Hon serverade mat i sängen (trots mina protester), spelade kort, läste böcker, eller bara pratade vi.
“Varför bryr du dig om honom?” hörde jag Elsa och Anton viska i hallen en dag. “Han är en vuxen man, han klarar sig…”
“Anton!” Elsa väste argt. “Pappa är nästan min far! Jag älskar honom och ska ta hand om honom, vad du än säger!”
Anton muttrade något defensivt. Jag log vi hade uppfostrat en underbar flicka.
Inom några månader drabbades jag av en ny motgång. Min chef anklagade mig för slarv efter en klagomål från en kund, Erik Bergman, vars tak vi monterat.
“Herr Bergman säger att taket hänger och hörnen är skeva. Dessutom…” Chefen tystnade och sänkte rösten. “Han påstår att du krävde extra pengar för att göra ett bra jobb.”
“Vad för nonsens!” Jag flämtade av ilska. “Vi gjorde ett perfekt jobb och begärde inga extra pengar.”
Erik Bergman var en petig, tröttsam kund, men han verkade nöjd efteråt. Varför klagade han nu?
“Åk dit och fixa det!” morrade chefen. “Annars får ni sparken.”
Jag lyckades inte nå Erik Bergman den dagen och åkte hem arg. Berättade för familjen.
“Pappa, oroa dig inte!” Elsa tröstade mig genast. “Han har nog bara missförstått. Vill du att jag följer med?”
“Du behöver inte bli indragen i det här,” suckade Carina. “Lös det själv.”
När jag träffade Erik Bergman verkade han förvirrad.
“Vad vill ni?” fräste han. “Vi löser det här i rätten! Ni ska få sparken!”
“Kan ni visa var felet är så fixar vi det,” sade jag och höll tillbaka ilskan.
“Inget att titta på!” skrek han. “Experter ska undersöka det! Riktiga experter!”
Jag trängde mig förbi honom taket var perfekt.
“Och pengarna! Ni krävde pengar!” försökte han, men osäkert.
När jag tog ett steg närmare backade han och snubblade in i en vägg.
“Lugna dig,” sade jag lågt och stirrade honom i ögonen. “Berätta nu kom du på det här själv eller fick du hjälp?”
Erik Bergman svalde och pratade snabbt. En ung man, Anton, hade föreslagit att han skulle klaga för att få kompensation. Anton hade gjort det förut, sa han, och det fungerade! Dessutom betalade Anton honom för att särskilt anmäla mig så jag skulle få sparken.
Jag visade ett familjefoto med Anton.
“Är det han?”
“Ja, ja,” nickade Erik Bergman inställsamt. “Känner ni varann?”
Anton väntade på Elsa utanför huset ovanligt, för han brukade gå upp. Perfekt. När han fick syn på mig ryggade han till.
“Varför?” frågade jag.
“För att du inte ska lägga dig i Elisas liv!” fräste Anton.
“Va?”
“Du har förvirrat henne! Tror du inte jag ser att hon inte ser dig som en styvfar?”
Jag grep hans tröja och höjde handen.
“Pappa!!” Elisas röst fick mig att släppa.
“Sanningen svider!” Anton hoppade undan. “Ja, jag ville få b
