I drömmen som inte riktigt kändes verklig ringde telefonen.
Din dotter är hos oss. Ta med tio miljoner kronor, så överlever hon. Jag skickar platsen senare, sa en förvrängd röst.
Din jävel… vågar du ställa villkor för mig? fräste Mikael, men samtalet bröts.
Mikael var känd som en metodisk, försiktig och hård man.
Bara mot sin älskade fru Annika och deras dotter Lovisa var han mjukare, och inte ens då alltid.
Om något inte stämde, satte han genast alla på plats:
Jag är husets herre! Jag försörjer er alla!
Och det var sant: han hade köpt huset i villaföreningen, Annika jobbade bara för att visa upp sina klänningar, och Lovisa åkte till universitetet i den nya bil han gett henne.
Men hemma glömdes detta ibland.
Han fick ännu en gång “spela husets herre” när det visade sig att Lovisa träffade en lovande violinist, Albin.
Han är inget för dig! Du ska inte träffa honom! morrade Mikael. Vad är det för manlig yrkesväg, att gnida på en fiol?
Och så var han spinkig också. En sån intellektuell!
Jag tänker gifta mig med honom! Det är mitt val! Lovisa hade en envishet i sig.
Jag har uppfostrat dig, och jag bestämmer!
Jag är 18 år, pappa. Jag är vuxen och…
Sluta! Jag har sagt mitt. Så länge jag försörjer dig, bestämmer jag.
Dottern sprang gråtande därifrån, Annika mulade i två dagar utan att prata, men Mikael struntade i det han hade sagt sitt.
För han hade riktiga problem, till skillnad från dotterns nycker.
Hans barndomsvän, Jocke, som han startat ett betongblockföretag med för tio år sedan, hade kommit med ännu en dum idé.
De hade precis blivit av med lånen, byggt ett stabilt team, mutat inspektörerna och tjänat bra. Lev och var glad!
Men nej Jocke envisades med att expandera.
Vanligtvis slutade deras gräl snabbt, men den här gången stod Jocke på sig och krävde att dela upp verksamheten.
“Jag kan inte sitta fast i ett stillastående träsk!” Naturligtvis! Han hade bara idéer, medan Mikael fick lösa allt.
Efter några veckor verkade allt lugna sig. Jocke tystnade, Lovisa åkte till universitetet och var hemma på kvällarna inget mer om Albin.
Tills Mikael såg henne arm i arm med en kille.
Lovisa! Varför hänger du ute så här sent? röt han och stannade bilen. Vem är det här?
I skymningen såg han inte pojkens ansikte genast. När han väl gjorde det, blev han ännu mer förbannad.
Har du hittat någon ännu fattigare? Vill du trotsa mig? Hem nu!
Han pratade som vanligt med dottern, och hon protesterade inte, bara himlade med ögonen. Men då öppnade hennes följe mun:
Vem gav dig rätten att prata så här med folk? sa killen. Tror du att pengar ger dig makt att…
Din lilla skit, du förstår precis jag har makten, och pengar. Men imorgon kan du glömma jobbet, avbröt Mikael och vände sig till Lovisa: Kom! In i bilen!
Hon sneglade på pojken, skakade lätt på huvudet nej! och hoppade in i bilen.
Så där, ja! Vem trodde de att de var?
Och den här killen, nu mindes Mikael han jobbade som lagerarbetare så fräck! Men inga problem, han hade knäckt större fiskar.
Allt verkade under kontroll: både affärerna och familjen. Men en vecka senare såg han Lovisa igen med samma kille, Rasmus.
De försvann innan han hann gripa tag, men hemma väntade en storm.
Till Mikaels förvåning tog Annika Lovisas sida. De kallade honom tyrann och despot, sa att de inte kunde leva med honom.
Ingen tvingar er stanna! morrade han. Dörren är där!
Och så åkte de. Med sina väskor och sorgblandad förakt i blicken. Men vänta bara! De skulle nog snart komma tillbaka.
Mikael var säker på att hans “flickor” skulle be om förlåtelse. Så han blev inte förvånad när Annika ringde en vecka senare.
Mikael, Lovisa är försvunnen! flämtade hon. Hon har inte synts till på två dagar, telefonen är avstängd!
Jag och Kattis vet inte vad vi ska göra… bör vi ringa polisen?
Så de bodde hos en vän.
Inga poliser! röt han. Kom hem, jag hittar henne.
Han visste inte riktigt hur, men polisen var utesluten.
Medan han funderade ringde telefonen igen.
Din dotter är hos oss. Ta med tio miljoner kronor, så överlever hon. Jag skickar platsen senare, sa samma förvrängda röst.
Din jävel… vågar du… men samtalet bröts.
Sedan kom en länk till en video. Där satt Lovisa, med händerna bundna, lite ruffig och gråtfärdig, men vid liv.
Hon stirrade rakt in i kameran, blänkte inte ens med ögonen.
Fan! Han skulle gräva ner dem levande! Men han behövde hjälp. Trots deras meningsskiljaktigheter ställde Jocke upp.
Ska vi inte ringa polisen? föreslog han tveksamt. Och summan är så stor…
Nej, jag ska hitta den här lille skiten själv! Och oroa dig inte pengarna kommer tillbaka.
Mikael var säker på sig själv. Men när de kom till den övergivna fabriken och Rasmus dök upp…
Din lille…! Mikael skulle just ge sig på honom, men Jocke höll fast honom: Stopp! Vi vet inte var Lovisa är.
Rasmus stod på en upphöjning tio meter bort och log hånfullt.
Släng väskan där, pekade han på en öppen kloaklucka.
Mikael gav honom en mördande blick men lydde.
Perfekt, flinade Rasmus och vände sig om.
Tror du att du kommer undan med detta? Var är Lovisa?
Hon mår bra. Hon kommer höra av sig snart, sa Rasmus och torkade hastigt en tår. Om hon vill.
Är du dum i huvudet? Mikael var så paff att han slutade skrika. Jag kommer hitta dig och…
Jag bryr mig inte! avbröt Rasmus. Jag gjorde vad jag måste jag hämnades mamma.
Vilken mamma? Idag var en dag av överraskningar för Mikael.
Olivia. Hon jobbade som städerska hos er i sju år, Rasmus käkmuskler spändes. Hon fick se din fru i säng med en annan man, och tant Annika sparkade henne på direkten.
Hon sa att Olivia stal…
Javisst! Hon ville bara få bort henne. Mamma hade inga bevis, bara sitt ord. Tror du hon skulle tro på henne?
Du behöver inte svara, jag vet svaret. Mamma hade dåligt h
