**Dagboksinlägg 12 november**
Jag har insett vad jag gjorde. Jag ville återvända till min före detta fru, som jag levde med i 30 år, men det var redan för sent
Jag är 52 år nu. Och jag har ingenting. Ingen fru, ingen familj, inga barn, inget jobb ingenting.
Jag heter Viktor. Jag delade mitt liv med min fru i tre decennier. Jag försörjde familjen, och hon skötte hemmet. Jag ville inte att hon skulle arbeta jag var nöjd med att hon stannade hemma. Men med tiden började hon irritera mig.
Vi levde tillsammans, med respekt för varandra, men kärleken dog ut. Jag trodde det var normalt. Det passade mig. Men sen förändrades allt. En kväll, på en pub i Göteborg, träffade jag Linda. Hon var 20 år yngre än jag vacker, snäll och rolig. Som en dröm som blev verklighet.
Vi började träffas, och snart blev hon min älskarinna. Efter två månader insåg jag att jag inte ville ljuga för min fru längre. Jag stannade hellre hos Linda än åkte hem. Jag förstod att jag älskade henne och ville gifta mig med henne.
Några dagar senare berättade jag sanningen för min fru. Hon gjorde ingen scen. Hon förblev lugn. Jag trodde hon inte älskade mig heller, därför hon tog det så lugnt. Men nu förstår jag hur djupt jag sårade Elin.
Vi skilde oss. Vi sålde lägenheten där vi bott i så många år. Linda krävde att jag inte skulle ge något till Elin, och så gjorde jag. Elin köpte en etta. Med mina besparingar köpte jag en tvåa till Linda.
Jag hjälpte inte Elin, gav henne inte en krona. Jag visste att hon inte hade pengar och att hon inte skulle hitta jobb direkt. Men då brydde jag mig inte. Våra söner vägrade prata med mig. De kände att jag förrått deras mamma och kunde inte förlåta mig.
Då spelade det ingen roll. Linda var gravid, och vi såg fram emot barnet. Snart föddes en son. Men pojken liknade varken mig eller Linda. Mina vänner tvivlade på att han var min, men jag vägrade lyssna.
Livet med Linda var inte lätt. Jag jobbade hårt, skötte hemmet och barnet. Linda ville bara ha pengar och var aldrig hemma. Det var stökigt, ingen mat lagad. Hon kom hem vid tre eller fyra på morgonen, luktade sprit och startade bråk för minsta lilla.
Till slut förlorade jag jobbet. Jag var trött, arg och presterade dåligt. Tre år levde jag så. Sen tvingade min bror, som aldrig gillat Linda och tvivlat på barnet, mig att göra ett DNA-test. Det visade sig att pojken inte var min.
Vi skilde oss direkt. Under tiden hade jag ingen kontakt med vare sig Elin eller sönerna. Efter skilsmässan ville jag tillbaka till min första fru. Jag köpte blommor, vin och en tårta och åkte till henne. Men Elin bodde där inte längre. Den nya ägaren gav mig hennes adress.
Jag åkte dit. En man öppnade. Elin hade hittat ett bra jobb och gift om sig med en kollega. Hon var lycklig och mådde bra.
Någon tid senare träffade jag henne på ett fik. Jag bad henne komma tillbaka. Hon såg på mig som om jag vore en idiot och gick därifrån. Nu förstår jag mitt misstag. Vad ville jag? Vad uppnådde jag? Varför lämnade jag min fru för en ung kvinna?
Jag är 52 år nu. Och jag har ingenting. Ingen fru, inget jobb, inte ens mina söner vill prata med mig. Jag har förlorat allt som betydde något. Och det är helt mitt fel. Men det finns ingen väg tillbaka.
